...att man inte ska tänka när man är mätt? Gyllene ord kan jag tycka. Trots detta så gör jag nu ett undantag. För mätt, det är jag. Belåten likaså.
Jag och MJLblev just bjudna på middag av två av mina favoritmänniskor; Min Store, Starke Far och hans förjusande trolovade, Kerstin. Eller, Charstin, som Charlie (och hans farfar) säger. Middagen utspelade sig på Plockepinn, min favoritrestaurang, alla kategorier.
För att få det undanstökat snabbt så beskriver jag bara middagen med stödord: Underbart sällskap, excess, cava, Brooklyn IPA, torsk! hjortron, lakrits, mysko koreansk krydda, kål, sade jag torsk?, grissida, grymma pommes, laphroig, stans bästa service, scampi, mätta magar. Den enda frågan som återstår nu är; varför blev jag inte fuktig i rumpan? Vissa frågor får man nog aldrig svar på.
Men, den största funderingen just nu är ändå; hur kan det komma sig att vissa ekvationer känns så självklara när man redan VET att de stämmer? Omedelbart så tänker jag på relativitetsteorin, men även på andra saker, som att Zlatan och Inzaghi skulle spela bra fotboll tillsammans, att vinäger och chips skulle vara en bra kombination, eller, och detta är det mest självklara exemplet, att nån idiot (antagligen på fyllan) skulle blanda pepparkakor med ädelost och upptäcka att det var en lysande kombination.
Så kan jag känna med min Pappa och Kerstin. Om man har två ingredienser som man tycker riktigt mycket om, är det då självklart att de passar ihop? Min före detta chef, Rotan, hade som sport att stå i köket och mixa sånt han gillade, t ex bearnaisesås och vaniljglass. Ofta väckte det spykänslor och hat från oss andra, men så, ibland, så fick han till det. Det var han som blandade ohoj-chokladsås i frityrsmeten och fick till den bästa mixen till våra buffalowings. Ibland måste man våga prova för att få till en fantastiska kombination.
Jag antar att det var så det gick till när farsan och Kerstin fann varann. Man skulle, utan att överdriva, kunna säga att de är lite olika, men man måste vara ett jävla dumhuvud för att inte se att tillsammans, så är de ett fantastiskt par som kompletterar varann minst lika bra som ädelost och pepparkaka. Hade jag en kannibalkrog, förslagsvis på Gamla väster, så skulle jag servera dem, med brödsmulor, salvia och hummerterrin.
Jag är så glad att de funnit varann.
För övrigt kan jag konstatera följande om kvällen:
Plockepinn har det bästa restaurangkonceptet.
...och den bästa personalen
...den bästa maten
...och tjejen som satt mitt emot mig, hon var ruskigt snygg. Henne ska jag limma på i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar