måndag 30 maj 2011
Ken Ring - Ta Det Lungt (Kändis Remix)
Jag tror jag vet hur Ken tänkte: Ööööh, Markoolio, rappar inte han? Eller var det Mange Schmidt? Skit samma, ta bägge två. Jag tycker det är mästerligt.
Ghostface Killah feat Mary J Blige All That I Got is You
Jag och gamle Ghost är väldigt olika, men vi har ändå några likheter: Jag har aldrig hittat kackerlackor i flingpaketet, men jag gillar min familj precis som han gör.
Jag klär verkligen inte i Kangol, men i likhet med Ghost så skulle jag ogilla att dela slaf med någon som kissade i sängen. Även om han hette John-John.
Captains log
Kaptenens logg. Slutet av maj. Söndag. På kvällen.
Mannarna är hungriga, törstiga och trötta. Vi har förlorat stora delar av besättningen. Efter många dagar av storm, skörbjugg, vansinnig stank och kärlek skåder vi nu Dovers vita klippor. vi har förlorat tidsuppfattning, hopp och moral, men nu är fast mark nära.
Jo, jag har varit ute och rört litta på mig. Min fjorton dagars ledighet har bestått av
4 dagar på båten.
5 dagar med världens bäste pojke.
2-3 dagar på Krokholmen eller i bilen.
Men nu har jag landat i mitt hem. Undulaten lever. Ingen disk i diskhon. Ingen mat i kylen. Och antagligen ingen sympati från allmänheten.
Igår var jag på bröllop. Min bror gifte sig med sin underbara tjej och inte ett torrt öga fanns att skymta. Jag erkänner: Trots att jag kan vara en cynisk satan till karl så är jag en sucker för bröllop. Speciellt nu när det är min bror, en av de största idoler jag har, som gifte sig. Och dessutom med en underbar varelse som är lika perfekt för honom som han är för henne.
Men hela grejen med bröllop: Olika generationer som partajar sida vid sida, nya bekantskaper, en lagom dos nervositet, folk som klätt upp sig, folk man träffar för sällan, rörande tal. I love the sit out of it.
Men först och främst så älskar jag att det är en hyllning till kärleken. Här i vår sekulariserade vrå av världen är det ju inte längre en ursäkt för att få ligga med varann, utan en enda stor föreställning som går ut på att två människor skriker ut till omvärlden att nu är det vi två: vi älskar varann och vi tänker vara tillsammans, samtidigt som gästerna applåderar.
Och det är kärlek överallt. Jag kan inte tala för resten av världen, men jag personligen reducerar antalet negativa, dryga eller rent av onda tankar med åtminste 50 procent när jag är på ett bröllop (förutsatt att jag gillar brudparet)
Sedan gjorde det ju ingenting att bröllopet tog plats på en vacker ö i Göteborgs skärgård. Eller att vi hade trevligt. Eller att maten var god. Eller att sällskapet var fantastiskt. Eller att brudparet är fina. Eller att maten var god. Och whiskyn. Och burkölen. Eller att jag fick två morgondopp, en mage full av Chablis, att jag kom ut ur stugan i morse och doften av mulltoa var ersatt av baconarom, eller att min mamma spelade dragspel, eller att jag är svag för att ha familjen samlad, eller att...ja, ni vet.
Eller ska vi inte bara nöja oss med att konstatera att skrivande lider av för mycket annan stimulans? Händer det för mycket spännande i tät följd så vet man ju inte var man ska börja när man vill skriva om det och så blir det bara skit av allting.
Händer det ingenting, då kan man ju ta minsta detalj och dissekera den och kanske blir det briljant.
Kanske är det därför som så många bra författare är sådär härligt glåmiga och blodfattiga?
Kanske är det logiskt att Björn Ranelid är solkysst, fräsch och tycks ha ett väldigt aktivt liv?
Kanske är det läggdags?
Fuck you, matroser.
Mannarna är hungriga, törstiga och trötta. Vi har förlorat stora delar av besättningen. Efter många dagar av storm, skörbjugg, vansinnig stank och kärlek skåder vi nu Dovers vita klippor. vi har förlorat tidsuppfattning, hopp och moral, men nu är fast mark nära.
Jo, jag har varit ute och rört litta på mig. Min fjorton dagars ledighet har bestått av
4 dagar på båten.
5 dagar med världens bäste pojke.
2-3 dagar på Krokholmen eller i bilen.
Men nu har jag landat i mitt hem. Undulaten lever. Ingen disk i diskhon. Ingen mat i kylen. Och antagligen ingen sympati från allmänheten.
Igår var jag på bröllop. Min bror gifte sig med sin underbara tjej och inte ett torrt öga fanns att skymta. Jag erkänner: Trots att jag kan vara en cynisk satan till karl så är jag en sucker för bröllop. Speciellt nu när det är min bror, en av de största idoler jag har, som gifte sig. Och dessutom med en underbar varelse som är lika perfekt för honom som han är för henne.
Men hela grejen med bröllop: Olika generationer som partajar sida vid sida, nya bekantskaper, en lagom dos nervositet, folk som klätt upp sig, folk man träffar för sällan, rörande tal. I love the sit out of it.
Men först och främst så älskar jag att det är en hyllning till kärleken. Här i vår sekulariserade vrå av världen är det ju inte längre en ursäkt för att få ligga med varann, utan en enda stor föreställning som går ut på att två människor skriker ut till omvärlden att nu är det vi två: vi älskar varann och vi tänker vara tillsammans, samtidigt som gästerna applåderar.
Och det är kärlek överallt. Jag kan inte tala för resten av världen, men jag personligen reducerar antalet negativa, dryga eller rent av onda tankar med åtminste 50 procent när jag är på ett bröllop (förutsatt att jag gillar brudparet)
Sedan gjorde det ju ingenting att bröllopet tog plats på en vacker ö i Göteborgs skärgård. Eller att vi hade trevligt. Eller att maten var god. Eller att sällskapet var fantastiskt. Eller att brudparet är fina. Eller att maten var god. Och whiskyn. Och burkölen. Eller att jag fick två morgondopp, en mage full av Chablis, att jag kom ut ur stugan i morse och doften av mulltoa var ersatt av baconarom, eller att min mamma spelade dragspel, eller att jag är svag för att ha familjen samlad, eller att...ja, ni vet.
Eller ska vi inte bara nöja oss med att konstatera att skrivande lider av för mycket annan stimulans? Händer det för mycket spännande i tät följd så vet man ju inte var man ska börja när man vill skriva om det och så blir det bara skit av allting.
Händer det ingenting, då kan man ju ta minsta detalj och dissekera den och kanske blir det briljant.
Kanske är det därför som så många bra författare är sådär härligt glåmiga och blodfattiga?
Kanske är det logiskt att Björn Ranelid är solkysst, fräsch och tycks ha ett väldigt aktivt liv?
Kanske är det läggdags?
Fuck you, matroser.
tisdag 24 maj 2011
Terror Tommy och den ädla sporten.
Jag har ju ofta förespråkat ett visst "hat" inom fotbollen, eller iallafall en rivalitet och ett starkt ogillande. Inne på arenan. Däremot har jag aldrig förstått hur man kan irritera sig så mycket på att någon håller på motståndarlaget att man vill skada någon fysiskt. Det är ju faktiskt, nästan, men bara nästan, lika dumt som att slåss i religionens namn.
Men idag, under årets match i allsvenskan, mellan Malmö och Helsingborg, kom ett pissigt jävla exempel på en missriktad, jag vet inte, brunstighet? Som förekommer allt för ofta och inte ens går att förklara med en rivalitet som gått över styr.
Att kasta in smällare på plan. Det har bara en effekt; matchen blir avbruten och går det att bevisa att den kommer från det ena lagets supportrar, då kommer de att bli tilldömda en förlust.
Att sedan springa in på planen och gå till attack mot en spelare, det är så satans bombat att det inte ens är lönt att kommentera.
Summering av årets match: 25 000 på läktarna (minus de 30-50 helsingborgsidioter som blev gripna på väg till matchen), två lag som spelar säsongens match. En domare som bestämt sig för att döma bort ett helt perfekt mål för malmö. Och en, eventuellt två personer, om det nu inte var samma snubbe, som bestämde sig för att förstöra allt. För fansen, lagen, tv-tittarna, ja för varenda jävel.
Och allt bara för att man inte vet vad man ska göra med sina känslor.
Köp ett par stresskulor, börja sticka, hyr en film, sätt dig på din egen knytnäve, skriv en låt (kan Lady Gaga bli framgångsrik så kan vem som helst...) drick ett glas råttgift, ja gör vad fan som helst, bara ni håller er borta från fotbollsläktare. Ni är inte välkomna.
Sedan att Helsingborgsfansen jublar som om de vunnit vm-guld när de inser att matchen inte kommer spelas färdigt(ergo de vinner) bevisar ju bara att i den staden har man inget sinne för vad fotbollen handlar om. De gillar bara kunna titulera sig vinnare. Pissiga medgångssupportrar, smånassar och sura gubbar. Du som stormade planen: jag köper dig ett säsongskort till Olympia.
Men idag, under årets match i allsvenskan, mellan Malmö och Helsingborg, kom ett pissigt jävla exempel på en missriktad, jag vet inte, brunstighet? Som förekommer allt för ofta och inte ens går att förklara med en rivalitet som gått över styr.
Att kasta in smällare på plan. Det har bara en effekt; matchen blir avbruten och går det att bevisa att den kommer från det ena lagets supportrar, då kommer de att bli tilldömda en förlust.
Att sedan springa in på planen och gå till attack mot en spelare, det är så satans bombat att det inte ens är lönt att kommentera.
Summering av årets match: 25 000 på läktarna (minus de 30-50 helsingborgsidioter som blev gripna på väg till matchen), två lag som spelar säsongens match. En domare som bestämt sig för att döma bort ett helt perfekt mål för malmö. Och en, eventuellt två personer, om det nu inte var samma snubbe, som bestämde sig för att förstöra allt. För fansen, lagen, tv-tittarna, ja för varenda jävel.
Och allt bara för att man inte vet vad man ska göra med sina känslor.
Köp ett par stresskulor, börja sticka, hyr en film, sätt dig på din egen knytnäve, skriv en låt (kan Lady Gaga bli framgångsrik så kan vem som helst...) drick ett glas råttgift, ja gör vad fan som helst, bara ni håller er borta från fotbollsläktare. Ni är inte välkomna.
Sedan att Helsingborgsfansen jublar som om de vunnit vm-guld när de inser att matchen inte kommer spelas färdigt(ergo de vinner) bevisar ju bara att i den staden har man inget sinne för vad fotbollen handlar om. De gillar bara kunna titulera sig vinnare. Pissiga medgångssupportrar, smånassar och sura gubbar. Du som stormade planen: jag köper dig ett säsongskort till Olympia.
söndag 22 maj 2011
Kära Malmöscientologer
I Hollywood är scientologi en stor grej. Det är det inte i Malmö. Jag ser två möjliga anledningar till detta:
1. Hollywoodkändisar är aningen mer utflippade än den genomsnittliga Malmöbon.
2. Malmös scientologkretsar är inte riktigt lika vassa på att marknadsföra sig.
Båda alternativen känns rimliga, tycker jag, men jag lutar ändå lite åt det andra. Eftersom jag är en hjälpsam person så vill jag gärna bjussa Malmöscientologerna på lite synpunkter:
1. Det är rätt irriterande att få reklam bakom vindrutetorkaren på bilen. Inte lika bull som p-böter, men ändå störigt.
2. INGEN tar ett företag på allvar om de sätter flyers bakom vindrutetorkaren. Är det en ny mexikansk restaurang som annonserar tar folk för givet att de serverar stulna sällskapsdjur och tjuvjagade duvor, är det en klädaffär vet alla att de säljer illasittande kläder av kass kvalitet och är det en frisör så går associationerna till Jaromir Jagr, en Amerikansk trailerpark eller varför inte ett gypsy kings-coverband.
3. Om man vill framstå som en seriös religion/livsåskådning, framför en lömsk hjärntvättande sekt, då kan det vara en bra idé att stå för vem man är och inte skicka ut flyers utan att med ett ord nämna vem man representerar.
4. Varför göra reklam för ett "gratis" pesonlighetstest? Varför inte bara ställa sig utanför närmsta stadsmission eller narconon och säga till folk att: "du verkar olycklig, kom med här"
5. Hemsidan som ni gör reklam för, den känns sådär suspek, även om man nu inte vet att det är ni som står bakom den.
6. Och varför ska man egentligen lämna namn och adress? Tror ni inte folk minns att sydsvenskan skrev om hur ni registrerar alla som ens sneglat på ett av era plakat på stan?
7. L ron Hubbard? Science Fiction? Kom in i kampen för helvete.
8. Om en person nu är så jävla bombad så de går på er bluff, varför vill ni då ha med den personen? Är inte det att be om trubbel?
9. Hare Krishna har tuffa flätor, fräsiga orange kläder och små läckra trummor. Katolikerna har en massa tuffa assecoarer, hinduerna har coola gudar etc. Men ni! Ni har rymdskepp! Vill ni locka folk så är det ju det ni ska satsa på! Inte bondfångeri, maskerat till en parodi på inträdesprovet till SCB.
Nääää, skärpning, kära scientologer. Jag såg en film med Will Smith igår, det märktes tydligt att han är både cool och smart, fast han har rysligt stora öron. Kan era amerikanska polare fånga en sådan snubbe, då tycker jag att ni borde skämmas, eller i bästa fall skärpa er.
Och en sak till. Ertappar jag er med händerna på våra vindrutetorkare, då bryter jag fingrarna av er. Just nu är det en liten svart KIA av nyare modell, om det kan underlätta.
MVH En vän
1. Hollywoodkändisar är aningen mer utflippade än den genomsnittliga Malmöbon.
2. Malmös scientologkretsar är inte riktigt lika vassa på att marknadsföra sig.
Båda alternativen känns rimliga, tycker jag, men jag lutar ändå lite åt det andra. Eftersom jag är en hjälpsam person så vill jag gärna bjussa Malmöscientologerna på lite synpunkter:
1. Det är rätt irriterande att få reklam bakom vindrutetorkaren på bilen. Inte lika bull som p-böter, men ändå störigt.
2. INGEN tar ett företag på allvar om de sätter flyers bakom vindrutetorkaren. Är det en ny mexikansk restaurang som annonserar tar folk för givet att de serverar stulna sällskapsdjur och tjuvjagade duvor, är det en klädaffär vet alla att de säljer illasittande kläder av kass kvalitet och är det en frisör så går associationerna till Jaromir Jagr, en Amerikansk trailerpark eller varför inte ett gypsy kings-coverband.
3. Om man vill framstå som en seriös religion/livsåskådning, framför en lömsk hjärntvättande sekt, då kan det vara en bra idé att stå för vem man är och inte skicka ut flyers utan att med ett ord nämna vem man representerar.
4. Varför göra reklam för ett "gratis" pesonlighetstest? Varför inte bara ställa sig utanför närmsta stadsmission eller narconon och säga till folk att: "du verkar olycklig, kom med här"
5. Hemsidan som ni gör reklam för, den känns sådär suspek, även om man nu inte vet att det är ni som står bakom den.
6. Och varför ska man egentligen lämna namn och adress? Tror ni inte folk minns att sydsvenskan skrev om hur ni registrerar alla som ens sneglat på ett av era plakat på stan?
7. L ron Hubbard? Science Fiction? Kom in i kampen för helvete.
8. Om en person nu är så jävla bombad så de går på er bluff, varför vill ni då ha med den personen? Är inte det att be om trubbel?
9. Hare Krishna har tuffa flätor, fräsiga orange kläder och små läckra trummor. Katolikerna har en massa tuffa assecoarer, hinduerna har coola gudar etc. Men ni! Ni har rymdskepp! Vill ni locka folk så är det ju det ni ska satsa på! Inte bondfångeri, maskerat till en parodi på inträdesprovet till SCB.
Nääää, skärpning, kära scientologer. Jag såg en film med Will Smith igår, det märktes tydligt att han är både cool och smart, fast han har rysligt stora öron. Kan era amerikanska polare fånga en sådan snubbe, då tycker jag att ni borde skämmas, eller i bästa fall skärpa er.
Och en sak till. Ertappar jag er med händerna på våra vindrutetorkare, då bryter jag fingrarna av er. Just nu är det en liten svart KIA av nyare modell, om det kan underlätta.
MVH En vän
fredag 20 maj 2011
Nu söker vi en seriefigur
OBS! Mannen på bilden är ingen seriefigur. Desvärre.
The best of the rest
Om det nu skulle vara så att Bamse inte brinner lika mycket för häxjakt på folk som inte kan arbeta som han gör för att skicka hem flyktingar, då kunde det vara spännande att se den här snubben bli posterboy för den nya svenska modellen.
Han tycker verkligen inte om att slåss
Man visste det ju redan; att Bamse är världens starkaste björn, men att han inte tycker om att slåss. Tydligen inte heller för de utsatta.
Det har ju varit lite blåsigt kring nallen i den blå luvan, sedan tidningen Bamse lånade ut björnen till migrationsverkets snilleblixt att lära asylsökande barn vad det innebär att bli utvisad till ett annat land. Själv fattar jag inte hur så många människor kunnat missa det migrationsverket vetat om hela tiden: Om det enda problemet man har i sitt hemland är att man tillhör en utsatt/förföljd minoritet, då är det bara mysigt att komma hem.
Antagligen är det jag som är dum, jag jobbar ju inte för någon myndighet, men jag fattar inte: Om det enda som väntar i hemlandet är en drös med lyckliga släktingar, leenden och kära återseenden, varför brur man sig då om att fly? Ett vagt illamående uppstår...
Men samtidigt är det ju svårt att inte se det briljanta i initiativet. Som jag läste någonstans: Kanske borde Försäkringskassan ta efter och låta Bamse visa varför det är viktigt att utförsäkra sjuka människor?
Tycker det känns en aning skumt att leva i ett land där de statliga verken tagit över badboyrollen från de stora stygga multinationella företagen. Men samtidigt spännande. Vart ska det sluta? Att fackligt anslutna människor tvingas söka skydd inne på McDonalds-restauranger för att komma undan från beväpnade jobbcoacher från Arbetsförmedlingen? Kittlande tanke.
Om Lars Wilks hade kunnat rita ordentligt hade han ju kunnat göra en serietidning där Bamse visar varför det är viktigt att håna andras religiösa tro.
Eller så kunde Pål Hollender göra en tecknad film där Bamse sniffar kokain och ligger med baltiska prostituerade, samtidigt som Skalman lever slaviskt efter sin sov, häeri och kokain-klocka.
Under tiden gömmer jag Bamsefilmerna för min son och låter honom kolla på något annat. Kanske en japansk b-skräckis? Där är det iallafall svårt att skönja någon falsk, flåsig och jääävligt skev moral.
Det har ju varit lite blåsigt kring nallen i den blå luvan, sedan tidningen Bamse lånade ut björnen till migrationsverkets snilleblixt att lära asylsökande barn vad det innebär att bli utvisad till ett annat land. Själv fattar jag inte hur så många människor kunnat missa det migrationsverket vetat om hela tiden: Om det enda problemet man har i sitt hemland är att man tillhör en utsatt/förföljd minoritet, då är det bara mysigt att komma hem.
Antagligen är det jag som är dum, jag jobbar ju inte för någon myndighet, men jag fattar inte: Om det enda som väntar i hemlandet är en drös med lyckliga släktingar, leenden och kära återseenden, varför brur man sig då om att fly? Ett vagt illamående uppstår...
Men samtidigt är det ju svårt att inte se det briljanta i initiativet. Som jag läste någonstans: Kanske borde Försäkringskassan ta efter och låta Bamse visa varför det är viktigt att utförsäkra sjuka människor?
Tycker det känns en aning skumt att leva i ett land där de statliga verken tagit över badboyrollen från de stora stygga multinationella företagen. Men samtidigt spännande. Vart ska det sluta? Att fackligt anslutna människor tvingas söka skydd inne på McDonalds-restauranger för att komma undan från beväpnade jobbcoacher från Arbetsförmedlingen? Kittlande tanke.
Om Lars Wilks hade kunnat rita ordentligt hade han ju kunnat göra en serietidning där Bamse visar varför det är viktigt att håna andras religiösa tro.
Eller så kunde Pål Hollender göra en tecknad film där Bamse sniffar kokain och ligger med baltiska prostituerade, samtidigt som Skalman lever slaviskt efter sin sov, häeri och kokain-klocka.
söndag 15 maj 2011
En röst från de döda
Hej på er. Jag har visst inte bloggat på ett tag, men jag anser mig ha den ultimata ursäkten: Jag glömde bort det.
Sedan jag sist pratade med dig, kära lilla dagbok, har det hänt en massa skojiga saker; jag har varit sjuk (tydligen var det halsfluss, något som jag inte kan rekommendera), varit ute på en mindre skåneroadtrip med min kära Mia, jobbat lite, vunnit en säljtävling till på båten, sett Roger Waters uppträda med The Wall på Parken i Köpenhamn, i sällskap av stora delar av min fina familj, jobbat lite till, tillfrisknat (en aning) och nu är jag snart redo för en shoppingtur på båten tillsammans med min före detta chef och nuvarande orakel och vän Daniel. Därefter ska jag intensivumgås med min son och min fina tjej, innan jag glassar iväg till den göteborgska rivieran för att fira Matti och Jennys kärlek 8och sola och dricka nånna bärs).
Någonstans däremellan hoppas jag hinna blogga lite, vila lite och bara måååå.
Så, om det finns någon kvar därute som fortfarande pallar kika in här på bloggen: Jag kommer tebax.
Sedan jag sist pratade med dig, kära lilla dagbok, har det hänt en massa skojiga saker; jag har varit sjuk (tydligen var det halsfluss, något som jag inte kan rekommendera), varit ute på en mindre skåneroadtrip med min kära Mia, jobbat lite, vunnit en säljtävling till på båten, sett Roger Waters uppträda med The Wall på Parken i Köpenhamn, i sällskap av stora delar av min fina familj, jobbat lite till, tillfrisknat (en aning) och nu är jag snart redo för en shoppingtur på båten tillsammans med min före detta chef och nuvarande orakel och vän Daniel. Därefter ska jag intensivumgås med min son och min fina tjej, innan jag glassar iväg till den göteborgska rivieran för att fira Matti och Jennys kärlek 8och sola och dricka nånna bärs).
Någonstans däremellan hoppas jag hinna blogga lite, vila lite och bara måååå.
Så, om det finns någon kvar därute som fortfarande pallar kika in här på bloggen: Jag kommer tebax.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)