Rätt namn på rätt sak.

På Öckerö käkar man äggost. Det är jättegott. I Skåne käkar man ostkaka. Det är också gott. Men en helt annan sak.
Ibland har jag hört folk säga: Men det är ju ostkaka! Om äggost. Men de har fel. De är lögnaktiga kulturhatare som hyser agg mot Öckerö.

Här är beviset. Ovan ser juryn en ostkaka. Den ser god ut.

Och här är en äggost. Det är, som ni nog kan se, inte samma sak.

Idag har jag förresten inte mött några ridande poliser. Det känns rätt skönt. Ha en trevlig fredagkväll. Själv tar jag en ostkaka.

Raekwon - Molasses (ft. Rick Ross & Ghostface Killah)

Olé!

Kanye West - Chain Heavy (feat. Talib Kweli & Consequence)

Och just det: Jag är djup förälskad i den här låten.

A nightmare on Storgatan.

Det hela började så oskyldigt. Ödmjuka planer på en stillsam vårpromenad med goda vänner. Ack och ve, så fel man kan ha.
Jag och min härskare, älskling och trogne vapendragare MJL, skulle möta våra två vänner, Malmös svar på Jay-Z och Beyonce, Tårtan och Jätten vid Lugnets cykelrondell, för övrigt en av malmös farligaste platser.
Redan där, vid den första fasen, började allt gå snett. För det första vägrade våra vänner möta oss på den ordinarie mötesplatsen och sedan, när vi trots allt nådde fram, upptäckte jag ett klart tecken på FRA´s framfart.

Det är nämligen så här: Malmös ridande polis läser min blogg OCH smyglyssnar på mina ångande telefonkonversationer. Hur skulle de annars kunna veta att att smma person som var deras bristande trafikvett på spåren skulle passera cykelrondellen vid just detta klockslag? Helt plötsligt var de bara där, sura och dryga, på var sin gigantisk springare, kom de skenande rakt emot oss, snett genom rondellen. Jag tror inte att de skulle erkänna det, men jag säger det ändå: Vi kom undan med blotta förskräckelsen. Det var bara millimetrar från att det sista ljud jag hörde var en hård, narig och undermåligt skodd valackhov som krossade min frontallob.

Nu blev ju inte så trots allt. Och inte heller blev det någon promenad. Vissa av oss skulle bara äta lite först och helt plötsligt satt vi på Bullen, ett av landskapets mer respektabla ölsjapp, och väntade på mat. Sedan väntade vi lite till. Därefter väntade vi ett tag. Lyckligtvis så var Tårtan och Jätten lika vältaliga som alltid, så det var inte tråkigt att vänta.

Sedan kom maten. Man kan ju tycka att skandinavisk pubmat inte borde väcka några starkare känslor, men ack vad fel man kan ha.
Likt en spansk fotbollsmatch täckte vår middag hela känslospektrat. Från den nostalgiska glädjen av den första tuggan fläsk med löksås, till vällusten av den första klunken Brooklyn IPA, till värmen i hjärtat av att vara med min älskling, våra goa vänner och den lille killen (jag förnimmer det) som Jätten gömmer i sin mage, till den vaga, olustiga äckelkänslan jag fick av att det stank (det var riven pepparrot, så satans vidrigt), till den oförställda skräcken när Mia dissekerade sin gigantiska helstekta spätta och plötsligt säger "vad är det här?". Jag måste erkänna, jag tänkte precis rynka mina ögonbryn lite förebrående över att hon ifrågasatte sin mat, när jag såg vad hon syftade på: Något av det räligaste jag någonsin skådat på en tallrik; avlång, svart, slemmig och misstänkt lik en välgödd blodigel eller iallafall en skogssnigel. Fy för i helvete!
Vi skickade tingesten bordet runt, men ingen kunde lista ut vad det var för sattyg. Tillslut blev vi tvungna att fråga servitören. Han kollade lite konstigt på oss innan han tålmodigt förklarade att det inte alls var något farligt, utan bara fiskrom. Strax därpå grävde Mia fram resten av romen (?) som nu inte var av snigelstorlek, utan istället ungefär som en medelstor Muräna. Alldeles säkert något av det vidrigaste jag sett. Medans jag kämpade mot kräkreflexerna smakade Tårtan en bit. Han var inte helt imponerad.

Med det sagt: Bullen är ett ljuvligt ställe, med trevlig, grovt Malmöbonnig personal, trevlig, låååångsam service och god, stabbig mat. Jag är nöjd. Men inte så nöjd som jag blir om någon lovar mig att jag ALDRIG mer måste sitta vid ett bord där det finns både pepparrot (den sunkiga, muggiga, källarinspirerade, fesna parodi på Wasabi) och skogssnigelrom. För då, mina vänner, kommer jag att kaskadkräkas över den engelska vintagetapeten. Och då kvittar det om jag just ätit den godaste löksåsen på väldigt länge.

Joråsåatte.....

Sound of da police

Lagens långa tagelsvans

Förresten, om man är ridande polis, måste man inte stnna för rött ljus då? Häromdagen skulle jag och Mia köra igenom en korsning nere vid Centralstationen då två snutar kom skumpande, glada i hågen och alls icke- Barcelonalika i sin framtoning. De "skrittade"? mot rött och vi fick naturligtvis stanna. Jag antar att det enda rätta hade varit att köra på dem för att undvika att väja snabbt och därmed riskera en större olycka, men det vore ju rysligt synd om hästarna. En hund kan ju inte hjälpa om den har en fästing på ryggen, om man säger...

Förresten så hejar jag oroväckande ofta på bovarna på TV.

Sunda tider

Jag har under en lång tid haft för mig att träning är bra för kroppen. Med enkel logik borde ju då detta betyda att riktigt bra träning är riktigt bra för kroppen. Så är det tydligen inte alls. Ett pass thaiboxning med Larry Lindwall och helt plötsligt har jag feber, grymt stel nacke (vi gjorde inget speciellt med nacken på träningen), magisk huvudvärk och känner mig faktiskt som en av de där männen som inte blir lite krassliga, utan sjuuuuuuuka... Skitbull. Jag fattar inte vad det är frågan om, jag brukar ju aldrig bli sjuk och nu har jag varit det två gånger på en månad. Det är kanske digerdöden?

Men om inte annat så bäddar ju sjukdom för en utveckling av andra sysselsättningar, som t ex att ligga (i soffan, badkaret och sängen) och lyssna på SR´s poddradio. Av sommarpratarna var Per Morberg en aning gubbig, Malin Åkerman jättetråkig, Andres Lokko förvånansvärt ointressant, Eva Dahlgren var eftertänksam och intelligent, och Alex Schulman känslig och öppenhjärtlig.
Även poddradiosändningar med P3 Soul ( Mats Nileskär! ) funkar ypperligt. Nileskär alltså, varför är han inte helgonförklarad egentligen?
Annars kan man ju snoka reda på lite ny musik på itunes, läsa lite i Blood Meridian, eller bara stirra tomt ut i universum.
Dessutom kan man kolla på fotboll. Det gör jag ikväll. Första Champions Leaguemötet mellan Barcelona och Real Madrid. Det kan bli en bindgalen tillställning.
Det finns ju en gammal diskussion om att våldsamma känsloyttringar, "hat", etc inte hör hemma i fotboll, eftersom det bara är en lek.
Det är ett resonemang som jag tycker låter logiskt och fint, men då ska jag be alla som någonsin känt sig illa till mods av ett konstverk, blivit rädd av en skräckfilm, tröstad av en låt, inspirerad av en bok att ställa sig i ett hörn med dumstruten på och gärna med bar röv, för att krydda det hela lite.
Vad ska vi med kultur till om den inte väcker känslor? Jag tycker annar sdet är en underbar sak att 22 personer, med hjälp av en läderboll och lite annan rekvisita kan få folk att känna varenda jävla känsla som finns i spektrat. Jag älskar det.
Och det finns ju inte många matcher som är så laddade som kvällens El Classico. Det kungliga, rika, Franco-stödda Real madrid, med långa rader av dyrt köpta världsstjärnor, mot det stolta, katalanska Barcelona med sin uttalade filosofi om egen talangutveckling och attraktivt, offensivt passningsspel.
Jag antar att det inte råder några tvivel om vem jag håller på? Real Madrid såklart. Och det av två anledningar: För det första har de en av jordklotets coolaste personer, José Mourinho, som tränare. Mannen är arrogant, dryg, självgod och jävligt irriterande. Och smart, världens bästa tränare och väldigt . väldigt rolig. Jag älskar honom.
Den andra anledningen är bara det att hela världens lilla älsklingslag Barcelona inte får mig att tänka på något annat en den där obligatoriska, irriterande personen som man alltid hade i sin klass (utom på Kirsebergsskolan såklart) som sitter och är så jäääävla duktig; Ooooh se mig se mig! Jag kan svaret! Jag hade alla rätt! Jag är så himla duktig! Och egentligen tänkte den personen nog inte på något annat än att plåga djur och välta gravstenar. Åååååh självgoda hycklare.

Hála Madrid! Jag tror det blir en spännande match och jag förutspår minst ett rött kort, två jättearga tränare och 1-0 till Real. Glöm icke vart du hörde det först.

Roots Bloody Roots

Jag är så härligt gammal att jag fått uppleva massor av revolutioner. En av dem var cd-skivans genombrott. Eftersom den kom ganska tidigt i mitt liv så minns jag faktiskt alla lp-skivor jag hade:

Svullo Grisar vidare
Europe (en skiva UTAN Final Countdown)
Iron Maiden- Donkey Blues
Bob Marley- Babylon By Bus

Samt två lp singlar som jag vann på Liseberg:

Guns ´N Roses- You Could be mine
Dr Alban- Stop the pollution

Och vet ni vad? Jag vill så hemskt gärna tro att det är det som format min musiksmak, ja faktiskt möjligen hela min syn på kultur.

Förresten: En gång när jag var liten och vi var i stugan i Vilshult, fick jag gå och se en match på Strandvallen i Hällevik; En träningsmatch mellan Mjällby AIF och Newcastle United. Jag vill väldigt gärna tro att det inte har format min syn på idrott.

Jag håller på och småstädar här hemma, samtidigt som jag lyssnar på några av 2010 års sommarpratare på P1´s podradio. Undrar hur i helvete de bestämmer sig för vad de ska snacka om?

Förresten, en gång när jag var liten drömde jag en mardröm, där jag befann mig på den stora lekplatsen i Folkets park. Jag var inne i en tom glasflaska, i den andra änden av flaskan, spärrandes utgången var en jättelik gorilla. Med det i åtanke tycker jag nästan det är skumt att jag inte är en berömd kulturpersonlighet, eller åtminstone en rikskänd brottsling.

Ikväll tränar jag thaiboxning. Hejdå.

Isaac Hayes- Soulville

Dennis Brown - Revolution

Disco-schoner

Såhär låter det förresten på mitt jobb ibland. Fritt översatt dialog där jag betecknas R och K står för kund, eller Klåpare om så önskas.

R- Kan jag hjälpa dig?
K- Jobbar du här?
R- Ja
K- Vart har ni matvarorna?
R- Vi har desvärre ingen mat.
K- Har ni ingen mat?
R- Nä desvärre.
K- Ingen mat alls?
R- Nej, ingen mat.
K- Men bacon då?
R- Nej. Ingen mat.
K- Heller ingen pölse.
R- Nej. INGEN MAT
K- Ingen mat alls?
R- NEJ.
K- Men ni hade förr?
R- Ja.
K- Men inte nu?
R- Nej.
K- Ingenting?
R- Nej.
K- Det var konstigt.

Ibland känns det som om man hade förtjänat lite mer i lön.

För övrigt träffade jag en dam häromveckan. Och jag är faktiskt lite osäker på om jag har berättat det här för er, men hon skulle köpa en Cola Zero. Det är normalt inte ett beslut som jag känner att jag borde lägga mig i, men för säkerhet skull så kom tanten, som i den här dialogen får heta T, fram till mig för att försöka rationalisera sitt val av dryck:

R- Hej
K- Jag har sån diarré, förstår du.
R- Eh, jaha?
K- Jag tror det är nåt jag ätit.
R- Ok
K- Och då brukar det väl hjälpa med en sån här? (hon håller fram läskburken i sina, troligtvis besudlade fingrar, vi vet ju allesammen hur tunt hotelltoapapper kan vara...)
R- Det vet jag faktiskt inte
K- Nähä, men det är synd iallafall, att få diarré när man är på tur.
R- Ja det är klart, men du har haft en bra tur annars?
K- Ja, förutom diarrén.

Ännu en gång: Hur många gånger måste man höra en främling säga ordet diarré iannan man får en ansenlig löneförhöjning? Show me the money.

First days of freedom.

Igår var min första lediga dag på över två veckor. Då tycker jag om att sova riktigt länge. Det gör inte min hund. Han väckte mig, delvis för att han var nödig, och delvis för att visa upp en imponerande och jävligt äcklig fästing på kinden.
Efter det blev dagen bara bättre och bättre: Nu ska Pappa berätta varför:
1. Mia bakade scones (vägen till en mans hjärta och allt det där...jag älskar scones.
2. Underbart vårväder
3. Tidig eftermiddagslur.
4. Frasse är en väldigt mysig hund.
5. Jag lade mig i badkaret och lyssnade på P3 soul på datorn. Mats Nileskärs röst, lagom tempererat badvatten och en stor intervju med Isaac Hayes. Fantastiskt. Synd bara att jag somnade. Det var ganska kallt när jag vaknade igen.
6. Vi var på handledarkurs. Blir nice att köra litta bil.
7. Trots att vi missade de första tio minuterna: Malmö FF- Mjällby på Sir Tobys. Malmö vann. Igen.
8. Nämnde jag att det var vackert vårväder? Faktiskt så vackert att en tjej vi såg cyklade runt med ena bröstet utanför linnet. Det har jag aldrig sett förut. Häpnadsväckande.
9. Real Madrid slog Barcelona.
10. Det var en ganska ok ufo-film på TV. Jodie Foster pratar roligt.

Nu är det plötsligt torsdag. vackert vårväder, men ännu inga blottade bröst. Snart kommer farsan förbi för en liten brunch, sedan blir det nog en promenad och eventuellt en takeawaykaffe i lämplig miljö, därefter thaiboxning och faktiskt, en lucka som kan fyllas med valfri aktivitet. Vet ej vad.

Hej på er. Huen.

Eltern

Idag var jag ute på Amerikakaj i Köpenhamn. Låtsades att jag var ledig, satt med en kollega, fikade och snackade jobb. Alltså precis samma mög som vi gör här ombord, men utomhus. Väldigt mysigt.

Iallafall så ledde detta till att det blev lite i senaste laget för en eftermiddagslur. Därför sitter jag och nu och kollar på lite bilder från två bröllop: Min mammas och min pappas. Förutom den spontana glädjen över att de båda två har kärlek i sitt liv och har hittat två fantastiska människor att dela livet med, så slås jag av en sak: Jag har världens bästa föräldrar. Att vara min förälder i 30 år kan inte ha varit någon dans på rosor och jag kan inte påstå att vi alltid gullat med varandra och sett på varann med ömma blickar, men fy fan vad glad jag är för att jag har dem.

Så puss och kram på er Mamma och Pappa. Och givetvis Kerstin och Mats. Jag älskar er, saknar er och hoppas ni har det bra. Jag är stolt över er.

Och nä- jag är inte deprimerad, jag tycker bara om er ( glad smiley )

Guilty as charged

Jag har precis misshandlat en sandsäck. Nu sitter jag och svettas som en liten spädgris och har en vag känsla av att jag varit med om det här förut.
Har just läst ut "Infiltratören" av snubben som skrev Svensk Maffia. Den innehåller, förutom en ganska fängslande 21 Jumpstreet-aktig historia mest ett skamlöst frosseri i rättegångsbeskrivningar. Men det jag tänker på just nu är att författaren ofta återkommer till att infiltratören i fråga, Max, ofta finner sin själsliga räddning i fasta rutiner. Och då tänker jag, varför i helvete innrättar de inte ett vittnesskyddsprogram, eller möjligen en infiltratörsrehab, ombord på en färja?

Vaknar, käkar frukost, börjar jobba vid halv sju, sju. Lunch klockan elva. Jobbar till ett, två, vilar, går upp vid fyra, duschar, käkar middag, börjar jobba halv fem, en kvarts paus vid sex halv sju, jobbar till halv elva, elva, tränar, läser eller skriver. Och sedan börjar det om. Jag känner att Max Åström hade blivit en gudabenådad servicesjöman. Och dessutom, med sina speciella talanger kunde han ju alltid infiltrera systerskeppet och fucka upp deras Remy Martin Xo-försäljning, så att jag får känna segerns sötma ännu en gång.

För övrigt har jag fått en ny, mobil sprithylla idag. Den påminner mig om internet; ganska ny, men jag fattar inte hur i helvete jag kunnat leva utan den. Minibar heter den, och hade det inte varit för att shoppens kamera inte tycks gå att ladda hade jag lagt upp en kärleksfull bild på den, där den tronar, sprängfylld med Braastad-Konjak och med sidor prydda av ljusbrunt konstläder. Nu har jag allt man kan önska, utom lite lugn och ro, och umgänge som jag får välja själv...

Nä, nattinatti medborgare. Jag lägger mig och läser lite i Norweigan Wood. Med händerna på täcket naturligtvis.

Jag vet vad polien har i kikaren

För mig är det viktigt med ett omväxlande och spänande jobb. Därför ska jag inte klaga på den här dagen. Efter lunch lunkade jag stilla ner för trappan på väg mot shopen för att fixa och dona, när jag möttes av ett tiotal maskerade, skyddsklädda poliser som siktade på mig med automatvapen.
Jag är inte speciellt räddhågsen av mig, men jag erkänner att jag blev lite tagen på sängen där, iallafall den sekund det tog för mig att komma ihåg att de hade varnat i högtalarsystemet för att vi skulle ha antiterrorövning ombord.
Om jag spillde kaffe igen? Nääää jag lär mig av mina misstag nuförtiden.
Och nu vet jag att ett leende under en "skimask" också är ett leende. Ibland är det nog kul att vara norsk antiterrorpolis.

Distraktionsmoment

Jag skulle gå igenom en dörr i dag. I handen hade jag en kaffekopp. Jag gick djupt försjunken i mina egna tankar, såg mig inte för, krockade med en matros. Spillde kaffe över hans skor.

Vad jag tänkte på? Zlatan Ibrahimovic förstås.

Live the dream

Att drömma om att bli rik och berömd är väl inget ovanligt. Rockstjärna, fotbollsproffs, ballerina, krögare eller vad det nu kan vara. Det är helt naturligt och vad vore väl livet utan drömmar?
Att sluta drömma och falla in i ett yrke av en slump för att fastna där är heller inget ovanligt. Det är ju inte alla som lyckas med allt de företar sig och det är heller inte alla som anser att yrket är det viktigaste i livet.

På väggen inne på mitt kontor hänger en riktigt, riktigt ful lampa av plast. Någon har tillverkat den och det är det ingenting konstigt med, men vem har designat den? Vem är entrepenören bakom denna vita hårplastlampa, som startat produktionen? Som har tänkt att, nä, nu gör jag någonting av mitt liv. Jag är trött på att gå i raka led. Nu startar jag upp en tillverning av ovala, brandsäkra, väggfasta lampor i hårdplast.
När jag förstår att dessa ideeer föds av människor, då känns det liksom som att jag inte har någonting att komma med.

Skitirriterande förresten att marknaden för brandsäkra hotellheltäckningsmattor med vidrigt psykedeliska mönster redan tycks mättad.

Så jag antar att jag får nöja mig med min bransch och belåtet konstatera att imorgon, när min chef kommer och jag förvandlas till menig igen, då lämnar jag efter mig ett stort plus i "sälj-per passagerare" som var ett stort minus när jag tog över som boss. Dessutom lämnar jag över en skyhög ledning jämfört med systerskeppet.

Dessutom: Nu får jag så mycket fritid här ombord att jag kan sitta på kabinen och lura på mina egna kluriga affärsidéer. Vad sägs t ex om en konstgjord blomma, som ser ut nästan som en riktig, men egentligen är gjord av plast? Tänk vad praktiskt, den vissnar inte, man behöver inte vattna den och den luktar ingenting! Kanske något man borde ta patent på och sälja till hotell och båtar.
Bara inte någon annan redan kommit på idéen...

Nä hej med er, era jevla torpare.

Ingen urban legend

För ett par månader sedan hade vi en blind kvinna med här ombord. Hon reste ensam. Hon välte grejer i butiken. Många grejer. Men det är inte det konstigaste. Det konstigaste är att när hon kom fram till oslo, då stack hon på sightseeing. Hon kom tillbaks nöjd.

Det finns så mycket att säga om det. Eller säger det sig själv?

Annars har jag inte så mycket skoj att berätta, förutom att jag kör dubbeljobb här ombord och lider av konstant tidsbrist. Därav det sporadiska bloggandet. Anledningen till att jag har tid just nu är att jag sitter och väntar på en "stock-report" som jag håller på och skriver ut till parfymavdelningen. Det är lite som att göra en risotto: Man fixar, donar, sen väntar man. Sen fixar man lite till. Och väntar. Det är jättekul. Det fina är dessutom att om det är något som skiter sig så märker man det inte förrän det borde varit färdigt. Och då får man börja om. Dessutom kan man inte göra något annat på datorn under tiden, så därför gör jag det nu. Jag vet att "bloggklockan" är lite knäpp, men här i verkliga livet är klockan kvart i tolv och jag sitter med uppkäppt skjorta, lossad slips och vackert rubinröda ögonvitor. Faktiskt tror jag att jag ser ut som antingen en full reine Brynolfsson i Blackjack eller valfri kontorsråtta efter åtta timmars julfest med jobbet. Jag känner mig fin.

Men nu längtar jag hem!!! Och så tänker jag på min fina Mamma och hennes kloka make som snart åker till Toscana. Och jag känner något annorlunda, något som kan bero på ålder; Jag är inte avundsjuk, jag är bara riktigt glad för deras skull och hoppas de får en grymt nice resa.

Sör viss

Idag insåg jag ännu en gång att när jag ska köpa en bok och vill ha en bra upplevelse, då är det inte helt säkert att jag bör söka mig till en liten gemytlig bokaffär, där de anställda lever för litteraturen, eller till ett litet charmigt antikvariat där den blotta doften från gamla vällästa böcker stimulerar mig till att läsa.
Nä, vill jag vara säker på att få bra service, ett trevligt bemötande samt lite stimulerande feedback på det jag hittat, elle varför inte spännande tips om böcker jag aldrig hört talas om, då går jag till litteraturens McDonalds, bokhandlarnas Helsingborgs IF, Pocketshop på Centralstationen. Länge, länge leve dem.

Detta gör mig sugen på en lista. Har man chansen att göra en lista så bör man gripa den omedelbart. Så här kommer den, helt utan logik, inbördes ordning och framför allt RÖD TRÅD; Listan som jag valt att kalla;

Nånna ställen med bra service, och så nånna skitställen ( i Malmö )

Bra ställen:
Pocketshop Centralstationen(franchise-bokaffär)- Alltid trevliga, alltid kunniga, aldrig nervärderande, aldrig oengagerade.

Plockepinn (restaurang)- Kunniga, trevliga, med finfin fingertoppskänsla och en lagom dos humor

Cosmopolitan (café)- Världens snällaste man äger det. Resten är praktikanter.

Eton (skjortaffär)- De älskar sina jobb, de älskar Eton, de tycks se det som ett privilegium för dem att få sälja och för mig att få köpa. Nuff Said.

Systembolaget Hansakompaniet (fylleåterförsäljare)- Så mycket kunnighet, så grymt sortiment, stor flexibilitet och hjälpsamhet och så är de inte ens vinstdrivande? Sick, i say...

Möllans Ost ( något stinkande butik ) - vet inte om det är ostångorna, men jag älskar butiken. Tycker det är fascinerande att de kan veta så mycket om- ost

Åsså några skitställen:
Kvarnvideo (videobutik)- Kungen av skitställen. herregud, jag vet att det är en klyscha med filmnördar som är otrevliga, lata och inte har lust att hjälpa till med något och ändå jobbar i en videobutik, men ändå....

Coop på Kornettsgatan- Inte så mycket för personalen som för det faktum att det är omöjligt att ta sig fram, att de har ett jättekonstigt sortiment, att kassorna alltid strular och att där är väldigt, väldigt fult. Vore jag butikschef där, då skulle piskan vina, det är en garanti.

Valfritt Skånetrafikenekipage- Egentligen finns det inte något negativt att säga om dem, som inte redan blivit sagt till leda, men visst är det lite störigt att det ALLTID är något fel på toan vid förstaklassvagnen. Kan det vara en slump? Njaeee.

Ja, alltså, den här listan kan fortsätta i evighet, men mitt batteri håller på att dö. Fast jag fick tag i en ny laddare till det ringa priset av 750 spänn. Heja JME data!!!

Ledsen för att jag stulit din tid. Och hejdå

Wherever i may roam

Funderade nyligen på huruvida jag kommer att bo kvar i Malmö i evighet. Jag är trots allt en lokalpatriot av rang och jag älskar min stad, men jag och Mia satt och snackade om var vi skulle kunna tänka oss att bo. Själv vet jag inte riktigt, jag är inte en snubbe med en tioårsplan, en femårsplan eller en ettårsplan. Faktum är att jag får vara glad om jag kan mäkta med en fjortondagarsplan.
Men ibland känns det som om jag skulle kunna bo på de flesta ställen och trivas fint. En förutsättning är att jag det inte är för långt till Charlie och andra väl valda delar av släkt och vänner. Men, så igår slog det mig, det finns ett undantag: Tollarp. Vi körde genom Tollarp igår och jag kände ända in i benmärgen att här vill jag jävlar i mig inte slå ner nägra bopålar. Det beror inte på namnet, som väcker muntra associationer, heller inte på att deras staoilmack är grymt röten, eller att den kulinariska höjdpunkten tycks vara grillköket längst med landsvägen. Det beror inte på att deras stolthet förefaller vara Önos lager, med allt vad det kan erbjuda av saltgurkor och söta räfflade rödbetor. Heller inte på att det är en pytteort som ändå verkar ha ett ghetto. Heller inte på att det verkar bonnigt eller något ( jag har tillochmed en pervers faiblesse för Lindröd, och det verkar ju bonnigt om något )

Nä, det som verkligen avskräcker mig är sporthallen. Nu har jag ju inte varit där inne, utan bara kört förbi en ca 8000 gånger, men fy fan alltså; fyyyy faaaan vad den ser ut. En sporthall? Dessutom en bowlinghall, har jag läst på det som ska föreställa fasaden. Är det inte meningen att en sporthall ska väcka lusten att motionera? Jag skulle inte våga gå in iden, för jag misstänker att det enda som skulle hända mig därinne var att jag blev uppäten av zombies, elle möjligen lustmördad av en trebent redneck som inte diggar "stabor". Nä, det säger jag er, en kommun som har en sån jävla sporthall litar jag inte en endaste sekund på. Hur ser skolorna ut? Förskolorna? Uschiamig... Men, ni Maktens kreatur i Tollarp: Skaffa en riktig fasad till soprthallen så kommer jag som ett skott. Ni verkar iallafall ha gott om parkeringsplatser.

Tekniken hatar mig

Jag har nyligen omformaterat min dator och laddat den med åtminstone 80% av all musik jag äger. Lagt in en massa bilder som jag älskat och fixat go och smärtfri till elegitimation, internetbanker och guuuuud vet allt. Då blir det glapp i laddaren. Men lyckligtvis verkade den funka hyfsat ändå, tills den började brinna alldeles nyss. Hmmm...tur att den gjorde det när jag var hemma iallafall, annars hade det nog kunnat bli ganska otrevligt. Nu gör jag det: Titulerar mig själv elalergike och flyttar ut till ett torp i Ångermanland, där jag huttrande för dagbok från ett utedass, ackompanjerad av svultna flugors surrande mot min vinterbleka röv.

Så om ingen hör ett pip från mig de närmsta fjorton dagarna beror det på att vi lever i en datoriserad tid och mitt batteri snart är dött.

Annars har det varit en alldeles fantastisk ledighet. Det kan jag med säkerhet säga eftersom den har gått ännu snabbare än vanligt. Men lite har vi hunnit med: Mingel med Frasse, massor av kul med Charlie, allt för lite mys med Mia, film med Anna och Fredde, två dagars mingel med brorsan och Jenny, strandpromenad med farsan, mässbesök med morsan, joyride/endagstripp till Varberg, läkarundersökning, BRÖLLOP!!! , thaiboxning, Raekwonkonsert....

Kort sagt- Det man vinner i bra upplevelser, det förlorar man i hårfäste(i mitt fall åtminstone)

Men nu är det väl dags att sova och sen dra till sjössssss... Pusspuss.

Weddingbells and rays of light

Vissa dagar har allt: Vaknade imorse av en glad Charlie. Mia låg bredvid. Inne i vardagsrummet kamperade världens bästa bror och svägerska. En lugn, mysig frukost, lite förberedelser och sedan iväg till Pappa och Kerstins bröllop!
En stillsam promenad genom ett vårsoligt Malmö, Lugnet-Södertull- Gågatan-Gamla Väster-Slottsparken, allt komplett med en ytterst rättvisemärkt takeawaykaffe från Barista Södergatan. Det gjorde inte så mycket att den smakade rävpiss, för promenaden var så mysig ändå.
Sedan väntade...huvudrätten...eh, om man säger....ett alldeles underbart bröllop, som inte lämnade något övrigt att önska. Ett underbart vackert brudpar och några av mina absoluta favoritmänniskor, samlade på ett och samma ställe, och inramningen var suverän.

Den första vårdagen i Malmö på riktigt jävla lång tid, solen sken, bladen var plötsligt gröna och när man såg brudparets lycka och alla gästernas lycka å deras vägnar, då har jag inga tvivel på att solen sken bara för dem.

Och vet ni vad: Det kommer en hel massa flera soliga dagar för vår stora, härliga, brokiga familj. Det känner jag på mig.