Jag vill önska er alla ett fantastiskt gott nytt år, med hjälp av det vackraste jag kan komma på, det här stycket. Önskar er fred, lycka, välgång, omtanke, eftertanke trygghet och äventyr. One love.
lördag 31 december 2011
Gott nytt
Jag vill önska er alla ett fantastiskt gott nytt år, med hjälp av det vackraste jag kan komma på, det här stycket. Önskar er fred, lycka, välgång, omtanke, eftertanke trygghet och äventyr. One love.
måndag 26 december 2011
Du vet du är från Malmö när...
På senare år har jag börjat inse hur mycket grejer folk tar för givet i stora delar av landet, som jag, som infödd malmöbo helt har missat. Det kan handla om dansbandslåtar, coverband, Eddie Meduza, epatraktorer, publik på fotbollsmatcher i låga divisioner, grannar som umgås och så långt mycket mer. Idag, annandag jul, står jag och betraktar en kö. Lön leder in till en pizzeria. Varför? Det var juldagen igår och idag är alla bakis.
Vill understryka att detta inte skrivs med stockholmsironi eller överlägsenhet. Jag har bara aldrig sett fenomenet förr.
Jag älskar förresten Varberg.
Vill understryka att detta inte skrivs med stockholmsironi eller överlägsenhet. Jag har bara aldrig sett fenomenet förr.
Jag älskar förresten Varberg.
The one true joy
Politik, kultur, intressen, diverse preferenser, allt sådant är förgängligt och svårt att sia om. Det känns ibland som att bara en sak består: känslan av att smälla bubbelplast
söndag 25 december 2011
Vindagboken. Rune med röda mulen
Min mor och Mats firade ettårig bröllopsdag den 23 december. Att få vara värld för deras innofficiella firande var en sann ära, speciellt som jag inte var bjuden på brölloppet. Jag tvingade min mamma att köpa en Henriot Blanc des blancs: söt men aldrig insmickrande, fräsch men aldrig sträv, lätt men inte menlös. Billigare än Krug, mindre stekig än Cristal, inte förlegad som Dom P, överreklamerad som Ace of spades.
Helt rätt helt enkelt. Sugen? Köp den på valfri Oslofärja eller beställ de till ett systembolag nära dig.
Fuck yeah
Helt rätt helt enkelt. Sugen? Köp den på valfri Oslofärja eller beställ de till ett systembolag nära dig.
Fuck yeah
måndag 12 december 2011
Hej vindagboken
Idag säger jag farväl till denna period av frihet med en sydafrikan. Neil Ellis cab sav. Chew on dat shieet suckers
NAS - I know i can (OFFICIAL MUSIC VIDEO) Lyrics
Jaja, för helvete, jag VET! Han använder fur Elise, det är amerikanskt, self righteous, dessutom ganska manschauvinistisk emellanåt, hyfsat apartheidaktigt på sina platser. Men ändå!
I spåkulan.
Man ska passa sig för att sia för mycket om framtiden. Har man skyhöga förhoppningar kan man ju bli besviken och är man alldeles för säker på något kan det betyda att man går miste om något annat.
MEN ibland kan det vara bra att ge sig fan på något. Tänker på min Pappa. När hans tidigare arbetsplats lades ner, då vägrade han ge upp, trots att han är...ja, gammal törs jag väl inte säga, men han är iallafall inte Justin Bieber.
Han hade ett företag som han visste att han ville jobba för. Han gav sig fan på det och nästan tvingade dem att ta honom. Det är stort, tycker jag.
Min poäng? Vad jag vrövlar om? - Jag vet inte riktigt.
Men jag säger som Nas, i en av sina hrrmm...mindre kvalitativa stunder, egentligen:
I know i can be what i wanna be, if i work hard at it- i´ll be where i wanna be.
Jag har gett mig fan på nåt. Och så ska det också bli.
Fortsättning följer.
MEN ibland kan det vara bra att ge sig fan på något. Tänker på min Pappa. När hans tidigare arbetsplats lades ner, då vägrade han ge upp, trots att han är...ja, gammal törs jag väl inte säga, men han är iallafall inte Justin Bieber.
Han hade ett företag som han visste att han ville jobba för. Han gav sig fan på det och nästan tvingade dem att ta honom. Det är stort, tycker jag.
Min poäng? Vad jag vrövlar om? - Jag vet inte riktigt.
Men jag säger som Nas, i en av sina hrrmm...mindre kvalitativa stunder, egentligen:
I know i can be what i wanna be, if i work hard at it- i´ll be where i wanna be.
Jag har gett mig fan på nåt. Och så ska det också bli.
Fortsättning följer.
söndag 11 december 2011
Did i drink all that
Jag äger inte någon smäcker liten dryckesdagbok (även om jag kanske borde)
Så därför kommer här en liten översikt över de whiskies jag satte i mig under Skottlandsresan. Rangordnade, naturligtvis, med de minst älskade först.
Utanför rangordningen hamnar det som inte var en whisky: MacAllans New Make Spirit. För att få kallas för skotsk whisky ska den vara lagrad minst tre år på ekfat. Den här har bara spenderat två veckor i en badtunna och väntar med spänning på sin lagring. Alkoholhalt på 71%, och väldigt spritig. Menfaktiskt förvånande god. Skumt...
Och så de som räknas!
20. Strathisla 12. Inte dålig alls. Men litta intetsägande.
19. Macallan 10. Hög kvalitet, men en så mild whisky hade vunnit på ett par år till.
18. Bushmills 10. Mmmm jag vet att den är irländsk, men Dalmore-Shauna tvingade mig att dricka den.
17. Glenkinchie. Mild, snäll, lite vek. En perfekt nightcap.
16. Dalwhinnie 15. Rund. Mild. Snäll. Möjligen något försynt.
15. Dalmore 12. God, absolut, men kunde vunnit på ännu mer tid på sherryfat. Aningen vek.
14. MacAllan 15. Mycket ekig. Mild, len och finfin.
13. Mackinlays rare old Malt. Hade jag inte haft så sinnessjukt höga förväntningar hade jag nog älskat den.
12. MacAllan 12. Mmm elegant, mjuk, med en dov, mörk sherryton. Mjuk och snäll.
11. Dalmore 18. Dalmores machovariant. Men ska det vara så ska det vara och därför vill jag ha mer krut
10. Glendronach 18. Sherryfat! Så in i helvete. Rund, mustig, fyllig. Svingod
9 . Laphroig 10. En gammal älskling, men ändå: Att sänkas ner i ett tjärat cigarraskfat. Och älska det!
8. Dalmore Macleod. Slutlagrad på bordeaux-rödvinsfat. Spännande, ger både fyllighet och skärpa.
7. MacAllan 21. Väldigt ekig. Och vis med åldern. Luktar inget vidare men smakar underbart.
6. Glenmorangie Quinta Ruban. Aldrig stött på en whisky som luktar så jävla gott. Portvinsfinish som ger en otroligt mörk, fruktig fyllighet och sötma.
5. Dalmore 15. Brännvinets svar på Bamse. Snäll, men stark, eller var det tvärt om? Näää men den är underbar: mild men smakrik, fruktig, kryddig, fyllig. Fantastisk.
4.Macallan 18. Ännu en doftsensation. Efter ungefär en era på sherryfat och all den klassiska elegans MacAllan kan uppbåda: En riktig lyxwhisky. Ja tack.
3. Ardbeg alligator. Håhåhåhå. Du vet att det ska bli en rökig upplevelse. Du luktar på den; jodå, där är det, men det är ju ingen Laphroig, direkt. Äsch, du smakar den. Och- Ingenting. Eller? Jo, visst fan är där väl...BOOOM. Som en kamouflerad handgranat smyger den sig in, invaggar dig i falsk säkerhet, och sedan exploderar den i den ondaste torvröken... För att därefter blomma ut till åh så mycket mer än en machodram. Fullständigt otrolig.
2. Dalmore Astrum 40 years old. Den enda anledningen till att den inte är etta på min lista är nog mina bristfälliga kunskaper: Den är En klassisk, sherryavslutad Malt, mer speyside än highland i smaken egentligen. Bara så jävla mycket bättre. Mäktig, fyllig, krämig, fruktig, med en underbar dov kryddighet. Den riktigt skriker lyx, elegans och överklass. Och den är jättejättejättejättegod. Får jag smaka den igen så är jag en lycklig man. Men så kostar den ju 15 000 spänn...
1.Klassens värsting/bästing: Min nya kärlek. Dalmore King Alexander III. Herrejefwlar!!! Bourbon. Sherry. Bordeaux. Marsala. Madeira. Portvin.
För att lyckas sy ihop en bra whisky med så många- och olika fatavslutningar, måste man vara ett geni eller ha en jävla tur. Jag tror inte att Richard Patterson är en lyckogubbe. Men jesus, vilken whisky han kan göra.
Redan när jag skulle sniffa på den kände jag mig som en hungrig hund i en saluhall och när jag sedan skulle smaka den... Javafantrordu?
Helt otrolig. Och jag ska vara ärlig: Jag stod framför hyllan på Edinburgh flygplats, kunde köpa den och lät bli. Det kommer nog att förbli ett mysterium för mig och jag kommer att ångra det fram tills jag kommer över en flarra. Och tro mig, det gör jag. För jag måste få lov att pröva den igen. A true love story. Det är förresten skönheten längst ut till höger på den nedersta bilden här. Vojvojvoj.
Så därför kommer här en liten översikt över de whiskies jag satte i mig under Skottlandsresan. Rangordnade, naturligtvis, med de minst älskade först.
Utanför rangordningen hamnar det som inte var en whisky: MacAllans New Make Spirit. För att få kallas för skotsk whisky ska den vara lagrad minst tre år på ekfat. Den här har bara spenderat två veckor i en badtunna och väntar med spänning på sin lagring. Alkoholhalt på 71%, och väldigt spritig. Menfaktiskt förvånande god. Skumt...
Och så de som räknas!
20. Strathisla 12. Inte dålig alls. Men litta intetsägande.
19. Macallan 10. Hög kvalitet, men en så mild whisky hade vunnit på ett par år till.
18. Bushmills 10. Mmmm jag vet att den är irländsk, men Dalmore-Shauna tvingade mig att dricka den.
17. Glenkinchie. Mild, snäll, lite vek. En perfekt nightcap.
16. Dalwhinnie 15. Rund. Mild. Snäll. Möjligen något försynt.
15. Dalmore 12. God, absolut, men kunde vunnit på ännu mer tid på sherryfat. Aningen vek.
14. MacAllan 15. Mycket ekig. Mild, len och finfin.
13. Mackinlays rare old Malt. Hade jag inte haft så sinnessjukt höga förväntningar hade jag nog älskat den.
12. MacAllan 12. Mmm elegant, mjuk, med en dov, mörk sherryton. Mjuk och snäll.
11. Dalmore 18. Dalmores machovariant. Men ska det vara så ska det vara och därför vill jag ha mer krut
10. Glendronach 18. Sherryfat! Så in i helvete. Rund, mustig, fyllig. Svingod
9 . Laphroig 10. En gammal älskling, men ändå: Att sänkas ner i ett tjärat cigarraskfat. Och älska det!
8. Dalmore Macleod. Slutlagrad på bordeaux-rödvinsfat. Spännande, ger både fyllighet och skärpa.
7. MacAllan 21. Väldigt ekig. Och vis med åldern. Luktar inget vidare men smakar underbart.
6. Glenmorangie Quinta Ruban. Aldrig stött på en whisky som luktar så jävla gott. Portvinsfinish som ger en otroligt mörk, fruktig fyllighet och sötma.
5. Dalmore 15. Brännvinets svar på Bamse. Snäll, men stark, eller var det tvärt om? Näää men den är underbar: mild men smakrik, fruktig, kryddig, fyllig. Fantastisk.
4.Macallan 18. Ännu en doftsensation. Efter ungefär en era på sherryfat och all den klassiska elegans MacAllan kan uppbåda: En riktig lyxwhisky. Ja tack.
3. Ardbeg alligator. Håhåhåhå. Du vet att det ska bli en rökig upplevelse. Du luktar på den; jodå, där är det, men det är ju ingen Laphroig, direkt. Äsch, du smakar den. Och- Ingenting. Eller? Jo, visst fan är där väl...BOOOM. Som en kamouflerad handgranat smyger den sig in, invaggar dig i falsk säkerhet, och sedan exploderar den i den ondaste torvröken... För att därefter blomma ut till åh så mycket mer än en machodram. Fullständigt otrolig.
2. Dalmore Astrum 40 years old. Den enda anledningen till att den inte är etta på min lista är nog mina bristfälliga kunskaper: Den är En klassisk, sherryavslutad Malt, mer speyside än highland i smaken egentligen. Bara så jävla mycket bättre. Mäktig, fyllig, krämig, fruktig, med en underbar dov kryddighet. Den riktigt skriker lyx, elegans och överklass. Och den är jättejättejättejättegod. Får jag smaka den igen så är jag en lycklig man. Men så kostar den ju 15 000 spänn...
1.Klassens värsting/bästing: Min nya kärlek. Dalmore King Alexander III. Herrejefwlar!!! Bourbon. Sherry. Bordeaux. Marsala. Madeira. Portvin.
För att lyckas sy ihop en bra whisky med så många- och olika fatavslutningar, måste man vara ett geni eller ha en jävla tur. Jag tror inte att Richard Patterson är en lyckogubbe. Men jesus, vilken whisky han kan göra.
Redan när jag skulle sniffa på den kände jag mig som en hungrig hund i en saluhall och när jag sedan skulle smaka den... Javafantrordu?
Skottland my love
Stödord: snö, regn, blåst, kärlek, whisky, mat, vyer, kyla, värme och en stor längtan tills nästa besök! 
lördag 3 december 2011
Beyoncé - Halo
Jag är inte den enda som tänker på glorior. Men jag sjunger ju desvärre inte lika bra som hon gör.
Förresten:
Jag önskar mig fred på jorden i julklapp. Eller en motorcykel. Absolut ingen hypotetisk get, för dem som köper dem får aldrig någonsin en lugn stund igen: ACTION AID, DETTA ÄR TILL ER: Ni får mig att vilja förtrycka folk i u-länder, för när jag vill hjälpa någon så trakasserar ni mig bara.
Kalla det Pavlovs get.
Kalla det Pavlovs get.
Att se sig själv i spegeln.
Stora kristna högtider och kollektivt dåligt samvete är en lika explosiv som vanlig kombination.
Själv tycker jag att det faktum att vi feta västerlänningar, när vi omges av nära och kära, överkonsumerar och vältrar oss i överflöd, ändå känner ett styng av dåligt samvete inför dem som ingenting har; varken mat, värme, omsorg eller någon form av grundläggande trygghet, tyder på att det finns åtminstone en mikroskopisk smula hopp om den mänskliga rasen.
Att inte låta det stanna vid ett uns av dåligt samvete när man sätter grötmandeln i vrångstrupen är ju ännu ett steg i rätt riktning. Känner man att man kan och vill hkjälpa andra är det ju helt fantastiskt, även om denna välvilja bara visar sig mellan Kalle och Karl-Bertil.
Så tyckte jag.
Sedan såg jag reklamfilmen för SOS Barnbyar: En svennig familj sitter och julmyser i ett vardagsrum. Brasan är igång. Granen glittrar. Någon läser upp ett brev från ett stackars utsatt afrikanskt barn. Minerna är allvarliga. Det är hemskt så som barnet har det. Alla är sorgsna. Sedan berättar barnet att tack vare sos barnbyar är allt nu frid och fröjd. Familjen lyser upp igen. Ler strålande. Pöser sig ner i öronlappsfåtöljarna, snortar en sträng finhackad Alladinchoklad. Är nöjda. Tillfreds. Med rena samveten.
FÖR DE HAR SKÄNKT 56 KR TILL SOS BARNBYAR.
Själv önskar jag mig en mikrofiberduk; ty jag kaskadkräktes på min plattskärm.
Jorden? Asfaltera skiten. Gör det till parkeringsplats.
Eller är det jag som är cynisk nu igen? Som inte jäser av självgodhet och glömmer all världens elände när jag sms´at Haiti för hundra spänn eller köpt en dålig jävla Alumatidning? Jag vet inte, och jag tycks inte ha den retoriken för att kunna beskriva den...unkna känsla jag får av barnbyar-familjen jesuslika femtiosexkronorsleende.
Men apokalypsen- den är nära, det blir jag mer och mer säker på
Själv tycker jag att det faktum att vi feta västerlänningar, när vi omges av nära och kära, överkonsumerar och vältrar oss i överflöd, ändå känner ett styng av dåligt samvete inför dem som ingenting har; varken mat, värme, omsorg eller någon form av grundläggande trygghet, tyder på att det finns åtminstone en mikroskopisk smula hopp om den mänskliga rasen.
Att inte låta det stanna vid ett uns av dåligt samvete när man sätter grötmandeln i vrångstrupen är ju ännu ett steg i rätt riktning. Känner man att man kan och vill hkjälpa andra är det ju helt fantastiskt, även om denna välvilja bara visar sig mellan Kalle och Karl-Bertil.
Så tyckte jag.
Sedan såg jag reklamfilmen för SOS Barnbyar: En svennig familj sitter och julmyser i ett vardagsrum. Brasan är igång. Granen glittrar. Någon läser upp ett brev från ett stackars utsatt afrikanskt barn. Minerna är allvarliga. Det är hemskt så som barnet har det. Alla är sorgsna. Sedan berättar barnet att tack vare sos barnbyar är allt nu frid och fröjd. Familjen lyser upp igen. Ler strålande. Pöser sig ner i öronlappsfåtöljarna, snortar en sträng finhackad Alladinchoklad. Är nöjda. Tillfreds. Med rena samveten.
FÖR DE HAR SKÄNKT 56 KR TILL SOS BARNBYAR.
Själv önskar jag mig en mikrofiberduk; ty jag kaskadkräktes på min plattskärm.
Jorden? Asfaltera skiten. Gör det till parkeringsplats.
Eller är det jag som är cynisk nu igen? Som inte jäser av självgodhet och glömmer all världens elände när jag sms´at Haiti för hundra spänn eller köpt en dålig jävla Alumatidning? Jag vet inte, och jag tycks inte ha den retoriken för att kunna beskriva den...unkna känsla jag får av barnbyar-familjen jesuslika femtiosexkronorsleende.
Men apokalypsen- den är nära, det blir jag mer och mer säker på
torsdag 1 december 2011
Årets bästa
Såhär när nyårsafton hotar runt husknuten tar jag mig rätten att göra det viktigaste i världen: En topplista. Jag börjar med en av de absolut mest väsentliga.
De mest anskrämliga uniformerna i min närhet 2011
3. Den svenska polisen. Det brukar talas om att Sverige förlorade sin oskuld med Palmemordet. Eller var det Norrmalmstorg? Västtyska ambassaden? Anna Lindh? Världens sämsta självmordsbombare?- Nä, svaret är: Med mesblå skjortor av sjuttiotalssnitt, hopplöst daterade jackor och framförallt: en jävla korvgubbemössa som inte ens designerns mor kan älska mister man ingen oskuld överhuvudtaget.
Den svenska polisen behöver en gay makeover bums.
2. Forex. Okej. Lyckligtvis kunde jag inte hitta någon bild på dem, men aset som designade forex uniformer är ingenting annat än ondskan personifierad. Det är stramt, det är illasittande, det är gult och svart i dess skrikigaste form, och, att döma av ansiktsuttrycket hos en genomsnittlig forexanställd: gränsöverskridande obekvämt.
Fy fan.
1. Jensens Böfhus. Mmm ja, även en blind dåre kan se logiken: Jensens Böfhus affärsidé är som följer: tråkiga, svenniga kötträtter utan personlighet, tillagade med minsta möjliga passion, serverade av en ointresserad, sur zombie, som efter att ha slarvat bort din beställning, glömt bort dig, tagit tre rökpauser, varit sur och betett sig som en karikatyr på en tonårsrevolterande radhusdotter, troligtvis spiller dötråkig rödvinssås på din dressmanskjorta, allt med längsta möjliga väntetid, till, och det ska sägas i rättvisans namn: rimliga priser.
Och vad, indeed, ska då denna servicepersonal ha på sig, om inte forexinspirerade, gulsvarta klädedräkter, krönta med ingenting mindre än Bamses farmors avlagda sovrumsgardin! Fyyyyy fan. Öronen ringer av tvåhundra decenniers spöken, som pustar ut över att deras modemissar inte var så mycket som en spottloska i Volga jämfört med Jensens ondsinta dödsesign.
Det är som att se en grådaskig, själlös version av Batmans ärkefiende Jokern. Det är- fruktansvärt fult och helt och hållet välförtjänt.
Klart att Skandinaviens sämsta service ska iklädas med Skandinaviens fulaste uniformer. Och vice versa.
Bubblare: Tgi fridays. Statoils bajsbruna kaffekampanjs t.shirts, eller varför inte Öresundstågen retro-stins-försök?
De mest anskrämliga uniformerna i min närhet 2011
3. Den svenska polisen. Det brukar talas om att Sverige förlorade sin oskuld med Palmemordet. Eller var det Norrmalmstorg? Västtyska ambassaden? Anna Lindh? Världens sämsta självmordsbombare?- Nä, svaret är: Med mesblå skjortor av sjuttiotalssnitt, hopplöst daterade jackor och framförallt: en jävla korvgubbemössa som inte ens designerns mor kan älska mister man ingen oskuld överhuvudtaget.
Den svenska polisen behöver en gay makeover bums.
2. Forex. Okej. Lyckligtvis kunde jag inte hitta någon bild på dem, men aset som designade forex uniformer är ingenting annat än ondskan personifierad. Det är stramt, det är illasittande, det är gult och svart i dess skrikigaste form, och, att döma av ansiktsuttrycket hos en genomsnittlig forexanställd: gränsöverskridande obekvämt.
Fy fan.
1. Jensens Böfhus. Mmm ja, även en blind dåre kan se logiken: Jensens Böfhus affärsidé är som följer: tråkiga, svenniga kötträtter utan personlighet, tillagade med minsta möjliga passion, serverade av en ointresserad, sur zombie, som efter att ha slarvat bort din beställning, glömt bort dig, tagit tre rökpauser, varit sur och betett sig som en karikatyr på en tonårsrevolterande radhusdotter, troligtvis spiller dötråkig rödvinssås på din dressmanskjorta, allt med längsta möjliga väntetid, till, och det ska sägas i rättvisans namn: rimliga priser.
Och vad, indeed, ska då denna servicepersonal ha på sig, om inte forexinspirerade, gulsvarta klädedräkter, krönta med ingenting mindre än Bamses farmors avlagda sovrumsgardin! Fyyyyy fan. Öronen ringer av tvåhundra decenniers spöken, som pustar ut över att deras modemissar inte var så mycket som en spottloska i Volga jämfört med Jensens ondsinta dödsesign.
Det är som att se en grådaskig, själlös version av Batmans ärkefiende Jokern. Det är- fruktansvärt fult och helt och hållet välförtjänt.
Klart att Skandinaviens sämsta service ska iklädas med Skandinaviens fulaste uniformer. Och vice versa.
Kära vindagbok
Idag drack jag ett glas av den här under matlagningen. Den var kryddig, kära dagbok, men väldigt lätt och sorglös. Pinot noir at its best alltså, kära dagbok.
och du lilla barn som läser detta: den finnes ikke tilgänglig i Svea rike. Däremot kan den skaffas via östkysk vinforsyning. Eller hos dfds. För övrigt heter den vriesenhof pinot noir och kommer från sydafrika. Den är ljuvlig.
och du lilla barn som läser detta: den finnes ikke tilgänglig i Svea rike. Däremot kan den skaffas via östkysk vinforsyning. Eller hos dfds. För övrigt heter den vriesenhof pinot noir och kommer från sydafrika. Den är ljuvlig.
Enduring spirit ser ut så här
Mackinlays rare highland malt. Men innerst inne undrar jag hur fan den smakar. Kanske vet jag det snart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)