Ska man? Eller? Nej så fan heller

I tisdags kom jag hem från en väldigt bra kurs med jobbet. Sedan jag började jobba har jag nog varit på en miljon olika kurser på temat motivation och inspiration. Vissa har varit bra, andra mindre bra, men den här var väldigt, väldigt givande. Helt enkelt tiptop från start till stopp.
Kursen varade i tre dagar och jag var ganska sliten när jag åkte hem, men kände mig ändå ganska odödlig; destined for great things, så att säga.
Väl hemma kände jag att jag kanske var mer än trött; kände mig jävligt skum i kroppen, men tänkte att det nog bara var som jag var sliten.
Såhär i efterhand är jag inte helt säker på vad som hände först, för det flyter liksom ihop: jag började frysa, kände mig skakig, blev riktigt jävla illamående och kass i magen, helt enkelt en släng av magsjuka. Mitt i denna hyfsat tråkiga process ringde telefonen och jag fick ett väldigt professionellt, artigt och välmotiverat avslag på min ansökan till drömjobbet.

Där och då bestämde jag mig för att jag har nått min maxnivå; jag hade trott att jag kunde mer och därför ville jag ha mer. Men nu förstod jag att det bara var inbillning. Varför ska man gå runt och tro att man duger till något som man uppenbarligen inte alls duger till? Det blir ju bara en enorm källa till frustration för en själv, och i förlängning också till folk i ens (min) närhet.
Så nu beslutade jag mig, om än med en ganska bitter smak i munnen, för att nöja mig med det jag har. Jag menar, jag har ju ett jobb jag trivs väldigt bra med. Jag har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat och jag har en massa fantastiska vänner. Varför ska man hela tiden sträva framåt istället för att vara nöjd med det man har?

Så tog min underbara sambo hand om mig som den lilla baby vuxna män gärna förvandlas till i sjukdomssituationer. Jag var inte dödssjuk och började strax må bättre. Samtidigt började jag också känna mig mer och mer nöjd och harmonisk med mitt beslut om att acceptera det uppenbara; att jag jagat ouppnåeliga drömmar.

MEN, någonstans under denna långa tvådagarsperiod hände det något. Och jag vet faktiskt inte helt säkert men jag tror att det var en kombination av genetik, en jävligt vältajmad kurs, envishet och (detta er snarare något jag fruktar än tror:) något jag såg på "Sveriges Mästerkock".
Äh, jag vet inte varför, det kanske inte hade med vare sig skräp tv, vinnarmentalitet eller något annat att göra, men idag tänker jag såhär:

Jag känner att jag har en stor potential. Jag känner att jag inte utnyttjar denna potential fullt ut. Men jag ska. På ett eller annat sätt. Skitsamma hur. Skitsamma när. Jag kan vänta. Jag kan kämpa. Gneta. Gno, ja vad fan som helst. Jag behöver inte vara VD på en stor firma, ha ett flashigt jobb, eller se extra cool och viktig ut på Linkedin. Men jag ska jävlar i det se till att använda det jag har, utveckla mig och kämpa som ett jävla svin för att uppnå mina mål. I vilken form det nu blir kan jag inte svara på. Det är möjligt att jag behåller mitt nuvarande jobb i resten av mitt liv (jag vet att man får en go bonus vid 30 års jubileumet) Men jag ska iallafall inte stagnera.
För jag tror på mig själv, och som jag har sagt till min son cirka tusen gånger under våra brottningsmatcher: En Ahlqvist ger aldrig upp.

Jag tror att början till succè är att vara strukturerad och lära sig att prioritera rätt. Därför har jag inte tid att skriva mer än det här. För nu ska jag: 1. Städa. 2. Laga mat. 3. Gå på rundtur på Swedbank stadion.
För harmoni är en viktig del av framgången. Så eh... tack och hej?

Här är förresten en flock lirare som inte gav upp när det kändes hårt. Inte för att jag hade tänkt mig att rädda världen eller vinna skytteligan i Serie A, men ändå...

Puss och kram

Varför snackar alla om vädret?

Jag är ingen fotograf, har ingen kamera att ta till

Divan och skatan. Så nära men ändå så långt ifrån

Reportage höljt i spritdimmor

Jag har varit på öl-och whiskymässa i Stockholm. Det är jag väldigt glad för.

Det är nog rätt enkelt att bilda sig en uppfattning om hur det går till på den typen av mässor och jag antar att de flesta förutfattade meningarna är alldeles riktiga och rättvisa.

För dig som aldrig varit på spritmässa: Det är precis som vilken annan mässa som helst, bara det att det är spritfirmor som har montrarna. Och smakproverna som finnes har väl en annan effekt på folk. Du kan välja att se det som en jättebar med fantastiskt, om än riktat utbud. Nackdelen är att det är ganska trångt och att du kanske inte kan få fatt i exakt vad du är sugen på (men troligen kan du det)
Fördelen är att din "bartender" har väldigt mycket att berätta om produkten om du bara orkar lyssna.

För min del hade jag några tydliga målsättningar med mitt besök:

1. Hitta nya spännande produkter till min arbetsplats.
2.Skapa nya kontakter som kan vara nyttiga i framtiden.
3.Lära mig något nytt om de produkter jag säljer i vardagen.
4.Dricka god whisky.
5.Dricka god öl.
6.Träffa gamla kära vänner och släktingar.
7.Ha kul.
8.Turista lite i Stockholm när jag ändå var igång.

Går jag igenom den checklistan kan jag bara konstatera att min resa var en dundersuccé på alla punkter. Jag är så jävla nöjd och det känns som om besöket har gett mig en hel massa ny energi i såväl yrkes, som privatlivet.

Jag smakade på ungefär 30 spritsorter, varav merparten är whisky, och här kommer mina Gädda-awards:

Mässans räligaste: Jim Beam Honey. En fyraårig bourbon, smaksatt med honung. Menad att dricka som shot, alltså fort så in i helvete. Kväljande söt och rälig, med en viss skarp ton som jag inte trodde att bourbon kunde åstadkomma.
Att demo-tjejerna rekommenderade att man prövade den "tequila-style", med ett bett av en limeskiva gnuggad i kanel, tyder på att även folket bakom produkten har förstått hur sinnessjukt äcklig den är. Mitt tips är att den blir en jättesuccé som alternativ till Jägermeister eller Fisk, om inte tvillingen Jack Honey stjäler hela marknaden.
(Runner up- Fireball Whiskylikör, en kanadensisk rackare som är ganska originell och smakar gott i varm choklad, men icke desto mindre är rejält nasty)

Tråkigaste Överraskning: Spirit of Hwen Singlemalt. Ja, den är ung och man får ha förståelse för att den är lite skarp i kanterna. Ja, man får förstå att ett litet destilleri behöver tid för att arbeta fram grymma produkter. Men den är svindyr, skarp, vass och samtidigt tråkig. Nämnde jag att den är svindyr? Och dålig? Skynda dig att inte köpa.
(Runner up- Old Pulteney 17YO. Jag älskar tolvan, tjugoettan är så otroligt god att den är omöjlig att beskriva. Den trettioåriga är en väldigt finstämd, delikat historia. Den sjuttonåriga är, skarp, lite elak och ändå lite menlös. Jag sörjer.)

Mässans chock: George T Stagg Bourbon. Jag får väl erkänna att jag haft lite svårt att ta bourbon på allvar, även om jag misstänkt att det var djupt orättvist. Men jag har bara aldrig smakat en bourbon som intresserat mig. Nu gör jag avbön. Jävlar i hoppet! Har du tretusen spänn över? Jäkta till systemet och köp en pava. Men kom ihåg ett par droppar vatten om du inte vill fräta bort käften, för den har väldigt hög alkoholhalt
(Runner up- Ardbeg Galileo.En överjävligt ful etikett och en märklig fatfinish; Rökig Whisky och Sauternes! Och givetvis alldeles alldeles underbar. Den kommer nog vara slutsåld i ett par år, men ojojoj den är rolig.)

Årets vad gör jag här?: Louis Royer Cognac. I mässans andra hall, bland Rom, Tequila, snaps och diverse delikatesser måste denne franske cognacssnubbe känt sig lite vilsen. Men ska man vara vilse kan man lika gärna vara det med en topprodukt. Louis Royer är magisk cognac och jag hoppas de är på plats nästa gång det är mässa också.
(Runner up- undrar hur kul det är att jobba för Åbro och stå på whiskymässan. Lite som att gå på catwalken i dressmankostym kan jag föreställa mig)

Mässans Diva:Glenmorangie Signet. I sällskap av Macallan 18 och 21, med trettioårig Glenfiddich, Old Pulteney 21 och 30 och gud vet vad är det nog ganska svårt att glänsa med sin elegans och lyxighet, men det var inga problem för Signet. Krämig, mjuk och förförisk. Chokladsöt med diskret. Svinaktigt god. Har du femtonhundra spänn över? Köp den. Gillar du inte whisky? Köp den till mig.
(Runner up- Gammal Macallan, Balvenie Portwood,

Mässan gladaste överraskning: Braunstein Whisky. Dansk singlemalt som menar det. En förförisk, torr sherrylagrad, en riktigt bra rökig, en skitläcker Sauternes/Sherry variant... Jag säger bara: NI ÄR BÄTTRE ÄN MACKMYRA! Jag ser fram emot att följa danskarnas utveckling.
(Runner up- Aberlour A´bunadh. Ingen ny bekantskap. Ingen ny whisky. Men jag hade glömt hur grymt god den är! Sherrybomb på cask-strength.

Mässans klyscha: Snyggare brudar, sämre sprit. Eller var det tvärt om? Som alltid: Har du en produkt som inte talar för sig själv? Låt en snygg brud dela ut smakprover på den, Slår aldrig fel. Ingen nämnd, ingen glömd...
(Runner up- Nä inte direkt.)


Är det inte mässan 2013 snart? Längtar.

Konst

Att vara konsten trogen

Snackas ju ofta om att artister, skådespelare, författare osv ska vara ärliga mot sig själv, bara göra sådant de har lust med och inte "sälja ut".

Undrar om folket som tänker/snackar så har en aning om att en av de få personer som tycks ha en sådan karriär är... Tadaaa:

Adam Sandler.

säga vad man vill om snubben, men jag tvivlar på att han någonsin har gjort en film utan att njuta av det. Mannen lever drömmen. Undrar om han någonsin får legendstatus på grund av det. Tillåter mig att tvivla...

En dag som var helt okej

Äggakaka och delikatessinköp i Simrishamn. Kantarell och hallonplockning och så ett kvällsdopp på en öde strand i Haväng. Får jag bara lite mat och en red stripe nu så är det tiptop