The Öresundståg Blues

Öresundstågen, bilindustrins främsta förespråkare. Förseningar, förvirring, trängsel.
Och allt är trasigt. Alltid. Tur då att de konsekvent höjer priserna.

Donny Hathaway - Someday We'll All Be Free

Bill Withers 'Lean on Me'

Advance Patrol - Jag finns här med er nu

Lägg ner dem

I dessa dagar blir det lätt så att jag tänker på min stad, Malmö och i förlängningen också på mitt eget liv, dåtida och nutida.

Jag menar att jag har haft en priviligierad uppväxt. Nej, det har inte handlat om några silverskedar och nej det har inte alltid varit en lustiger dans. Skulle jag ha lust så kunde jag "vaska fram" de rätta sakerna och berätta om en uppväxt kantad av osäkerhet, missbruk, död och kriminalitet i släkten. Det vore helt efterblivet och jävligt orättvist mot dem som slitit för att jag ska kunna minnas min historia så som jag gör, sådan som den är:

Min uppväxt har kantats av kärlek, av sunda värderingar och tryggheten i att oavsett vad som går åt helvete, och hur-så finns det alltid en trygg famn, praktisk hjälp, värme och gränslöst mycket kärlek och alla behov i den psykologiska pyramiden täckte tusen gånger om.

Dessutom har jag, så länge som jag kan minnas, haft det som självklart att det inte finns någon som är värd mer än jag. Eller mindre. Det är inget jag har tänkt på förr och det är precis så det ska vara att växa upp. Tryggheten och respekten som självklarheter.

Lyckligtvis har jag heller inte levt med skygglappar. Jag har alltid vetat att livet inte bara är en lek och att ibland måste man kämpa och hjälpa varann. Som jag gläder mig åt det idag.

Jag vet att många av dem det går åt helvete också haft bra förutsättningar, kärlek hemma- you name it, men ibland handlar det om andra saker: dålioga egna beslut, ödet, otur, jag vet fan inte.

Men en sak jag är riktigt tacksam över är att jag fått växa upp i Malmö. Att leva i en miljö där alla inte är helt jävla likriktade är den naturliga insikten att vi alla är människor. Hudfärg, religion, sexuell läggning, vart du bor, vilka kläder du har på dig, musiksmak, politiska hållningar- som den gamla parollen: ALLA LIKA ALLA OLIKA.

Läser man kommentarsfälten i bloggar, på twitter, hör politiker uttala sig, poliser, "mannen på gatan", vem det nu kan vara, så fattar man snabbt att den insikten är långt ifrån självklar för alla, och det är väl där problemen börjar antar jag.

En pojke blir mördad på nyårsafton. Ena sekunden har han roligt med familj och vänner. Plötsligt är han död, mördad, femton år gammal. 

Jag kände inte killen, jag vet ingenting om hur han var som person. Ja, han var "känd av polisen", för några incidenter, men han var ett barn. Med tre år kvar till rösträtt, fem år kvar tills han skulle fått handla på systemet. Ett barn, med en familj, en framtid, drömmar, precis som lille Carl Philip från Falsterbo eller Lille Conny från Huared.

Därför får jag bara lust att spy när jag läser att "folk" direkt efter dådet skriver saker som "Gött, en kriminell blatte mindre" eller "självsanering". Det är sådan kommentarer som får mig att se rött: jag får inte lust att resonera med dem, att diskutera mig fram till att de får en sundare människosyn. Nej, jag får lust att slå in pannbenet på dem. Nu sätts jag lyckligtvis sällan i en situation där jag konfronteras med sådana kommentarer "face to face" och har dessutom blivit bättre på att kontrollera mitt humör.

Men jag är 30 år gammal, inte tonåring. Och jag bor inne i stan, där man kan skita i att låsa cykeln och det inte finns några synliga råttor, där mina grannar inte blir beskjutna.

Ändå gör det ont att höra sådant: Jag har vänner, alldeles för många, desvärre, som gått bort alldeles för tidigt; av droger eller våld. Vänner som var bra människor. Kanske inte alla var guds bästa barn, men jag kan inte nämna en enda av dem som var en "dålig människa" och definitivt inte en enda av dem hade så lite djup och substanst att de rymdes innanför orden: KRIMINELL BLATTE. De hade vänner, familjer, drömmar, känslor och nu är de borta. Det är en tragedi, inget annat. 

Men jag vet inte, jag är kanske naiv, men jag inbillar mig att det, någonstans, finns hopp. Hopp om att vi ska förstå att det är så jävla onödigt att ha ihjäl varann, skada varann. Hopp om att vi ska kunna vända det och använda vår energi till någonting bra istället. 

Är det någonting som får mig att känna hopplöshet så är det inte en ungdom som gör ett par snedsteg i Malmö, eller någon annanstans, utan en hord av anonyma internetsignaturer runt om i Sverige som inte ser något fel med att generalisera, hårddra, döma och hata. 

Hat föder hat, som di vise saar.

Men det kanske beror på att jag hellre hade bott i Bronx på 80-talet än Tyskland på 30-talet.

One love.

Ison & Fille - lägg ner ditt vapen