Trots detta kommer jag ibland på mig själv med att tveka om definitioner på ord. Ett av de svåraste är passion. Vet inte om det beror på min egen bristfälliga kunskap om språk eller om det är för att ordet har blivit så missbrukat i "offentliga forum".
Problemet är att jag har lite svårt att särskilja passion från kusinerna, mani, fanatism och ängslan. Man betraktas ju som passionerad om man, t ex "brinner för fotboll", men vart går gränsen? Är man passionerad om man snyftar lätt i sin ensamhet när Zlatan hittar ett vackert passningsalternativ? När man känner en oro i kroppen när favoritlaget spelar? När man känner lycka? Sorg? Eller när man ser motståndarnas fans och tänker: jag ska döda er, era jävla as? När man kastar brandbomber i Polen eller står framför en polis på Möllevångstorget och skriker att alla poliser knullar barn?
Du fattar kanske vad jag menar? Tror att det är den petiga sidan av mig som saknar en tydlig gräns. Jag antar att det är det som är språkets charm, att det går att töja och leka med, att ingenting är definitivt och hugget i sten (förutom möjligen att substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring...)
Men iallafall: Att verkligen brinna för musik, det borde ju vara passion i dess renaste form. Men att utge sig för att verkligen brinna för det? Att gräva, samla och leta, för att sedan skrika ut att nu har jag hittat det: Något som INGEN ANNAN LYSSNAR PÅ! Är det passion eller är det ängslan? Skräcken att bli påkommen med att gilla något man inte borde gilla. Och nu snackar jag inte om djurporr, äta snorkråkor eller något annat svinäckligt, utan snarare att....jag vet inte...upptäcka att man gillar den senaste Markooliolåten eller uppriktigt längta tills Bonde Söker Fru kickar igån igen . Eller, för den delen, bara att tycka om något som man inte måste vara jätte, jättespeciell för att känna till.
Är det passion? Eller är det rent av ängslan?
Musik, gastronomi, litteratur, film, konst, hela baletten. Vem är passionerad och vem är bajsnödig? Jag fattar ingenting. Jag är jätteförvirrad.
Mode är en annan rolig grej. Ni vet alla de där lirarna som stoltserar med att ha en "personlig stil". Varför är det ändå de som alltid anammar de senaste trenderna? Någonting säger mig att om jag skulle ikläda mig nävermockasiner, gallonbrallor, purpurfärgad kråsskjorta i sammet, guldfärgad plastrong och en lackad, bajsbrun cykelhjälm när jag gick och såg den nya Ridley Scott-filmen, då skulle jag varar mer aktuell för tvångströja än att figurera hos The Sartorialist, oavsett hur jävla personlig jag tyckte att min stil var.
Inte för att jag tycker det är något fel med att vara lite ängslig. Tror du att en Fixiecykel är vad du behöver för att göra dig hel, så smsa låna och köp en för fan. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till skiten. Jag är lika ängslig som någon annan. Jag vill gärna se bra ut, få beröm för min goda musiksmak (fast just det tåget har nog tutat och gått vid det här laget, för jag har inte NISCHAT MIG), eller äta på de rätta restaurangerna, men jag kan ändå inte låta bli att bli lite provocerad av skräcken för att göra fel.
Men mest blir jag provocerad av att jag inte vet vad jag ska kalla den: passionen/ängsligheten/fanatismen, manin, nyfikenheten. Jag tycker det kännetecknar resten av livet; ju mer man tänker på något, desto mer förvirrad blir man och ibland önskar jag mig bara lite jävla ordning och reda.
Men så ibland, när man minst anar det, så kommer själva definitionen av det ord man söker och flimrar förbi: Jag och en god älskarinna, vi kan kalla henne för Bagarn, MJL, eller min blivande hustru, skulle handla lite prylar till en ostbricka igårkväll. Glad i hågen högg jag ett paket saltiner...och ve mig... Hennes blick var mörk, orolig, jagad, men bestämd. Inga saltiner. Absolut inte.
Nyfiket och lite skräckslaget frågade jag varför. Först var hon lite undvikande, de är en jävla bluff, sade hon. När jag pressade henne på en bättre förklaring så kom den: Problemet är inte saltinerna i sig, det handlar inte om några hemliga, vidriga ingredienser, inget cancerframkallande, inte fel firma, ingen dum reklam, inget barnarbete på kexfälten i Myanmar, nänänänä:
Saltiner UTGER sig för att vara så spröda, saltiga och goda.
Men det är de inte.
Ergo: En jävla bluff.
Maria Johnsson, den mest äkta och passionerade människa jag känner. Hon skiter i vad folk tycker, hon är väldigt oängslig på de flesta sätt. Men hon tar sina kex på allvar och gud nåde den jävel som inte håller vad hennes förväntningar lovat.
Hon är sig själv, hon är nyfiken, intresserad, passionerad, bindgalen och ärlig. Och min hjälte.
Älskar dig, Bagarn.Aldrig mer saltiner. Jag lovar.
