Varför snackar alla om vädret?

Jag är ingen fotograf, har ingen kamera att ta till

Divan och skatan. Så nära men ändå så långt ifrån

Reportage höljt i spritdimmor

Jag har varit på öl-och whiskymässa i Stockholm. Det är jag väldigt glad för.

Det är nog rätt enkelt att bilda sig en uppfattning om hur det går till på den typen av mässor och jag antar att de flesta förutfattade meningarna är alldeles riktiga och rättvisa.

För dig som aldrig varit på spritmässa: Det är precis som vilken annan mässa som helst, bara det att det är spritfirmor som har montrarna. Och smakproverna som finnes har väl en annan effekt på folk. Du kan välja att se det som en jättebar med fantastiskt, om än riktat utbud. Nackdelen är att det är ganska trångt och att du kanske inte kan få fatt i exakt vad du är sugen på (men troligen kan du det)
Fördelen är att din "bartender" har väldigt mycket att berätta om produkten om du bara orkar lyssna.

För min del hade jag några tydliga målsättningar med mitt besök:

1. Hitta nya spännande produkter till min arbetsplats.
2.Skapa nya kontakter som kan vara nyttiga i framtiden.
3.Lära mig något nytt om de produkter jag säljer i vardagen.
4.Dricka god whisky.
5.Dricka god öl.
6.Träffa gamla kära vänner och släktingar.
7.Ha kul.
8.Turista lite i Stockholm när jag ändå var igång.

Går jag igenom den checklistan kan jag bara konstatera att min resa var en dundersuccé på alla punkter. Jag är så jävla nöjd och det känns som om besöket har gett mig en hel massa ny energi i såväl yrkes, som privatlivet.

Jag smakade på ungefär 30 spritsorter, varav merparten är whisky, och här kommer mina Gädda-awards:

Mässans räligaste: Jim Beam Honey. En fyraårig bourbon, smaksatt med honung. Menad att dricka som shot, alltså fort så in i helvete. Kväljande söt och rälig, med en viss skarp ton som jag inte trodde att bourbon kunde åstadkomma.
Att demo-tjejerna rekommenderade att man prövade den "tequila-style", med ett bett av en limeskiva gnuggad i kanel, tyder på att även folket bakom produkten har förstått hur sinnessjukt äcklig den är. Mitt tips är att den blir en jättesuccé som alternativ till Jägermeister eller Fisk, om inte tvillingen Jack Honey stjäler hela marknaden.
(Runner up- Fireball Whiskylikör, en kanadensisk rackare som är ganska originell och smakar gott i varm choklad, men icke desto mindre är rejält nasty)

Tråkigaste Överraskning: Spirit of Hwen Singlemalt. Ja, den är ung och man får ha förståelse för att den är lite skarp i kanterna. Ja, man får förstå att ett litet destilleri behöver tid för att arbeta fram grymma produkter. Men den är svindyr, skarp, vass och samtidigt tråkig. Nämnde jag att den är svindyr? Och dålig? Skynda dig att inte köpa.
(Runner up- Old Pulteney 17YO. Jag älskar tolvan, tjugoettan är så otroligt god att den är omöjlig att beskriva. Den trettioåriga är en väldigt finstämd, delikat historia. Den sjuttonåriga är, skarp, lite elak och ändå lite menlös. Jag sörjer.)

Mässans chock: George T Stagg Bourbon. Jag får väl erkänna att jag haft lite svårt att ta bourbon på allvar, även om jag misstänkt att det var djupt orättvist. Men jag har bara aldrig smakat en bourbon som intresserat mig. Nu gör jag avbön. Jävlar i hoppet! Har du tretusen spänn över? Jäkta till systemet och köp en pava. Men kom ihåg ett par droppar vatten om du inte vill fräta bort käften, för den har väldigt hög alkoholhalt
(Runner up- Ardbeg Galileo.En överjävligt ful etikett och en märklig fatfinish; Rökig Whisky och Sauternes! Och givetvis alldeles alldeles underbar. Den kommer nog vara slutsåld i ett par år, men ojojoj den är rolig.)

Årets vad gör jag här?: Louis Royer Cognac. I mässans andra hall, bland Rom, Tequila, snaps och diverse delikatesser måste denne franske cognacssnubbe känt sig lite vilsen. Men ska man vara vilse kan man lika gärna vara det med en topprodukt. Louis Royer är magisk cognac och jag hoppas de är på plats nästa gång det är mässa också.
(Runner up- undrar hur kul det är att jobba för Åbro och stå på whiskymässan. Lite som att gå på catwalken i dressmankostym kan jag föreställa mig)

Mässans Diva:Glenmorangie Signet. I sällskap av Macallan 18 och 21, med trettioårig Glenfiddich, Old Pulteney 21 och 30 och gud vet vad är det nog ganska svårt att glänsa med sin elegans och lyxighet, men det var inga problem för Signet. Krämig, mjuk och förförisk. Chokladsöt med diskret. Svinaktigt god. Har du femtonhundra spänn över? Köp den. Gillar du inte whisky? Köp den till mig.
(Runner up- Gammal Macallan, Balvenie Portwood,

Mässan gladaste överraskning: Braunstein Whisky. Dansk singlemalt som menar det. En förförisk, torr sherrylagrad, en riktigt bra rökig, en skitläcker Sauternes/Sherry variant... Jag säger bara: NI ÄR BÄTTRE ÄN MACKMYRA! Jag ser fram emot att följa danskarnas utveckling.
(Runner up- Aberlour A´bunadh. Ingen ny bekantskap. Ingen ny whisky. Men jag hade glömt hur grymt god den är! Sherrybomb på cask-strength.

Mässans klyscha: Snyggare brudar, sämre sprit. Eller var det tvärt om? Som alltid: Har du en produkt som inte talar för sig själv? Låt en snygg brud dela ut smakprover på den, Slår aldrig fel. Ingen nämnd, ingen glömd...
(Runner up- Nä inte direkt.)


Är det inte mässan 2013 snart? Längtar.

Konst

Att vara konsten trogen

Snackas ju ofta om att artister, skådespelare, författare osv ska vara ärliga mot sig själv, bara göra sådant de har lust med och inte "sälja ut".

Undrar om folket som tänker/snackar så har en aning om att en av de få personer som tycks ha en sådan karriär är... Tadaaa:

Adam Sandler.

säga vad man vill om snubben, men jag tvivlar på att han någonsin har gjort en film utan att njuta av det. Mannen lever drömmen. Undrar om han någonsin får legendstatus på grund av det. Tillåter mig att tvivla...

En dag som var helt okej

Äggakaka och delikatessinköp i Simrishamn. Kantarell och hallonplockning och så ett kvällsdopp på en öde strand i Haväng. Får jag bara lite mat och en red stripe nu så är det tiptop

Right here right now

St Olof, Mia, tända ljus, sommarkväll, Beatles-samling, ledighet och Chocate Block vintage.

Älskar lovet, älskar livet

Ledighetskommiten

Och så en sån för att fira

Himmavid

Första lediga dagen. Ute skiner solen men inne sitter jag.
Massor av god mat och två batmanfilmer. Varför skulle jag gå ut?

The look

Så här såg det förresten ut när och där jag och mina kollegor fikade idag. Jag föreställer mig att det smakade precis som frihet.

Don't do the houla houla

Har du tråkigt kan du ju alltid googla catahoula leopard dog och läsa på dess jaktbeteende, eller snarare vallningstaktik. Väldigt...matinéfilmsaktigt?

I'm so excited

När jag ligger för döden om många år: med handsmidda silverkandelabrer kastandes gäckande skuggfigurer över mig och hela gillesalen, em björnskinnsfäll draperad över mina rynkiga kycklingben; då kan jag minnas tillbaka och säga, ärligt: det är ett mirakel att jag har levt såhär länge. Jag kunde lika gärna ha dött i juli 2012. I en makaber golfbilsolycka, tillsammans med en storfräsare i den privata sektorn och en albansk r'n b- stjärna. Men jag klagar inte. Livet är ju så härligt och mina sista sextio år var de finaste.

Era ögon på stan

Malmö Centralstation 13.06. Noterar att det är ytterst få människor som lyckas bibehålla sin värdighet samtidigt som de gåendes äter en varmkorv. Är det en tjockare, kryddad variant tycks det vara helt omöjligt.

Så vågat

Vet inte om det betyder att jag söker äventyr, men jag kommer på mig själv med att allt oftare använda shufflefunktionen på min iPod

Cocteau Twins - Sugar Hiccup ( Album Version)

Life On Mars

Oooooooih

Medieklimatet

Behöver inte fördjupa mig allt för mycket, men jag kommer ihåg att det under den så kallade "mordvågen" i Malmö i vintras diskuterades en del om medias roll i människosynen.

Fick syn på en dansk extrabladet häromdagen och konstaterar att oavsett vad så ligger vi inte lika risigt till som våra fryntliga grannar

לייַדנשאַפט

Under hela mitt liv har folk betraktat mig som en verbal herre. Möjligtvis har jag aldrig haft en aning om vad fan jag sysslar med eller talar om, men jag har åtminstone kunnat uttrycka mig.

Trots detta kommer jag ibland på mig själv med att tveka om definitioner på ord. Ett av de svåraste är passion. Vet inte om det beror på min egen bristfälliga kunskap om språk eller om det är för att ordet har blivit så missbrukat i "offentliga forum".

Problemet är att jag har lite svårt att särskilja passion från kusinerna, mani, fanatism och ängslan. Man betraktas ju som passionerad om man, t ex "brinner för fotboll", men vart går gränsen? Är man passionerad om man snyftar lätt i sin ensamhet när Zlatan hittar ett vackert passningsalternativ? När man känner en oro i kroppen när favoritlaget spelar? När man känner lycka? Sorg? Eller när man ser motståndarnas fans och tänker: jag ska döda er, era jävla as? När man kastar brandbomber i Polen eller står framför en polis på Möllevångstorget och skriker att alla poliser knullar barn? 

Du fattar kanske vad jag menar? Tror att det är den petiga sidan av mig som saknar en tydlig gräns. Jag antar att det är det som är språkets charm, att det går att töja och leka med, att ingenting är definitivt och hugget i sten (förutom möjligen att substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring...)

Men iallafall: Att verkligen brinna för musik, det borde ju vara passion i dess renaste form. Men att utge sig för att verkligen brinna för det? Att gräva, samla och leta, för att sedan skrika ut att nu har jag hittat det: Något som INGEN ANNAN LYSSNAR PÅ! Är det passion eller är det ängslan? Skräcken att bli påkommen med att gilla något man inte borde gilla. Och nu snackar jag inte om djurporr, äta snorkråkor eller något annat svinäckligt, utan snarare att....jag vet inte...upptäcka att man gillar den senaste Markooliolåten eller uppriktigt längta tills Bonde Söker Fru kickar igån igen . Eller, för den delen, bara att tycka om något som man inte måste vara jätte, jättespeciell för att känna till.

Är det passion? Eller är det rent av ängslan?

Musik, gastronomi, litteratur, film, konst, hela baletten. Vem är passionerad och vem är bajsnödig? Jag fattar ingenting. Jag är jätteförvirrad.

Mode är en annan rolig grej. Ni vet alla de där lirarna som stoltserar med att ha en "personlig stil". Varför är det ändå de som alltid anammar de senaste trenderna? Någonting säger mig att om jag skulle ikläda mig nävermockasiner, gallonbrallor, purpurfärgad kråsskjorta i sammet, guldfärgad plastrong och en lackad, bajsbrun cykelhjälm när jag gick och såg den nya Ridley Scott-filmen, då skulle jag varar mer aktuell för tvångströja än att figurera hos The Sartorialist, oavsett hur jävla personlig jag tyckte att min stil var.

Inte för att jag tycker det är något fel med att vara lite ängslig. Tror du att en Fixiecykel är vad du behöver för att göra dig hel, så smsa låna och köp en för fan. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till skiten. Jag är lika ängslig som någon annan. Jag vill gärna se bra ut, få beröm för min goda musiksmak (fast just det tåget har nog tutat och gått vid det här laget, för jag har inte NISCHAT MIG), eller äta på de rätta restaurangerna, men jag kan ändå inte låta bli att bli lite provocerad av skräcken för att göra fel.

Men mest blir jag provocerad av att jag inte vet vad jag ska kalla den: passionen/ängsligheten/fanatismen, manin, nyfikenheten. Jag tycker det kännetecknar resten av livet; ju mer man tänker på något, desto mer förvirrad blir man och ibland önskar jag mig bara lite jävla ordning och reda.

Men så ibland, när man minst anar det, så kommer själva definitionen av det ord man söker och flimrar förbi: Jag och en god älskarinna, vi kan kalla henne för Bagarn, MJL, eller min blivande hustru, skulle handla lite prylar till en ostbricka igårkväll. Glad i hågen högg jag ett paket saltiner...och ve mig... Hennes blick var mörk, orolig, jagad, men bestämd. Inga saltiner. Absolut inte. 

Nyfiket och lite skräckslaget frågade jag varför. Först var hon lite undvikande, de är en jävla bluff, sade hon. När jag pressade henne på en bättre förklaring så kom den: Problemet är inte saltinerna i sig, det handlar inte om några hemliga, vidriga ingredienser, inget cancerframkallande, inte fel firma, ingen dum reklam, inget barnarbete på kexfälten i Myanmar, nänänänä:

Saltiner UTGER sig för att vara så spröda, saltiga och goda. 

Men det är de inte.

Ergo: En jävla bluff.

Maria Johnsson, den mest äkta och passionerade människa jag känner. Hon skiter i vad folk tycker, hon är väldigt oängslig på de flesta sätt. Men hon tar sina kex på allvar och gud nåde den jävel som inte håller vad hennes förväntningar lovat.

Hon är sig själv, hon är nyfiken, intresserad, passionerad, bindgalen och ärlig. Och min hjälte.

Älskar dig, Bagarn.Aldrig mer saltiner. Jag lovar.

Tom, John, Will och L jävla Ron

Har jag inte bett er scientologer att hålla er hjärntvätt borta från våra vindrutetorkare? Spara på träden! Och lägg av för fan. Oxford Capacity... Jo jag tackar jag... Om man nu är så lyckligt lottad att man har både personlighet intelligens och potential, varför skulle man då vilja slösa bort det på att följa en sekt som gör religion av b-science fiction?

Var vänliga och posta inte svaret på några vindrutetorkare.

May the force be mä er. Dumhuven.

Minnen från en pilgrimsfärd

The Great adventures of William Penn

En pilgrimsfärd bör kännetecknas av följande sju egenskaper: enkelhet, långsamhet, tystnad, delande, frihet, andlighet och bekymmerslöshet.

Nu är jag ingen sann pilgrim, men likt en munk i avsaknad av materiella ting har jag ingen cykel. Därför gav jag mig ut på promenad idag.
Det är inte helt lätt att hitta bra promenadvägar ut ur Malmö, eller så är jag lite för slö för att kunna leta upp några. Så jag började vandra. Mer eller mindre planlöst.

I början av min vandring lät jag mig luras av Malmö Stads cykelvägsskyltning. Ett tag kändes Staffanstorp lockande.

Jag strövade genom Rörsjöstaden, Värnhem, Kirseberg och Segevång, innan skyltningen började jävlas med mig på allvar och tvingade mig mot Valdemarsro. Därifrån gick det relativt smärtsamt en stund innan cykelvägen upphörde och jag befann mig, inte alls i Staffanstorp eller Nordanå, utan bakom Toftanäs, av alla charmlösa skithål på denna planet.

Vad gör då en sann pilgrim? Han tänker utanför boxen, eller cykelvägen i det här fallet, och finner sina egna stigar.

Mina egna stigar ledde mig till sist till Nordanå, en charmig liten byhåla ungefär två meter från Svågertorp och därefter till läckra platser som Kyrkoby och Tottarp, innan jag i närheten av Uppåkra upptäckte att det kom blod från min sko.

Det såg en aning skräckfilmsaktigt ut, men ledde faktiskt till något positivt, eftersom jag, modfälld, ynklig, värkbruten och aningens kaffesugen svängde upp vid Uppåkra Kyrka, där jag såg något vackert: En skylt som utlovad kaffe.

Dessvärre visade detta sig vara en hägring. Skylten tillhörde Uppåkra Arkeologiska Center, som är, lärde jag mig idag, Skandinaviens största och rikaste fornlämning från järnåldern.
Fruktansvärt intressant plats, för dagen befolkad av tre personer som gärna delade med sig av sitt vetande, men dessvärre hade druckit upp allt kaffe.
Kanske var det samvetskvalen över att de gjort slut på det svarta guldet, kanske var det medlidande med min blodiga fot, eller så ville de bara ta reda på vad det var för jävla dumhuvud som gått från Malmö till Uppåkra, men de erbjöd sig att köra mig hem.

Lycklig över denna vänlighet, men ännu lyckligare över att ha hittat en så spännande plats tackade jag nej. Eftersom min kära Mia redan var på väg för att hämta upp mig, men snacka om att jag blev glad över deras vänlighet.

För övrigt kan jag upplysa om att den magnifika Uppåkra kyrka är en del av den pilgrimsväg som ska binda samman vallfärdsorten Santiago de Compostela i Spanien med bland annat Vadstena i Sverige. Det visste inte jag när jag vaknade imorse.

Vad gäller min egen kompetens som pilgrim: Min färd var enkel; 1 poäng, den var långsam, sölig rent av; 2 poäng, jag var tyst; 3 poäng, vad gäller delande så delade jag min tid med P3 i lurarna, min väg med såväl lantisar som småfåglar och nu delar jag min upplevelse med dig, käre läsare; 4 poäng. Jag kände mig väldigt fri, även om skorna var trånga; 5 poäng.
Andligheten kom fram när jag såg de knallgula rapsfälten och kände dess doft, eller när jag tackade Segevångsbussen för att den inte körde på mig ;6 poäng och jag hade inte ett bekymmer i världen, fast jag måste amputera min högerfot; 7 poäng.

Summa Summarum: Jag är en pilgrim. Fuck yeah.

Och jag behöver en velociped. Needs it. Needs it bad.

Här är jag

I staden som heter vad den är

Hälsa alla där hemma

Nu ska jag ut på promenad. Vet inte vart, hur länge och hur det hela kommer att arta sig. Men ibland behöver man söka sig "off the beaten track" för att uppleva något nytt.

Blir jag uppäten av köttätande inavelszombies vill jag att detta omnämns på min gravsten.

Farväl

Håkan Åkesson - Min del av stan

Ännu ett kapitel i åldrandets bok

För varje dag jag kämpar mig upp ur sängen står det mer och mer klart för mig: Jag åldras. Alltså, nu menar jag inte teoretiskt, för jag har länge känt till att man blir en dag äldre varje dag, utan praktiskt.
Det säkraste tecknet på att jag verkligen blir äldre och äldre är att det inte stör mig längre. Tvärtom, nu njuter jag helt plötsligt av det och frossar i alla tecken på metamorfosen.

I morse steg jag upp (motvilligt, får jag tillstå) för att käka frukost med Mia. När hon gick till skolan satt jag kvar vid bordet, drack upp mitt kaffe och läste HELA Sydsvenskan. (Ja, Omkretsen också, därav fascinationen), sedan fick jag besök av min far (Han är ÄNNU äldre än jag!)

Därefter, och det är nu det verkligen börjar bli spooky, slog jag upp balkongdörren, inte för att kolla efter bikinibrudar på gården, utan för att få in lite vårluft!

Jag har sett det på tv. Tror att det förekommer en del i litteraturens värld också. Man slår upp dörren till balkongen, altanen, verandan eller vad det nu är, och insuper dofter och intryck från världen där utanför.

Det är klart att man kan göra en sådan sak bara för att man känner att man borde, så egentligen är det kanske inget ålderstecken, men det märkliga var att jag faktiskt njöt av det. Nu har jag ju varit inspärrad på en muggig båt i fjorton dagar så det är klart att jag plötsligt törstar efter frisk luft, men jag har aldrig någonsin känt (och här har vi kärnan i mina ålderdomsinsikter) att jag njutit så av våren förut. Har aldrig känt att den är så påtaglig.

I år känns det som att de grönskande träden, det strilande vårregnet, ja, till och med duvjävlarnas kåta kluckande, ger mig liv på ett sätt det aldrig gjort förr och efter lite kvasifilosofiskt grubblande bestämde jag mig för att det gäller nog faktiskt för många saker i livet just nu:

Barnskratt, musik, böcker, film, Mat, framför allt mat, dryck, beröring, allt har fått en helt ny klarhet och betyder plötsligt så mycket mer och ger mig en helt annan energi. Sist jag var hemma tog jag en lång cykeltur och njöt skamlöst av frihetskänslan, motionen, vyerna och intrycken.

Så jag tänkte: Är det så här det känns att bli äldre, då vill jag aldrig sluta åldras.

Sedan tänkte jag: Kanske är jag bara döende i någon mystisk sjukdom och min kropp försöker få mig att njuta av den lilla tid jag har kvar.

Men å andra sidan, tänkte jag därefter: Kanske är det bara så att det är fotbollsderby idag och jag har biljetter. Kan det inte vara så, Rune, tänkte jag i min ensamhet, att du bara är hetsad, nervös och uppe i varv och din hjärna slår knut på sig själv för att du inte ska avlida av stressen som risken för en eventuell hemmaförlust mot vidriga, vidriga Helsingborgs IF medför?

Jo, antagligen är det så. Jag blir inte äldre och jag ska inte dö på länge, jag är bara nervös och har vårkänslor för att det är derby idag.

Men hur, Å hur, kan det då komma sig att jag lyssnar på Bill Evans? Är det inte gammelmansmusik?

Nu är det slut på veckan

Eller, ja, det är fredag, sägs det. Sitter och väntar på en door to door leverans av min lilla grabb, samtidigt som jag försöker komma i fas med den nya tekniken; twitter, linkedin och allt möjligt crap. Önskar att jag var lite bättre på sådant där, men vad ska man göra.

Det blir en nice helg iallafall, det är jag säker på. Snart kommer Lilla C, och sedan myser vi fram tills måndag eftermiddag. Sedan hemmakväll och på tisdag flyger jag till Hamburg för sortimentsmöte med jobbet. Hem på onsdag, ledig torsdag och på fredag är det dags att sticka till båten och slita lite mer. No rest for the wicked...

Men det blir nice. So very very nice.

Igår när jag steg av tåget på Malmö C trodde jag förresten, fåfängt nog, för ett ögonblick att Malmö hade förändrats. Alla stod nämligen till höger i rulltrappan. Men nej, folk går fortfarande runt utan att se sig för och Malmö är fortfarande en liten byhåla. Men det är min byhåla.

Jah bless

Allt går inte att laga med silvertejp.

Om jag var läkare och bara behandlade symptom, utan att bry mig ett skit om varför de uppstått så skulle jag antagligen inte bli särskilt populär.
"Aaaah ditt blod vill inte koagulera; här, ta ett plåster så löser det sig nog..."

Exemplet är stulet från min kloka tjej MJL och avser hur politiker och experter kan envisas med att vilja lösa Malmös alla problem med hårdare straffsatser och fler poliser.

För så är det ju: mer våld, skottlossningar, mord: VI BEHÖVER FLER POLISER! Nejtack. Jag vet inte, jag är ju varken polischef eller kommunalråd, men när det gäller min sons uppväxt känner jag mig inte tryggare av att det står en parkerad polispiket på Gustav Adolfs Torg en fredageftermiddag. Jag undrar bara, i all stillhet; är det någon som har funderat på var dessa problem kommer ifrån? Hur de uppstår? Vad som får unga människor att känna att ett liv i kriminalitet är den rätta vägen att gå, istället för att...tja, jag vet inte, plugga? Kan det vara så att vi har problem med klassklyftor i våran stad? Med segregation? Fördomar? Självuppfyllande profetior?

Nä troligtvis inte. vi behöver bara fler poliser så löser det sig nog iallafall. Eller?

Skolor. Segregation. Fritidssysslor för ungdomar. Jobb. Allas lika värde... Naiv som jag är känner jag att det skulle vara rätt ände att börja i, fast det blir väl lite budgetproblem nu när vi ska ha ridande poliser på gågatan om eftermiddagarna.

The Öresundståg Blues

Öresundstågen, bilindustrins främsta förespråkare. Förseningar, förvirring, trängsel.
Och allt är trasigt. Alltid. Tur då att de konsekvent höjer priserna.

Donny Hathaway - Someday We'll All Be Free

Bill Withers 'Lean on Me'

Advance Patrol - Jag finns här med er nu

Lägg ner dem

I dessa dagar blir det lätt så att jag tänker på min stad, Malmö och i förlängningen också på mitt eget liv, dåtida och nutida.

Jag menar att jag har haft en priviligierad uppväxt. Nej, det har inte handlat om några silverskedar och nej det har inte alltid varit en lustiger dans. Skulle jag ha lust så kunde jag "vaska fram" de rätta sakerna och berätta om en uppväxt kantad av osäkerhet, missbruk, död och kriminalitet i släkten. Det vore helt efterblivet och jävligt orättvist mot dem som slitit för att jag ska kunna minnas min historia så som jag gör, sådan som den är:

Min uppväxt har kantats av kärlek, av sunda värderingar och tryggheten i att oavsett vad som går åt helvete, och hur-så finns det alltid en trygg famn, praktisk hjälp, värme och gränslöst mycket kärlek och alla behov i den psykologiska pyramiden täckte tusen gånger om.

Dessutom har jag, så länge som jag kan minnas, haft det som självklart att det inte finns någon som är värd mer än jag. Eller mindre. Det är inget jag har tänkt på förr och det är precis så det ska vara att växa upp. Tryggheten och respekten som självklarheter.

Lyckligtvis har jag heller inte levt med skygglappar. Jag har alltid vetat att livet inte bara är en lek och att ibland måste man kämpa och hjälpa varann. Som jag gläder mig åt det idag.

Jag vet att många av dem det går åt helvete också haft bra förutsättningar, kärlek hemma- you name it, men ibland handlar det om andra saker: dålioga egna beslut, ödet, otur, jag vet fan inte.

Men en sak jag är riktigt tacksam över är att jag fått växa upp i Malmö. Att leva i en miljö där alla inte är helt jävla likriktade är den naturliga insikten att vi alla är människor. Hudfärg, religion, sexuell läggning, vart du bor, vilka kläder du har på dig, musiksmak, politiska hållningar- som den gamla parollen: ALLA LIKA ALLA OLIKA.

Läser man kommentarsfälten i bloggar, på twitter, hör politiker uttala sig, poliser, "mannen på gatan", vem det nu kan vara, så fattar man snabbt att den insikten är långt ifrån självklar för alla, och det är väl där problemen börjar antar jag.

En pojke blir mördad på nyårsafton. Ena sekunden har han roligt med familj och vänner. Plötsligt är han död, mördad, femton år gammal. 

Jag kände inte killen, jag vet ingenting om hur han var som person. Ja, han var "känd av polisen", för några incidenter, men han var ett barn. Med tre år kvar till rösträtt, fem år kvar tills han skulle fått handla på systemet. Ett barn, med en familj, en framtid, drömmar, precis som lille Carl Philip från Falsterbo eller Lille Conny från Huared.

Därför får jag bara lust att spy när jag läser att "folk" direkt efter dådet skriver saker som "Gött, en kriminell blatte mindre" eller "självsanering". Det är sådan kommentarer som får mig att se rött: jag får inte lust att resonera med dem, att diskutera mig fram till att de får en sundare människosyn. Nej, jag får lust att slå in pannbenet på dem. Nu sätts jag lyckligtvis sällan i en situation där jag konfronteras med sådana kommentarer "face to face" och har dessutom blivit bättre på att kontrollera mitt humör.

Men jag är 30 år gammal, inte tonåring. Och jag bor inne i stan, där man kan skita i att låsa cykeln och det inte finns några synliga råttor, där mina grannar inte blir beskjutna.

Ändå gör det ont att höra sådant: Jag har vänner, alldeles för många, desvärre, som gått bort alldeles för tidigt; av droger eller våld. Vänner som var bra människor. Kanske inte alla var guds bästa barn, men jag kan inte nämna en enda av dem som var en "dålig människa" och definitivt inte en enda av dem hade så lite djup och substanst att de rymdes innanför orden: KRIMINELL BLATTE. De hade vänner, familjer, drömmar, känslor och nu är de borta. Det är en tragedi, inget annat. 

Men jag vet inte, jag är kanske naiv, men jag inbillar mig att det, någonstans, finns hopp. Hopp om att vi ska förstå att det är så jävla onödigt att ha ihjäl varann, skada varann. Hopp om att vi ska kunna vända det och använda vår energi till någonting bra istället. 

Är det någonting som får mig att känna hopplöshet så är det inte en ungdom som gör ett par snedsteg i Malmö, eller någon annanstans, utan en hord av anonyma internetsignaturer runt om i Sverige som inte ser något fel med att generalisera, hårddra, döma och hata. 

Hat föder hat, som di vise saar.

Men det kanske beror på att jag hellre hade bott i Bronx på 80-talet än Tyskland på 30-talet.

One love.

Ison & Fille - lägg ner ditt vapen