måndag 28 februari 2011
Tell me why you don´t like mondays
Imorse vaknade jag med MJL och Charlie. Sedan följde en mysig dag med grabben, trots att jag var tvungen att lämna honom till sin mor och trots att jag var tvungen att åka Öresundståg. Tror för övrigt att ett nytt rekord slogs idag. Brukar alltid vara hjärndöda mängder med resväskor och skit i vagnen där man får ha rullstolar och barnvagnar, men idag satt där en snubbe och vaktade inte mindre än 18 stora resväskor. Och nej, jag saltar inte. 18 som jag kunde se, Han tog upp nio platser och jag hade lite lust att pröva några ninjatricks på honom, men det gjorde jag icke, ty jag är så mild och hjärtlig till min läggning.
Vart var jag? Just det, mysig dag, måndag dessutom och faktiskt MJL´s namnsdag. Inte för att hon förtjänar att firas dör det, när hon vägrar använda namnet, Maria. Lyckligtvis så finns det en miljon andra anledningar att fira henne, så det ska nog lösa sig.
Efter mina tågeskapader, ett motvilligt överlämnande av barn och en kryssning mellan flera dussin fårskallar på Malmö C, följt av lite inköp på vad som faktiskt kan vara universums sämsta mataffär, Coop Kornettssgatan, påminn mig för helvete om att recensera den nån gång, har jag satt igång med att göra hemmagjorda hamburgare, öppnat en flaska Peroni och väntar på två ting som skall göra denna afton fullkomlig: MJL och matchen mellan Milan och Napoli. Hojhoj satan och hallå, det blir en lysande kväll det här. trots min aktningsvärda ålder gläder jag mig som ett litet barn. Dessutom plågar jag min stackars undulat med Coltranes Blue train på maxvolym.
Hur firar du din måndag? Med att stressa till jobbet, få senap på kavajslaget till lunch, bli överkörd av en barnvagn på Malmborgs och sedan fastna i en folksamling på femmans buss, trampas till oigenkännelighet och bara glömmas bort? Synd för dig. Här har du en snubbe som har överlistat veckodagssystemet. Gå in på dfds.com och ta värvning du med.
Puss
Vart var jag? Just det, mysig dag, måndag dessutom och faktiskt MJL´s namnsdag. Inte för att hon förtjänar att firas dör det, när hon vägrar använda namnet, Maria. Lyckligtvis så finns det en miljon andra anledningar att fira henne, så det ska nog lösa sig.
Efter mina tågeskapader, ett motvilligt överlämnande av barn och en kryssning mellan flera dussin fårskallar på Malmö C, följt av lite inköp på vad som faktiskt kan vara universums sämsta mataffär, Coop Kornettssgatan, påminn mig för helvete om att recensera den nån gång, har jag satt igång med att göra hemmagjorda hamburgare, öppnat en flaska Peroni och väntar på två ting som skall göra denna afton fullkomlig: MJL och matchen mellan Milan och Napoli. Hojhoj satan och hallå, det blir en lysande kväll det här. trots min aktningsvärda ålder gläder jag mig som ett litet barn. Dessutom plågar jag min stackars undulat med Coltranes Blue train på maxvolym.
Hur firar du din måndag? Med att stressa till jobbet, få senap på kavajslaget till lunch, bli överkörd av en barnvagn på Malmborgs och sedan fastna i en folksamling på femmans buss, trampas till oigenkännelighet och bara glömmas bort? Synd för dig. Här har du en snubbe som har överlistat veckodagssystemet. Gå in på dfds.com och ta värvning du med.
Puss
söndag 27 februari 2011
The Band - Forever Young
Ska strax gå in och lägga mig hos min lille grabb. Om han visste hur nostalgisk jag kan bli bara genom att se honom hålla låda vid middagsbordet eller höra hans andetag när han sover skulle han nog avfärda mig som en praktidiot.
lördag 26 februari 2011
Rage Against The Machine - Killing In The Name - 1993
Oj. Ojojoojojojjjojjojojojojoj. Ojoj. Hohojaja. Det var fett då. Är fett nu. Och kommer vara fett långt efter att folk har insett hur efterblivet det är med Ipads.
Dum/Dummare goes Weddingcrashers
De vindpinade
Detta kom jag att tänka på idag, när vi rullade en svårt pimpad Seat Toledo över den Sydskånska Slätten strax utanför Trelleborg. Klart att de skånska människorna inte behärskar konsten att se oberörda ut, när tillochmed pilträden, som stått där gud vet hur länge, ser ut som att de inte vill något hellre än att sitta framför Tv´n med en kopp kamomillte och svära över årets fjortonde melodifestivaldeltävling.
Jag vill hylla detta ynkliga träd, skånes stolthet och mitt favoritträd alla kategorier. Visserligen är pilen, tilsammans med björk, tall och gran de enda träd jag känner igen, men det gör inte min respekt och förundran mindre. Länge leve pilträdet, denna växtriket Mr Scrooge. Jag tänker på dig, härifrån under min varma goa filt.
fredag 25 februari 2011
Crash Boom Bang
Förresten; hur oroväckande är det att jag sitter och kollar på Wedding Crashers och ser fram emot brorsans bröllop? Lite som att kolla på Stephen Kings Det och få en plötslig lust att vara clown på ett barnkalas...
Men så är det iallafall. ska bli sjukt kul. För att inte tala om farsan och Kerstin! En liten bröllopsboom, det må jag säga. Jag gillar det. men nu återstår frågan: vad ska man ha på sig? Finns det några vassa modebloggar för män, måntro?
Sedan ska jag hålla en massa tal. Har ännu inte bestämt mig för om jag ska vara pinsam, gullig eller bara förvirrad. Lutar åt en kombination.
Förresten så har min lille son börjat visa upp en smärre träningsfixering. Hur fan gick det till?
Men så är det iallafall. ska bli sjukt kul. För att inte tala om farsan och Kerstin! En liten bröllopsboom, det må jag säga. Jag gillar det. men nu återstår frågan: vad ska man ha på sig? Finns det några vassa modebloggar för män, måntro?
Sedan ska jag hålla en massa tal. Har ännu inte bestämt mig för om jag ska vara pinsam, gullig eller bara förvirrad. Lutar åt en kombination.
Förresten så har min lille son börjat visa upp en smärre träningsfixering. Hur fan gick det till?
Moby - Natural Blues
Med gällande utveckling: Om tre år har jag nog Mobys frilla. Då kan jag också dela ut nazistiska flygblad och verka trovärdig.
Kiss the nazi
Idag, när jag nattade min grabb funderade jag lite över min nya idol, modebloggaren Kissie. Att hon har gjort bort sig kan väl ingen ifrågasätta. Men jag funderade lite över det samhällsfarliga i det hela. Vad är egentligen värst för samhället, att en ung tjej som är en stor förebild för massor av unga tjejer går runt och sprider nazipropaganda, eller att en ung tjej är en förebild för massor av unga tjejer genom att visa dem att allt viktigt i livet handlar om yta, staus och materiella ting?
Att nazister är sjuka i huvet har väl de flesta vettiga människor misstänkt vid det här laget, men modebloggeriet verkar ju ha tagit lite bättre skruv. Jag ser fram emot att lipglosspartiet tar plats i riksdagen om fyra år. Jag är bara orolig för att stackars Kissies plats är hotad. Och allt detta för att hon delade ut lite flygblad.
Samtidigt förstår jag henne, det finns ju få politiska riktningar som bjudit på så mycket läckert mode. Ridstövlar. Vill ha! Brun skjorta. cravings.
En sak är säker, jag tänker inte ligga på sofflocket nästa val. Heller.
Att nazister är sjuka i huvet har väl de flesta vettiga människor misstänkt vid det här laget, men modebloggeriet verkar ju ha tagit lite bättre skruv. Jag ser fram emot att lipglosspartiet tar plats i riksdagen om fyra år. Jag är bara orolig för att stackars Kissies plats är hotad. Och allt detta för att hon delade ut lite flygblad.
Samtidigt förstår jag henne, det finns ju få politiska riktningar som bjudit på så mycket läckert mode. Ridstövlar. Vill ha! Brun skjorta. cravings.
En sak är säker, jag tänker inte ligga på sofflocket nästa val. Heller.
Kissie hotar Nyheter24-journalist
Äntligen har modebloggar-scenen gett mig något intressant. Vad är en horbög? En hora som gillar andra horor? Jag fattar inte. Men så är det ju inte jag som delar ut reklam för NSF heller...
torsdag 24 februari 2011
Alpha Blondy - Wish You Were Here
Well, here´s a cocktail for ya´. Världens bästa röst, Pink Floyd, Säckpipa och en tanke till dem som borde vara kvar hos oss.
Rocky 6
Idag kände jag mig som Rocky. Okej, inte den unga, starka Rocky, utan en 30+, lite försöad sate. Men iallafall. Jag skulle träna Thai och var taggad som satan, tills jag upptäckte att jag är förkyld och har lock för öronen som inte går att bli av med. Ergo; ingen träning. Sjukt bull.
Så jag fick helt enkelt ägna kvällen åt lite hederlig hedonism: risotto, frikadeller, ett glas vis och en grym kladdkaka tillsammans med MJL och Måns. Jag är fortfarande proppmätt och antagligen inte i lika bra fysisk form som om jag tränat två timmar thai. Men vad gör man.
Dagen spenderades pensionärslikt: sega morgonprocedurer, inköp av extern hårddisk, fika med Måns och därefter en dödsföraktande utflykt tillsammans med MJL: Burlöv Center! Hon ska massera på ett företag där på måndag och ville kolla vart det låg, sen passade vi på att kolla in köpcentrumet när vi ändå var där. Uppfriskande är nog ordet jag söker. Det är fantastiskt när man lider av svåra fördomar om ett ställe och verkligheten visar sig vara långt mer extrem och utflippad.
Det enda som saknades var ett par pickups med sydstatsflaggor, en trebent schäfer och lite tumbleweeds. Satan och jävlar, vad bonnigt. Tiffany Persson deluxe. överallt. Jag tror jag åker tillbaks imorgon, sätter mig och spanar på en bänk, lär mig lite tricks.
En sorglig nyhet. Ännu en snubbe från det good old days har gått bort. Motorcykelolycka i Thailand. Jag kan inte påstå att jag kände honom superbra, men tillräckligt för att veta att han var en schysst och rolig kille och att han kommer bli saknad av många. Det är inte meningen att man ska dö så ung. Och inte så. Vila i frid L. Hoppas du får det bra.
Imorgon kommer Charlie hit. Även om vi inte ska glömma de som gått bort så tänker jag ägna helgen åt dem som lever. Jag vill inte ångra sånt när det är min tur att gå. Därför ska vi ha en kanonhelg. Det är ett löfte.
På tal om de levande så fick jag se de första ultraljudsbilderna på en efterlängtad bebis idag. Inte min alltså. Men gud vad fin den var. För att vara något så futtigt och ostoppbart som ett vanligt kretslopp är livet väldigt vackert ibland. Och du, du som snart ska bli farsa: Det blir en pojke. Hur jag vet det? Jag är en Nåid, en samisk schaman och jag förnimmer det.
På tisdag ska vi förresten käka ute med Anna och Fredde. HOPPAS ANNA BOKAR BORD PÅ ETT NICE STÄLLE; ANNARS BLIR HON UTSTÖTT UR FLOCKEN.
Så jag fick helt enkelt ägna kvällen åt lite hederlig hedonism: risotto, frikadeller, ett glas vis och en grym kladdkaka tillsammans med MJL och Måns. Jag är fortfarande proppmätt och antagligen inte i lika bra fysisk form som om jag tränat två timmar thai. Men vad gör man.
Dagen spenderades pensionärslikt: sega morgonprocedurer, inköp av extern hårddisk, fika med Måns och därefter en dödsföraktande utflykt tillsammans med MJL: Burlöv Center! Hon ska massera på ett företag där på måndag och ville kolla vart det låg, sen passade vi på att kolla in köpcentrumet när vi ändå var där. Uppfriskande är nog ordet jag söker. Det är fantastiskt när man lider av svåra fördomar om ett ställe och verkligheten visar sig vara långt mer extrem och utflippad.
Det enda som saknades var ett par pickups med sydstatsflaggor, en trebent schäfer och lite tumbleweeds. Satan och jävlar, vad bonnigt. Tiffany Persson deluxe. överallt. Jag tror jag åker tillbaks imorgon, sätter mig och spanar på en bänk, lär mig lite tricks.
En sorglig nyhet. Ännu en snubbe från det good old days har gått bort. Motorcykelolycka i Thailand. Jag kan inte påstå att jag kände honom superbra, men tillräckligt för att veta att han var en schysst och rolig kille och att han kommer bli saknad av många. Det är inte meningen att man ska dö så ung. Och inte så. Vila i frid L. Hoppas du får det bra.
Imorgon kommer Charlie hit. Även om vi inte ska glömma de som gått bort så tänker jag ägna helgen åt dem som lever. Jag vill inte ångra sånt när det är min tur att gå. Därför ska vi ha en kanonhelg. Det är ett löfte.
På tal om de levande så fick jag se de första ultraljudsbilderna på en efterlängtad bebis idag. Inte min alltså. Men gud vad fin den var. För att vara något så futtigt och ostoppbart som ett vanligt kretslopp är livet väldigt vackert ibland. Och du, du som snart ska bli farsa: Det blir en pojke. Hur jag vet det? Jag är en Nåid, en samisk schaman och jag förnimmer det.
På tisdag ska vi förresten käka ute med Anna och Fredde. HOPPAS ANNA BOKAR BORD PÅ ETT NICE STÄLLE; ANNARS BLIR HON UTSTÖTT UR FLOCKEN.
Beppes godnattstund 2
Och vad är egentligen detta? Man minns det ju med värme, men är det helt rättvist att Staffan Westerberg får all skit får att ha skapat en neurotisk generation? Beppe, alltså...
Den goda smakens väktare
Det finns något som kallas kultur. Jag vet inte riktigt vad fan det är för nåt. Jag hade någon slags uppfattning om det, men den sprack när jag hörde Jimmie Åkesson prata om svensk kultur...
Nuförtiden försöker jag iallafall ha en hållning till kulturen som anstår en respektabel trettioåring som jag. Helt enkelt att jag konsumerar i första hand det som tilltalar mig, i andra hand det som finns till hands om bättre alternativ ej finns tillgängliga och i tredje hand den som tvingas på mig.
Den blandning av kultur jag suger i mig lider, likt denna bloog, av en total avsaknad av röd tråd. Det gör mig väldigt stolt. Man vet ju att den som kallar sig själv för "allätare" när det gäller t ex musik, egentligen menar att han inte fattar någonting alls och därför inte har en åsikt. sådan är jag. Jag tycker det är trevligt.
Här kommer lite exempel på hur den röda kulturtråden blir idisslad av undertecknad:
Gäddans kulturfacit:
Böcker: Just nu parallelläser jag Olof Palme-boken med Art Spiegelmanns Maus, den lysande Marie Norins första diktsamling "a" och den fantastiska Jan Stenmark-kalendern som hänger i köket.
Skulle nog önska att jag kunde vidga mina vyer lite, men det finns ju så ont om tid. Och vart fan börjar man? Med tipsen i Vaneks blogg? Ja kanske...
Konst: Denna Kungen av mina kunskapsluckor. Jag fattar ingenting. Konst är skitkonstigt. Max Ernst gillar jag. Och Miró. Jag gillade det där med guldfiskarna i matberedarna, för det kändes som att det fanns en tanke med det. Louise Bourgeois gjorde coola skulpturer. Frida Kahlo gjorde lite coola grejer och jag gillar Brutus Östlings fågelbilder. Annars har jag inte en jävla aning. Jag vet att det fanns en som gjorde en klänning av kött (långt före Lady Gaga), en som sänkte ner krucifix i pissfyllda badkar. Nån som spelade galen. Nån som hade lustig frisyr och målade soppburkar. men alltså... Ännu en gång: Vart fan börjar man? Jag skyller på undermålig skolgång, alternativt avsaknad av antiskolkpolis/elektronisk fotboja
Teaterscenen: Nääää den vet jag inget om, men ibland säger jag till mig själv att jag gillar Opera. Jag har varit på en och det var minst tio år sedan, så jag tror jag har friserat intresset lite. Operamints gillar jag. Men det är ju godis. Räknas det som kultur? Annars vette hundan. Var på balett en gång i högstadiet. Skittråkigt. Sen blev vi utslängda.
Musik: Jag är en sträng periodare, som kastar mig hämningslöst mellan olika obsessions: Just nu är jag inne i en liten Leadbelly-psykos. Innan dess ville jag bara höra reggae. Eller Nina Simone. Eller Geto Boys och ice Cube. Eller varför inte Chris Isaac? Metallica? Volbeat? Lars Winnerbäck? Pink Floyd? Puccini? Eller Etta James? Notorious BIG? Eller Bob Hund, för den delen. Hmm, ja, jag tror att de som bara lyssnar på Hardstyle-Techno har det lite lättare. Men å andra sidan så suger deras musik.
Tv: The Wire. Svärdet och Spiran. Nyheter. Sport. Criminal Minds.
Film: Sjukt sugen på att se True Grit och Winters Bone. Skrattade ihjäl mig åt Due Date, hånskrattade åt faster. Tyckte Hollywood-remaken på Låt den rätte komma in var helt ok. Wallstreet 2 likaså. Men jag kommer inte ihåg någonting av Kieslowskis trikolorprylar, jag hatar eraserhead och jag har aldrig spolat tillbaks en scen där en kvinna öppnar en dörr och sagt: Kolla, så jävla snyggt.
Däremot älskar jag Kurosawa, Hitchcock och Bröderna Coen.
Nu tror jag att jag har bevisat vad jag ville: Smak är godtyckligt och det man gillar, det gillar man, av olika anledningar. Började tänka på detta när jag läste en krönika av Fredrik Virtanen där han förfasades över hur svennig han blivit: "Va? Det där är intressant. När hände det där? När blev jag Hoffmaestro? När blev jag tacos? Tjena Tomas Ledin, morsning Lars Winnerbäck, hej där Lasse Hallström. När blev jag fredagsmys?"
Allt detta för att han inte gillade filmen 127 timmar. Jag vet inte, jag ska inte påstå att jag inte varit en ängslig liten rackare i mina dar, men jag tror ändå att i förhållande till Virtanen ligger jag i lä.
Fy fan. Om du har läst hela detta inlägget, då vill jag be om ursäkt för att jag slösat bort din tid. Jag hade faktiskt en tanke med det jag skrev. Eller, ja, det var nog mer en känsla, eller, nä jag hade nog ingen tanke med det. Förlåt.
Nuförtiden försöker jag iallafall ha en hållning till kulturen som anstår en respektabel trettioåring som jag. Helt enkelt att jag konsumerar i första hand det som tilltalar mig, i andra hand det som finns till hands om bättre alternativ ej finns tillgängliga och i tredje hand den som tvingas på mig.
Den blandning av kultur jag suger i mig lider, likt denna bloog, av en total avsaknad av röd tråd. Det gör mig väldigt stolt. Man vet ju att den som kallar sig själv för "allätare" när det gäller t ex musik, egentligen menar att han inte fattar någonting alls och därför inte har en åsikt. sådan är jag. Jag tycker det är trevligt.
Här kommer lite exempel på hur den röda kulturtråden blir idisslad av undertecknad:
Gäddans kulturfacit:
Böcker: Just nu parallelläser jag Olof Palme-boken med Art Spiegelmanns Maus, den lysande Marie Norins första diktsamling "a" och den fantastiska Jan Stenmark-kalendern som hänger i köket.
Skulle nog önska att jag kunde vidga mina vyer lite, men det finns ju så ont om tid. Och vart fan börjar man? Med tipsen i Vaneks blogg? Ja kanske...
Konst: Denna Kungen av mina kunskapsluckor. Jag fattar ingenting. Konst är skitkonstigt. Max Ernst gillar jag. Och Miró. Jag gillade det där med guldfiskarna i matberedarna, för det kändes som att det fanns en tanke med det. Louise Bourgeois gjorde coola skulpturer. Frida Kahlo gjorde lite coola grejer och jag gillar Brutus Östlings fågelbilder. Annars har jag inte en jävla aning. Jag vet att det fanns en som gjorde en klänning av kött (långt före Lady Gaga), en som sänkte ner krucifix i pissfyllda badkar. Nån som spelade galen. Nån som hade lustig frisyr och målade soppburkar. men alltså... Ännu en gång: Vart fan börjar man? Jag skyller på undermålig skolgång, alternativt avsaknad av antiskolkpolis/elektronisk fotboja
Teaterscenen: Nääää den vet jag inget om, men ibland säger jag till mig själv att jag gillar Opera. Jag har varit på en och det var minst tio år sedan, så jag tror jag har friserat intresset lite. Operamints gillar jag. Men det är ju godis. Räknas det som kultur? Annars vette hundan. Var på balett en gång i högstadiet. Skittråkigt. Sen blev vi utslängda.
Musik: Jag är en sträng periodare, som kastar mig hämningslöst mellan olika obsessions: Just nu är jag inne i en liten Leadbelly-psykos. Innan dess ville jag bara höra reggae. Eller Nina Simone. Eller Geto Boys och ice Cube. Eller varför inte Chris Isaac? Metallica? Volbeat? Lars Winnerbäck? Pink Floyd? Puccini? Eller Etta James? Notorious BIG? Eller Bob Hund, för den delen. Hmm, ja, jag tror att de som bara lyssnar på Hardstyle-Techno har det lite lättare. Men å andra sidan så suger deras musik.
Tv: The Wire. Svärdet och Spiran. Nyheter. Sport. Criminal Minds.
Film: Sjukt sugen på att se True Grit och Winters Bone. Skrattade ihjäl mig åt Due Date, hånskrattade åt faster. Tyckte Hollywood-remaken på Låt den rätte komma in var helt ok. Wallstreet 2 likaså. Men jag kommer inte ihåg någonting av Kieslowskis trikolorprylar, jag hatar eraserhead och jag har aldrig spolat tillbaks en scen där en kvinna öppnar en dörr och sagt: Kolla, så jävla snyggt.
Däremot älskar jag Kurosawa, Hitchcock och Bröderna Coen.
Nu tror jag att jag har bevisat vad jag ville: Smak är godtyckligt och det man gillar, det gillar man, av olika anledningar. Började tänka på detta när jag läste en krönika av Fredrik Virtanen där han förfasades över hur svennig han blivit: "Va? Det där är intressant. När hände det där? När blev jag Hoffmaestro? När blev jag tacos? Tjena Tomas Ledin, morsning Lars Winnerbäck, hej där Lasse Hallström. När blev jag fredagsmys?"
Allt detta för att han inte gillade filmen 127 timmar. Jag vet inte, jag ska inte påstå att jag inte varit en ängslig liten rackare i mina dar, men jag tror ändå att i förhållande till Virtanen ligger jag i lä.
Fy fan. Om du har läst hela detta inlägget, då vill jag be om ursäkt för att jag slösat bort din tid. Jag hade faktiskt en tanke med det jag skrev. Eller, ja, det var nog mer en känsla, eller, nä jag hade nog ingen tanke med det. Förlåt.
onsdag 23 februari 2011
From the other side
Jaha. Nu har jag blivit 30. Känner av ett lättare lock för vänsterörat. Oklart om det handlar om en ålderskrämpa eller om det är en tillfällighet.
En sak som är alldeles säker är att det var en underbar födelsedag. Mamma, Mats och MJL kom och hälsade på ombord på skutan. De förde med sig kärlek, frukt, ljuvliga chokladmuffins och fantastiska presenter. Jag h
ar fått en fotbollsresa! Samt cash till ett hemligt projekt. Dessutom en nice bok och presentkort på itunes. På tok för mycket, men onekligen jääävligt nice. Nu återstår att se hur det går med det hemliga projektet samt vart fotbollsresan bär av. Lyxproblem, helt säkert.
En annan underbar present var att Mia, i maskopi med min chef och fullständigt utan min vetskap, stannade kvar på båten i en tur. Sjukt nice!
Lite jobb som skulle överstökas, sedan lite mingel med Mia, kollegorna och en sinnessjuk tårta där det stod Rune 30 isskalt. Felstavningen till trots var det mycket rörande och smakade gott som satan. Därefter fick jag en grym Johan Lindeberg-resväska och dessutom ett par thaiboxningsshorts, plus ett matchande par åt Charlie! Kunde helt klart varit värre.
Så nu är jag hemma och funderar över hur man kan åldras med värdighet. Just nu ligger jag i sängen med dator och hörlurar. Mia slumrar bredvid, eller jag tror hon gör det. Ett mysterium hur hon klarar av det i skenet från min kopparfärgade best till dator. Men, som de säger: Motivation går alltid före klass. Kanske därför Bayern Munchen spöade Inter ikväll?
En sak som är alldeles säker är att det var en underbar födelsedag. Mamma, Mats och MJL kom och hälsade på ombord på skutan. De förde med sig kärlek, frukt, ljuvliga chokladmuffins och fantastiska presenter. Jag h
ar fått en fotbollsresa! Samt cash till ett hemligt projekt. Dessutom en nice bok och presentkort på itunes. På tok för mycket, men onekligen jääävligt nice. Nu återstår att se hur det går med det hemliga projektet samt vart fotbollsresan bär av. Lyxproblem, helt säkert.
En annan underbar present var att Mia, i maskopi med min chef och fullständigt utan min vetskap, stannade kvar på båten i en tur. Sjukt nice!
Lite jobb som skulle överstökas, sedan lite mingel med Mia, kollegorna och en sinnessjuk tårta där det stod Rune 30 isskalt. Felstavningen till trots var det mycket rörande och smakade gott som satan. Därefter fick jag en grym Johan Lindeberg-resväska och dessutom ett par thaiboxningsshorts, plus ett matchande par åt Charlie! Kunde helt klart varit värre.
Så nu är jag hemma och funderar över hur man kan åldras med värdighet. Just nu ligger jag i sängen med dator och hörlurar. Mia slumrar bredvid, eller jag tror hon gör det. Ett mysterium hur hon klarar av det i skenet från min kopparfärgade best till dator. Men, som de säger: Motivation går alltid före klass. Kanske därför Bayern Munchen spöade Inter ikväll?
torsdag 17 februari 2011
Nånna och tjuge
Tjena. Jag ær en snubbe i tjugoårsåldern idag. Sen ær det slut med det. Har ænnu inte bestæmt mig angående ångestens vara eller icke vara.
Dæremot kan jag konstatera att Arsenal spøade bajselona igår! Den såg man inte komma... Æven om det ær en stor risk att de får spø på bortaplan och åker ut iallafall.
Hoppas innerligt att min astralkropp valde bort Romamatchen dock. Førlust och tre inslæppta mål gør att de ær properfucked. Ligan ær också kørd. Och italienska cupen. Men de ær iallafall Grande Roma!
Powerpointpresentation om Glenfiddich ær 90 % færdig och imorgon blir det finbesøk på skutan. Man kunde haft det værre.
Dæremot kan jag konstatera att Arsenal spøade bajselona igår! Den såg man inte komma... Æven om det ær en stor risk att de får spø på bortaplan och åker ut iallafall.
Hoppas innerligt att min astralkropp valde bort Romamatchen dock. Førlust och tre inslæppta mål gør att de ær properfucked. Ligan ær också kørd. Och italienska cupen. Men de ær iallafall Grande Roma!
Powerpointpresentation om Glenfiddich ær 90 % færdig och imorgon blir det finbesøk på skutan. Man kunde haft det værre.
onsdag 16 februari 2011
Min astralkropp
Min astralkropp ska inte bjuda gæsterna på Braastadcognac idag. Inte stå med næsan djupt nere i flaskhalsen och lukta på Braastad Extra (længe sedan jag var så sugen på att prøva nåt, den luktar helt ljuvligt), inte tillføra varor på chefens dator, visa gamla tanter var Martinin står, førklara tullkvoten før fulla norrmæn, sælja in Ardbeg till kulturløsa sjælar, eller rent av sitta en stund i kassen. Det ær det Runes tomma skal som ska.
Min astralkropp ska sitta hemma på løjten, med en rejæl portion færskpasta, tryffelolja och nån småsnuskig korv, som skjøljes ner med en Brooklyn IPA och dærefter får sællskap i kistan av litta grillchips.
Min astralkropp ska ha beslutsångest om vilken av matcherna han ska se, eller iallafall vilken han ska se førsta respektive andra halvlek av.
Ska min astralkropp vælja Nasri, Fabregas, Wilshere och den ljuvliga Chamakk, i THE Arsenal, nær de førsøker mæta sig med læskiga, sjælvgoda, uppblåsta Barcelona, eller ska han føredra Ill Puppone, Kejsaren av Rom, allas vår Francesco Totti som tillsammans med DeRossi, Mexes och grabbarna ska visa att alla experter som hævdar att Roma ska få spø av Shaktar Donetsk ær helt væck?
Det får vi nog aldrig veta, før jag misstænker att min astralkropp hinner ikapp sin fysiska kompis någon gång runt tjugo øver fyra før att gå upp i messen och gnaga på en gammal brødskalk innan det ær dags att køra upp ølvagnarna, hissa upp gallret och ønska alla glada gæster hjærtligt vælkomna till våran blygsamma butik.
Men oj. Ojojojojojoj. Vad nice det hade varit att få gøra astralkroppen sællskap. Kanske æven MJL hade velat delta? Det hade isåfall varit fullændat.
Luktade førresten på Glenfiddich Solera 15års igår. Inte illa faktiskt, misstænker att den smakar helt ok.
Men inte så ok som den 18års jag får som premie om vi vinner sæljtævlingen.
Forza Roma Go Gunners
Min astralkropp ska sitta hemma på løjten, med en rejæl portion færskpasta, tryffelolja och nån småsnuskig korv, som skjøljes ner med en Brooklyn IPA och dærefter får sællskap i kistan av litta grillchips.
Min astralkropp ska ha beslutsångest om vilken av matcherna han ska se, eller iallafall vilken han ska se førsta respektive andra halvlek av.
Ska min astralkropp vælja Nasri, Fabregas, Wilshere och den ljuvliga Chamakk, i THE Arsenal, nær de førsøker mæta sig med læskiga, sjælvgoda, uppblåsta Barcelona, eller ska han føredra Ill Puppone, Kejsaren av Rom, allas vår Francesco Totti som tillsammans med DeRossi, Mexes och grabbarna ska visa att alla experter som hævdar att Roma ska få spø av Shaktar Donetsk ær helt væck?
Det får vi nog aldrig veta, før jag misstænker att min astralkropp hinner ikapp sin fysiska kompis någon gång runt tjugo øver fyra før att gå upp i messen och gnaga på en gammal brødskalk innan det ær dags att køra upp ølvagnarna, hissa upp gallret och ønska alla glada gæster hjærtligt vælkomna till våran blygsamma butik.
Men oj. Ojojojojojoj. Vad nice det hade varit att få gøra astralkroppen sællskap. Kanske æven MJL hade velat delta? Det hade isåfall varit fullændat.
Luktade førresten på Glenfiddich Solera 15års igår. Inte illa faktiskt, misstænker att den smakar helt ok.
Men inte så ok som den 18års jag får som premie om vi vinner sæljtævlingen.
Forza Roma Go Gunners
tisdag 15 februari 2011
Valentino pt.2
Om man kænner sig nere en dag, besviken som fan och lite lætt uppgiven, det kænns som att ingenting kan muntra upp en och upptæcker att allt som krævs ær ett telefonsamtal på 15 minuter med en viss person, sen kænner man sig stark igen. Och pigg. Och hoppfull. Då kan man væl få lov att kalla det kærlek fast det inte ær den 14 februari længre?
Skønt att ha firat ænnu en alla hjærtans dag med Mia. Jag ær lyckligt lottad, oh yes indeed.
Skønt att ha firat ænnu en alla hjærtans dag med Mia. Jag ær lyckligt lottad, oh yes indeed.
måndag 14 februari 2011
Det var måndag
Jag væntade på en spænnande grej. Den uteblev. Oavsett vilket så ær det tisdag imorgon.Hænder det något kul då? Något efterlængtat? Tja... Det får tisdagen utvisa. Nu ska jag træna. Nattinatti.
Happy Valentine
Påhittade helgdagar, kommersialistiskt frosseri, øvermættnad av påtvingade måstehændelser som inte før något gott med sig. Trams sæger jag. Men ændå, och nu vill jag att ni håller den hær hemligheten och inte knasar dit mig som den tønt jag ær, ønskar jag att jag var hemma så jag kunde skæmma bort min fina MJL med kærlek och skolenlig romantik..
Så lyssna hær, lilla MJL: Det kanske ær så att du ær lite deppig før att jag inte ær hos dig på alla hjærtans dag och det ær jag ledsen før. Men jag deppar inte særskilt mycket før min egen skull. Vet du varfør? Før att nær man ær ihop med någon som du, som ær så generøs med kærlek, så ær alla dagar en kærlekens høgtid.
Får jag bara gå en liten promenad med dig nær jag kommer hem, hålla dig i handen, pussa och hålla om dig nær vi ær hemma, somna och vakna tillsammans. Kanske heja på nær du kæmpar med en raggsocka, fiska efter ett av dina underbara skratt, ja då slår det alla romantiska middagar, parispromenader, månskensserenader eller vad i helvete det nu kan vara, med vem som helst annars. Før det går inte en dag med dig utan att det ær en alla hjærtans dag. Så underbar ær du och så mycket ælskar jag dig.
Och du, gumman, jag tycker inte du ska skæmmas før din nya hobby. Det ær inte alls tantigt att løsa korsord om kvællarna. Eller, jo, det ær det nog førresten, jættetantigt faktiskt. Men det gør bara att jag ælskar dig ænnu mer. Fortsætt vara dig sjælv och fortsætt stå før dina perversa bøjelser, så hejar jag på och så firar vi alla hjærtans dag så længe vi finns till. Ælskar dig!
Och till er andra rackare: Bara før att jaaaag ær så hæftig att jag inte tycker en kommersiell høgtid ær det viktigaaste betyder inte det att ni inte borde skæmma bort varann enligt konstens alla regler, det hoppas jag att ni gør.
Jag ska iallafall tænka på Mia hela dagen. Och på Charlie. Mamma och Mats, Pappa och Kerstin, Matti och Jenny, Anna och Fredde och alla andra søta kærlekspar jag kænner. Precis som jag alltid gør.
Amen.
Så lyssna hær, lilla MJL: Det kanske ær så att du ær lite deppig før att jag inte ær hos dig på alla hjærtans dag och det ær jag ledsen før. Men jag deppar inte særskilt mycket før min egen skull. Vet du varfør? Før att nær man ær ihop med någon som du, som ær så generøs med kærlek, så ær alla dagar en kærlekens høgtid.
Får jag bara gå en liten promenad med dig nær jag kommer hem, hålla dig i handen, pussa och hålla om dig nær vi ær hemma, somna och vakna tillsammans. Kanske heja på nær du kæmpar med en raggsocka, fiska efter ett av dina underbara skratt, ja då slår det alla romantiska middagar, parispromenader, månskensserenader eller vad i helvete det nu kan vara, med vem som helst annars. Før det går inte en dag med dig utan att det ær en alla hjærtans dag. Så underbar ær du och så mycket ælskar jag dig.
Och du, gumman, jag tycker inte du ska skæmmas før din nya hobby. Det ær inte alls tantigt att løsa korsord om kvællarna. Eller, jo, det ær det nog førresten, jættetantigt faktiskt. Men det gør bara att jag ælskar dig ænnu mer. Fortsætt vara dig sjælv och fortsætt stå før dina perversa bøjelser, så hejar jag på och så firar vi alla hjærtans dag så længe vi finns till. Ælskar dig!
Och till er andra rackare: Bara før att jaaaag ær så hæftig att jag inte tycker en kommersiell høgtid ær det viktigaaste betyder inte det att ni inte borde skæmma bort varann enligt konstens alla regler, det hoppas jag att ni gør.
Jag ska iallafall tænka på Mia hela dagen. Och på Charlie. Mamma och Mats, Pappa och Kerstin, Matti och Jenny, Anna och Fredde och alla andra søta kærlekspar jag kænner. Precis som jag alltid gør.
Amen.
söndag 13 februari 2011
Joalltsåførresten
...så tror jag att jag ær grymt lyckligt lottad. Man snackar med så många mænniskor som verkligen hatar sina jobb, eller att jobba i allmænhet. Jag gillar verkligen att jobba och jag gillar min bransch i synnerhet.
Det ær klart, det ær inte så jævla roligt att bara læmna sitt liv, dem man ælskar, sin frihet och hela sin tillvaro i två veckor, før att bo på ett flytande fængelse dær man ær konstant trøtt, inte kan æta vad man vill, alltid har bråttom,tree. ær stressad, inte kan vælja vem man umgås med, men det finns faktiskt riktigt många tillfællen nær jag tænker "shit, jag har faktiskt ett fett jobb"
Den dær kænslan nær man lyckas bra med något, lyckas sælja før en satans massa stålar, løser något problem, klarar av en utmaning, den ær så jævla hærlig, man kænner sig lite oøvervinnelig. Nu vill jag visserligen vidare, kænner att jag ær redo før mer ansvar och en ny tjænst och kænner dessutom att jag ær næra, men det ær ændå skønt att ha ett jobb dær man får lite tillfredstællelse, iallafall ibland. Och jag tycker faktiskt riktigt synd om dem som inte ha det så.
Halleluja
Och en sak till: Stay away from the candytree. It feeds on children, you know.
Det ær klart, det ær inte så jævla roligt att bara læmna sitt liv, dem man ælskar, sin frihet och hela sin tillvaro i två veckor, før att bo på ett flytande fængelse dær man ær konstant trøtt, inte kan æta vad man vill, alltid har bråttom,tree. ær stressad, inte kan vælja vem man umgås med, men det finns faktiskt riktigt många tillfællen nær jag tænker "shit, jag har faktiskt ett fett jobb"
Den dær kænslan nær man lyckas bra med något, lyckas sælja før en satans massa stålar, løser något problem, klarar av en utmaning, den ær så jævla hærlig, man kænner sig lite oøvervinnelig. Nu vill jag visserligen vidare, kænner att jag ær redo før mer ansvar och en ny tjænst och kænner dessutom att jag ær næra, men det ær ændå skønt att ha ett jobb dær man får lite tillfredstællelse, iallafall ibland. Och jag tycker faktiskt riktigt synd om dem som inte ha det så.
Halleluja
Och en sak till: Stay away from the candytree. It feeds on children, you know.
Inte the wild
Mitt internetberoende segrade øver mitt vildmarksjag och nu har jag fått låna en lite helflængd dator av en kollega.
Nytrænad, svettig och grisskær, efter en kvæll med 1600 danskar påvæg till skidsemester. Summan av detta ær: sømnløs på sjøn.
Efter ett par dagar utan internet och med kass tillgång till tidningar har jag førlorat kontakten med omværlden och vet egentligen ingenting mer æn att Mubarak gav upp och Elmander gjorde ett snyggt mål mot Ukraina. Kænner mig inte helt allmænbilden før tillfællet...
Før att kompensera detta græver jag ner mig i två projekt: den underbara boken om Olof palme, som ger mig en olustig aning om att folk var smartare førr, alternativt att tydliga klassamhællen centrerar bildningen¨på ett sætt som gør att de som har råd blir mycket, mycket mer bildade och de som inte har råd inte får læra sig ett piss. Med den slutsatsen kan man ju undra hur fan det går till nær arbetarklassen faktiskt lyckas ta makten någonstans nu nær høgafflar ær så sællsynta. Vis ær den som inser hur lite han vet, eller nåt sånt. Jag fattar iallafall inte ett dugg. Av någonting.
Mitt andra projekt ær whisky. Murrays bibel ær på plats i vår butik och jag ælskar den djupt. Men jag undrar fortfarande hur jag ska bæra mig åt før att klå upp Pearl-folket i Glenfiddichtævlingen. Kanske min stundande trettioårsdag skænker mig visdom och insikter.
Om man skulle gå och lægga sig och stirra upp i taket ett par timmar innan det ær dags att æta frukost?
Nytrænad, svettig och grisskær, efter en kvæll med 1600 danskar påvæg till skidsemester. Summan av detta ær: sømnløs på sjøn.
Efter ett par dagar utan internet och med kass tillgång till tidningar har jag førlorat kontakten med omværlden och vet egentligen ingenting mer æn att Mubarak gav upp och Elmander gjorde ett snyggt mål mot Ukraina. Kænner mig inte helt allmænbilden før tillfællet...
Før att kompensera detta græver jag ner mig i två projekt: den underbara boken om Olof palme, som ger mig en olustig aning om att folk var smartare førr, alternativt att tydliga klassamhællen centrerar bildningen¨på ett sætt som gør att de som har råd blir mycket, mycket mer bildade och de som inte har råd inte får læra sig ett piss. Med den slutsatsen kan man ju undra hur fan det går till nær arbetarklassen faktiskt lyckas ta makten någonstans nu nær høgafflar ær så sællsynta. Vis ær den som inser hur lite han vet, eller nåt sånt. Jag fattar iallafall inte ett dugg. Av någonting.
Mitt andra projekt ær whisky. Murrays bibel ær på plats i vår butik och jag ælskar den djupt. Men jag undrar fortfarande hur jag ska bæra mig åt før att klå upp Pearl-folket i Glenfiddichtævlingen. Kanske min stundande trettioårsdag skænker mig visdom och insikter.
Om man skulle gå och lægga sig och stirra upp i taket ett par timmar innan det ær dags att æta frukost?
fredag 11 februari 2011
The great depression
Min dator har kraschat och før ett øgonblick kændes som mitt liv var førbi. Nu ær jag inne i den accepterande fasen och væntar med spænning på att det ska børja kænnas som en befrielse.
Har heller inte rakat huvet på tre veckor. Vad væntar nu? Teknikfientlighet? Jordfærger? KOmmer jag snart att gøra en Thoreau och førespråka skogslivet? Nackdelen ær att det ær långt till Walden och jag tror inte Rørsjøparken ær lika exotiskt. Førdelen ær att jag slipper gøra en In To The Wild, æta giftig svamp och beskriva min egen døendeprocess.
Jag tror helt enkelt jag flyttar till Småland och børjar titulera mig sjælv som elallergiker.
Grattis, Anna på 30 års dagen, førresten! Jag hade ångest innan, men nu nær du blivit 30 så kænns det snarare chict. Merci for beeing you.
Och alla ni vænner dær ute: Kan ni inte titta till min fina Mia? Jag tror hon jobbar alldeles før mycket och ær inte helt sæker på att hon æter regelbundet.
Och Mia, kan inte du fråga Yoda om han ær sur och isåfall varfør?
Før øvrigt så innebær Mars månad sæljtævling mellan Kronan och Pærlan. Glenfiddich is the word. Ingen som har någon bra idé till hur vi kan knæcka de sjælvgoda amatørerna på systerskeppet?
Har heller inte rakat huvet på tre veckor. Vad væntar nu? Teknikfientlighet? Jordfærger? KOmmer jag snart att gøra en Thoreau och førespråka skogslivet? Nackdelen ær att det ær långt till Walden och jag tror inte Rørsjøparken ær lika exotiskt. Førdelen ær att jag slipper gøra en In To The Wild, æta giftig svamp och beskriva min egen døendeprocess.
Jag tror helt enkelt jag flyttar till Småland och børjar titulera mig sjælv som elallergiker.
Grattis, Anna på 30 års dagen, førresten! Jag hade ångest innan, men nu nær du blivit 30 så kænns det snarare chict. Merci for beeing you.
Och alla ni vænner dær ute: Kan ni inte titta till min fina Mia? Jag tror hon jobbar alldeles før mycket och ær inte helt sæker på att hon æter regelbundet.
Och Mia, kan inte du fråga Yoda om han ær sur och isåfall varfør?
Før øvrigt så innebær Mars månad sæljtævling mellan Kronan och Pærlan. Glenfiddich is the word. Ingen som har någon bra idé till hur vi kan knæcka de sjælvgoda amatørerna på systerskeppet?
onsdag 9 februari 2011
Hårt skal, mjuk kärna
När jag började jobba på en dansk båt var jag nog inte riktigt beredd på hur hårt arbetsklimatet skulle vara. Är din kollega sjuk får du stanna kvar och täcka för honom, det ställs högre krav, är lättare att bli avskedad etc
Det är inte helt negativt i mina ögon, för jag tycker själv att det är alldeles för slappt på vissa av mina tidigare arbetsplatser.
Men det är ändå nice när man blir överraskad. Min chef frågade artigt om jag kunde komma en tur tidigare sist, för det var kris. Jag sade att jag hade min son, men om det var totalhaveri kunde jag ju alltid se om det gick att lösa. Då svarar han bara "family first".
Och nu ska min chef på semester med sin familj, de ska vara borta i två veckor. MEN en av hans söner har födelsedag idag och vi är i Norge. Då tar mannen ledigt, går av i Oslo och flyger hem istället för att vänta tills imorgon och fira honom en dag senare. Man kan ju tycka att det låter lite omständligt, men jag tycker det är skitfett att han är beredd att ta så mycket extrabesvär för att hans son ska få en fin födelsedag. Skithärligt att han visar att mitt i all resultatfokusering och hets så finns det saker som är viktigare.
Säg inte till honom att jag sade det, men mannen är en inspirationskälla och lite av en idol. Hade han inte haft en faiblesse för åttiotalsmusik hade han varit fulländad. Och förstås- när han sticker en dag tidigare, då är det lille jag som styr showen. Muahahaha.
Det är inte helt negativt i mina ögon, för jag tycker själv att det är alldeles för slappt på vissa av mina tidigare arbetsplatser.
Men det är ändå nice när man blir överraskad. Min chef frågade artigt om jag kunde komma en tur tidigare sist, för det var kris. Jag sade att jag hade min son, men om det var totalhaveri kunde jag ju alltid se om det gick att lösa. Då svarar han bara "family first".
Och nu ska min chef på semester med sin familj, de ska vara borta i två veckor. MEN en av hans söner har födelsedag idag och vi är i Norge. Då tar mannen ledigt, går av i Oslo och flyger hem istället för att vänta tills imorgon och fira honom en dag senare. Man kan ju tycka att det låter lite omständligt, men jag tycker det är skitfett att han är beredd att ta så mycket extrabesvär för att hans son ska få en fin födelsedag. Skithärligt att han visar att mitt i all resultatfokusering och hets så finns det saker som är viktigare.
Säg inte till honom att jag sade det, men mannen är en inspirationskälla och lite av en idol. Hade han inte haft en faiblesse för åttiotalsmusik hade han varit fulländad. Och förstås- när han sticker en dag tidigare, då är det lille jag som styr showen. Muahahaha.
tisdag 8 februari 2011
Håhåjaja och vart blir det av tiden
Så var det helt plötsligt dags för ett nytt arbetspass. Blir lite härlig Groundhog Day-känsla när jag gång på gång står på Centralstationen och tänker: Jävlar vad snabbt de här 14 lediga dagarna gick!
Troligtvis gick det inte så snabbt, troligtvis tog det ganska exakt 14 dagar, men jag njöt av dem så det kändes som att de bara flög iväg.
Så jag klagar inte. Om man njuter så jävla mycket av sitt liv måste det väl betyda att man har ett bra liv? Och det har jag. Varje gång jag är hemma blir jag överraskad: av hur fin och duktig min son är, vilken fantastisk flickvän jag har, hur nice det är att träffa familjen, hur många bra vänner jag har (annars hade det ju inte varit ett problem att jag inte hann träffa dem), hur många spännande stäälen jag kan ha ont på efter träningen, hur mycket kul grejer det finns att hitta på....listan är oändlig...
Och när jag inte är hemma och mår som en prins, ja, då har jag ett stimulerande jobb (oftast) att roa mig med. En evig uppgift att likt taxfreeJesus försöka behandla gästen såsom jag själv vill bli behandlad, att ordna ett spännande och vinnande sortiment av varor och allt annat skoj som tillhör mina arbetsuppgifter.
Denna gång har jag dessutom fått fatt i ett ex av Jim Murray´s Whisky Bible, som ska hjälpa till att vägleda såväl gäster som kollegor i denna maltdrycksdjungel.
Kan man göra något annat än njuta? Skulle inte tro det... Tänker man sedan på att här finns utmärkta träningsmöjligheter, gratis, om än sporadisk, internetuppkoppling, kaffe dygnet runt och aircondition, ja, då förstår man att här trivs jag som fisken i vattnet.
Och den artonde, när jag fyller år, the big three-o, då kommer Mia, Morsan och Mats och hälsar på. Att de vill lägga större delen av en dag på att komma hit och hälsa på mig måste ju faktiskt betyda att de gillar mig. Att de gillar mig måste i sin tur betyda att jag är en person med egenskaper som tilltalar andra människor. Kanske inte alla, men vissa. Och har jag sådan egenskaper kan det faktiskt betyda att jag, åtminstone ibland, får andra människor att må bra.
Och då kan jag inte dra några andra slutsatser att jag, med mitt mysiga liv och mina förträffliga egenskaper, faktiskt har uppnått något i mitt liv, vilket betyder att 30 års krisen är väck.
Och kvar finns bara ett belåtet leende, en orakad haka och ett en ostruken skjorta. vilket i sin tur betyder att jag borde sluta blogga och komma igång med att göra mig redo för ännu en fantastisk afton på Skandinaviens Krona.
Ha en bra dag, vart ni än är, eller som Ron Burgundy skulle ha sagt: Go fuck yourself, San Diego
Troligtvis gick det inte så snabbt, troligtvis tog det ganska exakt 14 dagar, men jag njöt av dem så det kändes som att de bara flög iväg.
Så jag klagar inte. Om man njuter så jävla mycket av sitt liv måste det väl betyda att man har ett bra liv? Och det har jag. Varje gång jag är hemma blir jag överraskad: av hur fin och duktig min son är, vilken fantastisk flickvän jag har, hur nice det är att träffa familjen, hur många bra vänner jag har (annars hade det ju inte varit ett problem att jag inte hann träffa dem), hur många spännande stäälen jag kan ha ont på efter träningen, hur mycket kul grejer det finns att hitta på....listan är oändlig...
Och när jag inte är hemma och mår som en prins, ja, då har jag ett stimulerande jobb (oftast) att roa mig med. En evig uppgift att likt taxfreeJesus försöka behandla gästen såsom jag själv vill bli behandlad, att ordna ett spännande och vinnande sortiment av varor och allt annat skoj som tillhör mina arbetsuppgifter.
Denna gång har jag dessutom fått fatt i ett ex av Jim Murray´s Whisky Bible, som ska hjälpa till att vägleda såväl gäster som kollegor i denna maltdrycksdjungel.
Kan man göra något annat än njuta? Skulle inte tro det... Tänker man sedan på att här finns utmärkta träningsmöjligheter, gratis, om än sporadisk, internetuppkoppling, kaffe dygnet runt och aircondition, ja, då förstår man att här trivs jag som fisken i vattnet.
Och den artonde, när jag fyller år, the big three-o, då kommer Mia, Morsan och Mats och hälsar på. Att de vill lägga större delen av en dag på att komma hit och hälsa på mig måste ju faktiskt betyda att de gillar mig. Att de gillar mig måste i sin tur betyda att jag är en person med egenskaper som tilltalar andra människor. Kanske inte alla, men vissa. Och har jag sådan egenskaper kan det faktiskt betyda att jag, åtminstone ibland, får andra människor att må bra.
Och då kan jag inte dra några andra slutsatser att jag, med mitt mysiga liv och mina förträffliga egenskaper, faktiskt har uppnått något i mitt liv, vilket betyder att 30 års krisen är väck.
Och kvar finns bara ett belåtet leende, en orakad haka och ett en ostruken skjorta. vilket i sin tur betyder att jag borde sluta blogga och komma igång med att göra mig redo för ännu en fantastisk afton på Skandinaviens Krona.
Ha en bra dag, vart ni än är, eller som Ron Burgundy skulle ha sagt: Go fuck yourself, San Diego
Jag känner mig stor och mäktig
Jag startade ju mest den här bloggen för min egen skull, det har ju en viss terapeutisk verkan att kunna skriva av sig lite och eftersom jag aldrig hittar en penna därhemma kändes dagbok som en dålig idé.
En annan kul grej är att man kan hålla familj och närastående lite uppdaterad. Jag vet ju att min kära mor googlar sina barn ibland, men om man söker på mitt namn så dyker det mest upp bouleresultat och någon märklig radhushemochskolalokalpolitikmix. Det är inte mycket spännande om just mig, alltså.
Vad jag faktiskt inte hade räknat med var att främlingar skulle läsa bloggen och förfasas över hur korkad jag är. Jag tycker det är fantastiskt! Nu känner jag att världen är intresserad av mig, mina fel och brister och säkert också av mina knivskarpa åsikter. Troligtvis kommer det att uppstå en personkult kring mig, en hel drös av människor som, om de inte kan vara som jag, iallafall vill följa med mig ut i skogen och låta mig risa dem fria från synd. Därefter är det väl bara en tidsfråga innan jag blir erbjuden sponsoravtal och förtäckta mutor. Så om jag plötsligt börjar blogga positivt om Öresundstågen så vet ni att jag sålt mig billigt.
Anledningen till att jag skriver detta är att jag fått min första anonyma kommentar, på inlägget om fördummning (med två m) Kommentaren är alldeles korrekt och rättvis, men icke desto mindre ganska dryg. Skulle jag ha någon invändning mot den skulle det nog vara att eftersom jag aldrig kollar igenom vad jag skriver innan jag publicerar det så borde det ju finnas betydligt saftigare saker än ett stavfel att kritisera?
Bara det faktum att bloggens namn kommer av en felstavning tyder ju på att jag är mycket dummare än vad jag får cred för.
Hursomhelst; jag är väldigt stolt och glad över denna bloggframgång. Nu hoppas jag på mer: personliga påhopp, könsord och skäll för min dåliga musiksmak är speciellt välkomna!
Nu väntar 16 dagars stenhårt jobb. Gråt inte för mig.
En annan kul grej är att man kan hålla familj och närastående lite uppdaterad. Jag vet ju att min kära mor googlar sina barn ibland, men om man söker på mitt namn så dyker det mest upp bouleresultat och någon märklig radhushemochskolalokalpolitikmix. Det är inte mycket spännande om just mig, alltså.
Vad jag faktiskt inte hade räknat med var att främlingar skulle läsa bloggen och förfasas över hur korkad jag är. Jag tycker det är fantastiskt! Nu känner jag att världen är intresserad av mig, mina fel och brister och säkert också av mina knivskarpa åsikter. Troligtvis kommer det att uppstå en personkult kring mig, en hel drös av människor som, om de inte kan vara som jag, iallafall vill följa med mig ut i skogen och låta mig risa dem fria från synd. Därefter är det väl bara en tidsfråga innan jag blir erbjuden sponsoravtal och förtäckta mutor. Så om jag plötsligt börjar blogga positivt om Öresundstågen så vet ni att jag sålt mig billigt.
Anledningen till att jag skriver detta är att jag fått min första anonyma kommentar, på inlägget om fördummning (med två m) Kommentaren är alldeles korrekt och rättvis, men icke desto mindre ganska dryg. Skulle jag ha någon invändning mot den skulle det nog vara att eftersom jag aldrig kollar igenom vad jag skriver innan jag publicerar det så borde det ju finnas betydligt saftigare saker än ett stavfel att kritisera?
Bara det faktum att bloggens namn kommer av en felstavning tyder ju på att jag är mycket dummare än vad jag får cred för.
Hursomhelst; jag är väldigt stolt och glad över denna bloggframgång. Nu hoppas jag på mer: personliga påhopp, könsord och skäll för min dåliga musiksmak är speciellt välkomna!
Nu väntar 16 dagars stenhårt jobb. Gråt inte för mig.
söndag 6 februari 2011
Dagens recension- Kallis
Idag var jag, Mia och Charlie och käkade brunch på Kallbadhuset restaurang. Jag vill skynda mig att säga att mycket mysigare kan det knappast bli. Bara början, med en sval, hyfsat vindstilla dag som nästan kan misstas för våraktig, promenad med barnvagn, från gamla goa Rörsjöstaden, genom stan och därefter genom Kungsparken, där massor av andra flanörer sökt sig för att inbilla sig själv att vintern är över.
Lugnt och fint tempo, förbi Mölleplatsen och Hoddorna, därefter en bit ner på stranden. Sjukt mysigt och väldigt vackert.
Sedan ut på bryggan med ett litet stopp för att Charlie skulle få mata fåglarna och in på Kallis, en öppen mysig lokal, relativt fullsatt och med en omisskännlig trevnadskänsla. Det kändes inte som att en enda av gästerna inte var glad över att vara där. Kort sagt, en helt perfekt inramning för en söndagsbrunch i mitt hjärtas stad. 10 plus av 10 möjliga.
Om jag var en lite mer godmodig man skulle detta också vara det enda jag skrev om saken. MEN nu är jag inte det och känner mig därför tvungen att nämna ett par prylar: 139 kr för mig är ett bra pris för en brunch, med tanke på hur en brunch brukar vara här i stan, 139 kr för Mia känns också fair. 139 kr för min treårige son känns inte riktigt schysst. Jag vill understryka att jag inte är så sniken och psykotisk i min papparoll att jag tycker att den röda mattan ska rullas ut överallt där jag går med min son, eller att allt ska vara gratis. Men jag tycker nog att fullpris för en treåring, när det är buffé, är lite i överkant.
Men fine, jag är inte den som är den, utan kände mig ändå glad, trots att servitrisen dessutom var sur och kändes lite folkskygg. Jag vet ju om att jag lider av en grov arbetsskada när det kommer till service och kanske ställer lite högre krav än vad som är rimligt.
Men jag tror att om Charlie var en treårig matrecensent så hade han kommit tillbaks till förskolan och inte varit helt imponerad över vad han fick för sina 139 spänn. Ett par deppiga brieostskivor, några halvsvettiga vanliga ostskivor, bigpackskinka; willys? nää, netto? njae lidl? hmmm mer troligt.
Därtill innehöll brunchbuffén något som liknade pastasallad, ett par jättedeppiga sillbitar, några ägghalvor, saggig äggröra, färdigköttbullar, kass prinskorv, bacon som faktiskt var riktigt god och pannkakor, som tydligen ska vara ha varit skitgoda.
Det överdådiga fruktutbudet bestod av en korg med päron och äpplen och skivad vattenmelon på ett fat. Charlie gillade melonen skarpt, men jag, som jobbat länge i restaurangbranschen, hade nog uppskattat om där iallafall legat en gaffel att ta den med, speciellt i vinterkräksjuktider.
Jag är ledsen om jag varit omständig och överdetaljer i min beskrivning. Det jag menade är. Trots att priset är rätt bra så ursäktar inte det att utbudet var dåligt, servicen dålig, presentationen dålig och kvaliteten på det som bjöds var riktigt låg, med några få undantag.
Trots detta är jag riktigt glad att vi gick dit. Det var en mysig utflykt, det var mysigt att sitta där och vi blev mätta.
Jag har bara lite svårt för att ställen med fantastiska förutsättningar är så jävla nonchalanta. Bara för att man har ett fantastiskt läge, dessutom helt utan näraliggande konkurrenter, innebär det inte att det är ok att skita helt i att erbjuda en bra produkt. Det påminner om en människa som föds vacker, lär sig att det ger fördelar och därför inte bryr sig ett piss om att vara en bra människa. Man är ju poppis ändå liksom.
Jag känner mig absolut inte lurad eller bitter, jag tycker bara det är trist med ett sådant slöseri med resurser och brist på yrkesstolthet.
Fuck it, jag går säkert dit igen om ett par veckor, men då får Charlie faktiskt pröjsa sin brunch själv.
Lugnt och fint tempo, förbi Mölleplatsen och Hoddorna, därefter en bit ner på stranden. Sjukt mysigt och väldigt vackert.
Sedan ut på bryggan med ett litet stopp för att Charlie skulle få mata fåglarna och in på Kallis, en öppen mysig lokal, relativt fullsatt och med en omisskännlig trevnadskänsla. Det kändes inte som att en enda av gästerna inte var glad över att vara där. Kort sagt, en helt perfekt inramning för en söndagsbrunch i mitt hjärtas stad. 10 plus av 10 möjliga.
Om jag var en lite mer godmodig man skulle detta också vara det enda jag skrev om saken. MEN nu är jag inte det och känner mig därför tvungen att nämna ett par prylar: 139 kr för mig är ett bra pris för en brunch, med tanke på hur en brunch brukar vara här i stan, 139 kr för Mia känns också fair. 139 kr för min treårige son känns inte riktigt schysst. Jag vill understryka att jag inte är så sniken och psykotisk i min papparoll att jag tycker att den röda mattan ska rullas ut överallt där jag går med min son, eller att allt ska vara gratis. Men jag tycker nog att fullpris för en treåring, när det är buffé, är lite i överkant.
Men fine, jag är inte den som är den, utan kände mig ändå glad, trots att servitrisen dessutom var sur och kändes lite folkskygg. Jag vet ju om att jag lider av en grov arbetsskada när det kommer till service och kanske ställer lite högre krav än vad som är rimligt.
Men jag tror att om Charlie var en treårig matrecensent så hade han kommit tillbaks till förskolan och inte varit helt imponerad över vad han fick för sina 139 spänn. Ett par deppiga brieostskivor, några halvsvettiga vanliga ostskivor, bigpackskinka; willys? nää, netto? njae lidl? hmmm mer troligt.
Därtill innehöll brunchbuffén något som liknade pastasallad, ett par jättedeppiga sillbitar, några ägghalvor, saggig äggröra, färdigköttbullar, kass prinskorv, bacon som faktiskt var riktigt god och pannkakor, som tydligen ska vara ha varit skitgoda.
Det överdådiga fruktutbudet bestod av en korg med päron och äpplen och skivad vattenmelon på ett fat. Charlie gillade melonen skarpt, men jag, som jobbat länge i restaurangbranschen, hade nog uppskattat om där iallafall legat en gaffel att ta den med, speciellt i vinterkräksjuktider.
Jag är ledsen om jag varit omständig och överdetaljer i min beskrivning. Det jag menade är. Trots att priset är rätt bra så ursäktar inte det att utbudet var dåligt, servicen dålig, presentationen dålig och kvaliteten på det som bjöds var riktigt låg, med några få undantag.
Trots detta är jag riktigt glad att vi gick dit. Det var en mysig utflykt, det var mysigt att sitta där och vi blev mätta.
Jag har bara lite svårt för att ställen med fantastiska förutsättningar är så jävla nonchalanta. Bara för att man har ett fantastiskt läge, dessutom helt utan näraliggande konkurrenter, innebär det inte att det är ok att skita helt i att erbjuda en bra produkt. Det påminner om en människa som föds vacker, lär sig att det ger fördelar och därför inte bryr sig ett piss om att vara en bra människa. Man är ju poppis ändå liksom.
Jag känner mig absolut inte lurad eller bitter, jag tycker bara det är trist med ett sådant slöseri med resurser och brist på yrkesstolthet.
Fuck it, jag går säkert dit igen om ett par veckor, men då får Charlie faktiskt pröjsa sin brunch själv.
fredag 4 februari 2011
Frajdäj
Det blev fest i Katthult om fredagen. Vi har haft besök av Morsan, Mats, Gunny, Per och Mats Norin. Charlie har, sin vana trogen, fått presenter och röjt runt rejält här hemma. Han har haft något av en formtopp. Mycket trevlig kväll med nice människor, god mat, Frasse och annat som gör livet värt att leva.
Nu sitter jag här och är galet träningssugen. Vet inte riktigt vad fan jag ska göra åt det bara, för nu är Charlie här, så jag tror nästa träning blir först på tisdag kväll och då kommer jag vara gammal, slö, svag och småfet. Allra helst hade jag velat avsluta denna dag med ett rejält pass spark/block och lite smärtsamma magövningar, men det ser ut som det blir en (ljuvlig) fläderpannacotta och lite slötittande på tv istället.
Ska dock inte gnälla, för snart ska jag gå in och lägga mig hos Charlie och Mia och det är en lyx som jag är ensam om i världen. Ergo; jag är världens lyckligaste man.
Men, jag upprepar, jag är sinnessjukt träningssugen. Kanske kan muta Mia att passa lilleman en stund imorgon så jag kan tassa ut och springa en bit... Japp, så får det nog bli. Hade visserligen varit mysigare om jag inte hade fläkt av allt skinn under mina tår på vänsterfoten, men någon liten souvenir måste man ju ha med sig från MMT.
Gonatt, sleep tight och allt det där.
Förresten så fick jag två ljuvliga och gigantiska rödvinsglas av Gunny och Per; Orrefors Intermezzo. Jag älskar dem. Troligtvis är detta något en machoman bör tala tyst om men jag älskar dem. Det har varit mina favoritglas i många år, ända sedan min fina Mamma började köpa dem till mig. Att erkänna att man har en favoritglasserie måste nästan vara tabu för en snubbe under 70, såvida man inte är anställd hos antikrundan, men så ligger det iallafall till.
Nu sitter jag här och är galet träningssugen. Vet inte riktigt vad fan jag ska göra åt det bara, för nu är Charlie här, så jag tror nästa träning blir först på tisdag kväll och då kommer jag vara gammal, slö, svag och småfet. Allra helst hade jag velat avsluta denna dag med ett rejält pass spark/block och lite smärtsamma magövningar, men det ser ut som det blir en (ljuvlig) fläderpannacotta och lite slötittande på tv istället.
Ska dock inte gnälla, för snart ska jag gå in och lägga mig hos Charlie och Mia och det är en lyx som jag är ensam om i världen. Ergo; jag är världens lyckligaste man.
Men, jag upprepar, jag är sinnessjukt träningssugen. Kanske kan muta Mia att passa lilleman en stund imorgon så jag kan tassa ut och springa en bit... Japp, så får det nog bli. Hade visserligen varit mysigare om jag inte hade fläkt av allt skinn under mina tår på vänsterfoten, men någon liten souvenir måste man ju ha med sig från MMT.
Gonatt, sleep tight och allt det där.
Förresten så fick jag två ljuvliga och gigantiska rödvinsglas av Gunny och Per; Orrefors Intermezzo. Jag älskar dem. Troligtvis är detta något en machoman bör tala tyst om men jag älskar dem. Det har varit mina favoritglas i många år, ända sedan min fina Mamma började köpa dem till mig. Att erkänna att man har en favoritglasserie måste nästan vara tabu för en snubbe under 70, såvida man inte är anställd hos antikrundan, men så ligger det iallafall till.
torsdag 3 februari 2011
Junior Reid - One Blood
Med dessa visa ord från Junior går jag och lägger mig. Med lite fler personer som resonerade såhär hade vi nog fått en snällare värld. Å andra sidan, hade fler människor rögat så mycket tjall som han hade nog effektiviteten i samhället fått sig ett nedsving.
onsdag 2 februari 2011
Oops
Glömde jag säga att ädelosten och pepparkakan ska gifta sig? Jag tänker hålla tal, harkla mig, läsa innantill och jävlar i mig om jag inte tänker ha glasögon på mig ( men jag tänker ha dem på nästippen och kika över dem när jag läser, som Siewert Öholm)
Jag och min krylliga kompis Oskar, som fyller år idag, åt förresten på Smak idag, en ypperlig Wallenbergare med krämig, ypperlig mos, ypperliga rårörda lingon, ypperliga gröna ärtor och en ypperlig mängd med ypperligt mättande smör.
Min enda invändning är att det inte gick att ta sig dit. Någon har satt upp en provisorisk Berlinmur som förhindrar att man tar sig från Norra delen av staden (triangelen) till Slottstadendelen. Visserligen står det något om nya triangeln, citytunneln och byggarbete på skyltarna, men troligast är väll ändå att det rör sig om ett apartheidinitiativ? Behöver man gissa vilken sida initiativet kom ifrån? Nä just det...
En annan insikt för dagen är att Malmö är en småstad. En rutten småstad. och så kommer det att förbli SÅLÄNGE SOM MÄNNISKOR INTE LÄR SIG ATT TITTA UPP NÄR DE GÅR!!! Om en stad har ca 300 000 invånare, en megalomanisk citytunnel, en jättefallos i hamnen etc etc etc, hur kan det då komma sig att folk rör sig som om de var helt ensamma i världen? En uppmaning till Malmös befolkning: Se dig för, gå inte mer en 12 personer i bredd på trottoaren, spotta inte diagonalt bakåt, stanna inte plötsligt upp utan att titta bakåt först, sväng inte diagonalt utan att titta bakåt först, lyft blicken då och då så du ser om någon kommer gående emot dig, släpp av folk från tåget innan du själv går på, och STÅ FÖR HELVETE PÅ HÖGER SIDA I RULLTRAPPAN!!! När vi ändå är igång med önskemål så vore det finfint om ni kunde kolla kontoutdraget efter att ni flyttat er från bankomatkön och hade plånboken framme när ni ska betala i affären.
Tack på förhand/ En som hatar er
Jag och min krylliga kompis Oskar, som fyller år idag, åt förresten på Smak idag, en ypperlig Wallenbergare med krämig, ypperlig mos, ypperliga rårörda lingon, ypperliga gröna ärtor och en ypperlig mängd med ypperligt mättande smör.
Min enda invändning är att det inte gick att ta sig dit. Någon har satt upp en provisorisk Berlinmur som förhindrar att man tar sig från Norra delen av staden (triangelen) till Slottstadendelen. Visserligen står det något om nya triangeln, citytunneln och byggarbete på skyltarna, men troligast är väll ändå att det rör sig om ett apartheidinitiativ? Behöver man gissa vilken sida initiativet kom ifrån? Nä just det...
En annan insikt för dagen är att Malmö är en småstad. En rutten småstad. och så kommer det att förbli SÅLÄNGE SOM MÄNNISKOR INTE LÄR SIG ATT TITTA UPP NÄR DE GÅR!!! Om en stad har ca 300 000 invånare, en megalomanisk citytunnel, en jättefallos i hamnen etc etc etc, hur kan det då komma sig att folk rör sig som om de var helt ensamma i världen? En uppmaning till Malmös befolkning: Se dig för, gå inte mer en 12 personer i bredd på trottoaren, spotta inte diagonalt bakåt, stanna inte plötsligt upp utan att titta bakåt först, sväng inte diagonalt utan att titta bakåt först, lyft blicken då och då så du ser om någon kommer gående emot dig, släpp av folk från tåget innan du själv går på, och STÅ FÖR HELVETE PÅ HÖGER SIDA I RULLTRAPPAN!!! När vi ändå är igång med önskemål så vore det finfint om ni kunde kolla kontoutdraget efter att ni flyttat er från bankomatkön och hade plånboken framme när ni ska betala i affären.
Tack på förhand/ En som hatar er
Var det inte Edward Persson som sade...
...att man inte ska tänka när man är mätt? Gyllene ord kan jag tycka. Trots detta så gör jag nu ett undantag. För mätt, det är jag. Belåten likaså.
Jag och MJLblev just bjudna på middag av två av mina favoritmänniskor; Min Store, Starke Far och hans förjusande trolovade, Kerstin. Eller, Charstin, som Charlie (och hans farfar) säger. Middagen utspelade sig på Plockepinn, min favoritrestaurang, alla kategorier.
För att få det undanstökat snabbt så beskriver jag bara middagen med stödord: Underbart sällskap, excess, cava, Brooklyn IPA, torsk! hjortron, lakrits, mysko koreansk krydda, kål, sade jag torsk?, grissida, grymma pommes, laphroig, stans bästa service, scampi, mätta magar. Den enda frågan som återstår nu är; varför blev jag inte fuktig i rumpan? Vissa frågor får man nog aldrig svar på.
Men, den största funderingen just nu är ändå; hur kan det komma sig att vissa ekvationer känns så självklara när man redan VET att de stämmer? Omedelbart så tänker jag på relativitetsteorin, men även på andra saker, som att Zlatan och Inzaghi skulle spela bra fotboll tillsammans, att vinäger och chips skulle vara en bra kombination, eller, och detta är det mest självklara exemplet, att nån idiot (antagligen på fyllan) skulle blanda pepparkakor med ädelost och upptäcka att det var en lysande kombination.
Så kan jag känna med min Pappa och Kerstin. Om man har två ingredienser som man tycker riktigt mycket om, är det då självklart att de passar ihop? Min före detta chef, Rotan, hade som sport att stå i köket och mixa sånt han gillade, t ex bearnaisesås och vaniljglass. Ofta väckte det spykänslor och hat från oss andra, men så, ibland, så fick han till det. Det var han som blandade ohoj-chokladsås i frityrsmeten och fick till den bästa mixen till våra buffalowings. Ibland måste man våga prova för att få till en fantastiska kombination.
Jag antar att det var så det gick till när farsan och Kerstin fann varann. Man skulle, utan att överdriva, kunna säga att de är lite olika, men man måste vara ett jävla dumhuvud för att inte se att tillsammans, så är de ett fantastiskt par som kompletterar varann minst lika bra som ädelost och pepparkaka. Hade jag en kannibalkrog, förslagsvis på Gamla väster, så skulle jag servera dem, med brödsmulor, salvia och hummerterrin.
Jag är så glad att de funnit varann.
För övrigt kan jag konstatera följande om kvällen:
Plockepinn har det bästa restaurangkonceptet.
...och den bästa personalen
...den bästa maten
...och tjejen som satt mitt emot mig, hon var ruskigt snygg. Henne ska jag limma på i framtiden.
Jag och MJLblev just bjudna på middag av två av mina favoritmänniskor; Min Store, Starke Far och hans förjusande trolovade, Kerstin. Eller, Charstin, som Charlie (och hans farfar) säger. Middagen utspelade sig på Plockepinn, min favoritrestaurang, alla kategorier.
För att få det undanstökat snabbt så beskriver jag bara middagen med stödord: Underbart sällskap, excess, cava, Brooklyn IPA, torsk! hjortron, lakrits, mysko koreansk krydda, kål, sade jag torsk?, grissida, grymma pommes, laphroig, stans bästa service, scampi, mätta magar. Den enda frågan som återstår nu är; varför blev jag inte fuktig i rumpan? Vissa frågor får man nog aldrig svar på.
Men, den största funderingen just nu är ändå; hur kan det komma sig att vissa ekvationer känns så självklara när man redan VET att de stämmer? Omedelbart så tänker jag på relativitetsteorin, men även på andra saker, som att Zlatan och Inzaghi skulle spela bra fotboll tillsammans, att vinäger och chips skulle vara en bra kombination, eller, och detta är det mest självklara exemplet, att nån idiot (antagligen på fyllan) skulle blanda pepparkakor med ädelost och upptäcka att det var en lysande kombination.
Så kan jag känna med min Pappa och Kerstin. Om man har två ingredienser som man tycker riktigt mycket om, är det då självklart att de passar ihop? Min före detta chef, Rotan, hade som sport att stå i köket och mixa sånt han gillade, t ex bearnaisesås och vaniljglass. Ofta väckte det spykänslor och hat från oss andra, men så, ibland, så fick han till det. Det var han som blandade ohoj-chokladsås i frityrsmeten och fick till den bästa mixen till våra buffalowings. Ibland måste man våga prova för att få till en fantastiska kombination.
Jag antar att det var så det gick till när farsan och Kerstin fann varann. Man skulle, utan att överdriva, kunna säga att de är lite olika, men man måste vara ett jävla dumhuvud för att inte se att tillsammans, så är de ett fantastiskt par som kompletterar varann minst lika bra som ädelost och pepparkaka. Hade jag en kannibalkrog, förslagsvis på Gamla väster, så skulle jag servera dem, med brödsmulor, salvia och hummerterrin.
Jag är så glad att de funnit varann.
För övrigt kan jag konstatera följande om kvällen:
Plockepinn har det bästa restaurangkonceptet.
...och den bästa personalen
...den bästa maten
...och tjejen som satt mitt emot mig, hon var ruskigt snygg. Henne ska jag limma på i framtiden.
tisdag 1 februari 2011
Dagens presentfiske.
Mamsen, om du kommit på andra tankar angående present till mig, så önskar jag mig ett bar thai-benskydd. De ser ut så här och hjälper din lille vackre gosse att bibehålla ett par relativt hudfärgade, och inte smurfhudfärgade, smalben.
de övre är dyra, de undre billigare. Båda funkar lika bra.
Hade jag vetat då vad jag vet nu, så hade jag nog hojtat till om en lite starkare benstomme redan från magen.
Prince - Sign 'O' the Times(Music Video)
Det här är nog ändå det konstigaste. Det sjukt långa, pissirriterande introt, neonet, världens bästa artist, inramningen, och sen, den grymt dystra texten, i kombination med den lille gudens energi, de förhållandevis daterade paltorna och ett jättestörigt gitarrsolo gör det här till en fullständigt psykedelisk upplevelse.
Icke desto mindre är det prinsen som regerar. Då, nu, imorgon.
Joe Tex - I Wanna Be Free [USA Dial 45]
Kanske är det den här Egyptierna lyssnar på ikväll? För deras skull hoppas jag att de inte missar bildspelet med skivorna. Allahu akbar o sånt
Hur många gäng går det på en flock?
Ännu en dag lider mot sitt slut och jag väntar med spänning på smärtnivån som ska möta mig imorgon bitti. Thaiboxning påminner ganska mycket om Fernet Branca; det känns som en lysande idé på kvällen, men nästa morgon håller kroppen inte med.
För övrigt var jag på besök i danskarnas land idag för att hämta ett papper till deras efterblivna webbank. Det kändes skönt; två timmar på öresundståget och en långpromenad på det förbannade Österbro är precis vad jag känner för under min lediga tid. Faktum är att det var så kul så jag tror jag tassar ner på La EMpandad imorgon vid lunchtid, plockar lite brickor och torkar bord bara för att se om det kan mäta sig...
Njet, för imorgon ska jag, utöver att ha träningsvärk, ladda stenhårt för middag på Plockepinn. Jag säger som Hugo Stenbeck: Pappa betalar.
Jag tror det blir en lysande middag med trevligt sällskap. Bara MJL, Kerstin, min vise far och näpna lilla jag. Men nu så här i skrivandes stund blir jag ändå nervös. Vad ska jag ha på mig? Vad ska vi prata om? Tänk om maten inte räcker?
Jag tror nog ändå att det ordnar sig.
Keep the faith
Nu har jag förresten avslutat första säsongen av The Wire. Igen. Det är fortfarande lika bra. Kanske bättre.
För övrigt var jag på besök i danskarnas land idag för att hämta ett papper till deras efterblivna webbank. Det kändes skönt; två timmar på öresundståget och en långpromenad på det förbannade Österbro är precis vad jag känner för under min lediga tid. Faktum är att det var så kul så jag tror jag tassar ner på La EMpandad imorgon vid lunchtid, plockar lite brickor och torkar bord bara för att se om det kan mäta sig...
Njet, för imorgon ska jag, utöver att ha träningsvärk, ladda stenhårt för middag på Plockepinn. Jag säger som Hugo Stenbeck: Pappa betalar.
Jag tror det blir en lysande middag med trevligt sällskap. Bara MJL, Kerstin, min vise far och näpna lilla jag. Men nu så här i skrivandes stund blir jag ändå nervös. Vad ska jag ha på mig? Vad ska vi prata om? Tänk om maten inte räcker?
Jag tror nog ändå att det ordnar sig.
Keep the faith
Nu har jag förresten avslutat första säsongen av The Wire. Igen. Det är fortfarande lika bra. Kanske bättre.
Talking bout a revolution el. walk like an egyptian
Vad är en revolutionsromantiker? En person som romantiserar revolutionen som sådan, eller någon som romantiserar människans ovilja att leva under förtryck, och dess mod att slå tillbaks?
Ja, inte fan vet jag. Men det jag vet är att det är spännande tider, det här. Just nu ska ca 2 miljoner människor vara samlade i kairo, för att vandra mot presidentpalatset. Vad som kommer att hända är det nog ingen som vet.
Som klassisk västvärldsgosse är jag skolad i att tycka om ord som frihet, demokrati, yttrandefrihet etc etc. Men är jag skolad i att veta vad det innebär? jag vet inte, för jag lever i västvärlden, där man, vid sidan av att få lära sig fina ord, även får höra saker som att en eventuell revolution i Egypten innebär risker. Risker för en islamistisk ledning, risker för stabiliteten i Mellanöstern, då Israel och Usa förlorar en viktig bundsförvant i Mubarak osv.
Nu är jag ju inte någon politiskt sakkunnig, jag arbetar i en tax-free butik och tycker om att se The Wire på min fritid. Men jag ser det som att ett folks strävan efter demokrati och rättigheter och deras vilja att kämpa och slåss för den, är något vackert och hoppingivande. Det som skrämmer mig är att "världens starkast lysande fyr för frihet och demokrati" och deras bästa vänner, hellre har en marionett till bundsförvant än ser att ett folk får sin frihet.
Det fina med demokrati är väl att folket själva får välja? Sedan att folket väljer "fel" ibland, oavsett om det gäller sinnessjuka liberala vapenlagar, bortrationalisering av sociala skyddsnät, obehagliga, rasistiska enfrågepartier i riksdagen eller något annat, det är priset vi får betala för demokratin.
Om man ställer sig i vägen för en stridsvagn på Himmelska Fridens Torg, då är man en hjälte, men om man, som djupt troende muslim kämpar för att få bort en förtryckarregim, då är man en risk.
Jag vet inte, jag tycker det luktar pengahunger, islamskräck och stillsamma funderingar över hur oljetransporterna kommer arta sig, men, som sagt, jag är ju ingen expert. Fråga mig om vilka sorters Calvados jag har att sälja, då skola jag giva dig ett vettigt svar, nu har jag bara mina små funderingar.
Det enda jag med säkerhet, kan säga, det är att "Det brinner i Paris" med Helt Off, ständigt visar sig vara ett mästerverk med bättre hållbarhet än t ex eurotechno. 2Unlimited var skithäftiga när det begav sig, men jag misstänker att oavsett hur många nya coola ljudeffekter folk kommer på så kommer rader som; - gott folk pallar tji behandlas som svin och - alla har upplopp i sig om du pressar dem, vara ögaktuella.
Nä små knattar, nu glömmer jag min roll som pöbelpolitisk kommentator och går och tränar stenhård thaiboxning.
Pusspuss
Ja, inte fan vet jag. Men det jag vet är att det är spännande tider, det här. Just nu ska ca 2 miljoner människor vara samlade i kairo, för att vandra mot presidentpalatset. Vad som kommer att hända är det nog ingen som vet.
Som klassisk västvärldsgosse är jag skolad i att tycka om ord som frihet, demokrati, yttrandefrihet etc etc. Men är jag skolad i att veta vad det innebär? jag vet inte, för jag lever i västvärlden, där man, vid sidan av att få lära sig fina ord, även får höra saker som att en eventuell revolution i Egypten innebär risker. Risker för en islamistisk ledning, risker för stabiliteten i Mellanöstern, då Israel och Usa förlorar en viktig bundsförvant i Mubarak osv.
Nu är jag ju inte någon politiskt sakkunnig, jag arbetar i en tax-free butik och tycker om att se The Wire på min fritid. Men jag ser det som att ett folks strävan efter demokrati och rättigheter och deras vilja att kämpa och slåss för den, är något vackert och hoppingivande. Det som skrämmer mig är att "världens starkast lysande fyr för frihet och demokrati" och deras bästa vänner, hellre har en marionett till bundsförvant än ser att ett folk får sin frihet.
Det fina med demokrati är väl att folket själva får välja? Sedan att folket väljer "fel" ibland, oavsett om det gäller sinnessjuka liberala vapenlagar, bortrationalisering av sociala skyddsnät, obehagliga, rasistiska enfrågepartier i riksdagen eller något annat, det är priset vi får betala för demokratin.
Om man ställer sig i vägen för en stridsvagn på Himmelska Fridens Torg, då är man en hjälte, men om man, som djupt troende muslim kämpar för att få bort en förtryckarregim, då är man en risk.
Jag vet inte, jag tycker det luktar pengahunger, islamskräck och stillsamma funderingar över hur oljetransporterna kommer arta sig, men, som sagt, jag är ju ingen expert. Fråga mig om vilka sorters Calvados jag har att sälja, då skola jag giva dig ett vettigt svar, nu har jag bara mina små funderingar.
Det enda jag med säkerhet, kan säga, det är att "Det brinner i Paris" med Helt Off, ständigt visar sig vara ett mästerverk med bättre hållbarhet än t ex eurotechno. 2Unlimited var skithäftiga när det begav sig, men jag misstänker att oavsett hur många nya coola ljudeffekter folk kommer på så kommer rader som; - gott folk pallar tji behandlas som svin och - alla har upplopp i sig om du pressar dem, vara ögaktuella.
Nä små knattar, nu glömmer jag min roll som pöbelpolitisk kommentator och går och tränar stenhård thaiboxning.
Pusspuss
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)