onsdag 16 maj 2012
The Great adventures of William Penn
En pilgrimsfärd bör kännetecknas av följande sju egenskaper: enkelhet, långsamhet, tystnad, delande, frihet, andlighet och bekymmerslöshet.
Nu är jag ingen sann pilgrim, men likt en munk i avsaknad av materiella ting har jag ingen cykel. Därför gav jag mig ut på promenad idag.
Det är inte helt lätt att hitta bra promenadvägar ut ur Malmö, eller så är jag lite för slö för att kunna leta upp några. Så jag började vandra. Mer eller mindre planlöst.
I början av min vandring lät jag mig luras av Malmö Stads cykelvägsskyltning. Ett tag kändes Staffanstorp lockande.
Jag strövade genom Rörsjöstaden, Värnhem, Kirseberg och Segevång, innan skyltningen började jävlas med mig på allvar och tvingade mig mot Valdemarsro. Därifrån gick det relativt smärtsamt en stund innan cykelvägen upphörde och jag befann mig, inte alls i Staffanstorp eller Nordanå, utan bakom Toftanäs, av alla charmlösa skithål på denna planet.
Vad gör då en sann pilgrim? Han tänker utanför boxen, eller cykelvägen i det här fallet, och finner sina egna stigar.
Mina egna stigar ledde mig till sist till Nordanå, en charmig liten byhåla ungefär två meter från Svågertorp och därefter till läckra platser som Kyrkoby och Tottarp, innan jag i närheten av Uppåkra upptäckte att det kom blod från min sko.
Det såg en aning skräckfilmsaktigt ut, men ledde faktiskt till något positivt, eftersom jag, modfälld, ynklig, värkbruten och aningens kaffesugen svängde upp vid Uppåkra Kyrka, där jag såg något vackert: En skylt som utlovad kaffe.
Dessvärre visade detta sig vara en hägring. Skylten tillhörde Uppåkra Arkeologiska Center, som är, lärde jag mig idag, Skandinaviens största och rikaste fornlämning från järnåldern.
Fruktansvärt intressant plats, för dagen befolkad av tre personer som gärna delade med sig av sitt vetande, men dessvärre hade druckit upp allt kaffe.
Kanske var det samvetskvalen över att de gjort slut på det svarta guldet, kanske var det medlidande med min blodiga fot, eller så ville de bara ta reda på vad det var för jävla dumhuvud som gått från Malmö till Uppåkra, men de erbjöd sig att köra mig hem.
Lycklig över denna vänlighet, men ännu lyckligare över att ha hittat en så spännande plats tackade jag nej. Eftersom min kära Mia redan var på väg för att hämta upp mig, men snacka om att jag blev glad över deras vänlighet.
För övrigt kan jag upplysa om att den magnifika Uppåkra kyrka är en del av den pilgrimsväg som ska binda samman vallfärdsorten Santiago de Compostela i Spanien med bland annat Vadstena i Sverige. Det visste inte jag när jag vaknade imorse.
Vad gäller min egen kompetens som pilgrim: Min färd var enkel; 1 poäng, den var långsam, sölig rent av; 2 poäng, jag var tyst; 3 poäng, vad gäller delande så delade jag min tid med P3 i lurarna, min väg med såväl lantisar som småfåglar och nu delar jag min upplevelse med dig, käre läsare; 4 poäng. Jag kände mig väldigt fri, även om skorna var trånga; 5 poäng.
Andligheten kom fram när jag såg de knallgula rapsfälten och kände dess doft, eller när jag tackade Segevångsbussen för att den inte körde på mig ;6 poäng och jag hade inte ett bekymmer i världen, fast jag måste amputera min högerfot; 7 poäng.
Summa Summarum: Jag är en pilgrim. Fuck yeah.
Och jag behöver en velociped. Needs it. Needs it bad.
Nu är jag ingen sann pilgrim, men likt en munk i avsaknad av materiella ting har jag ingen cykel. Därför gav jag mig ut på promenad idag.
Det är inte helt lätt att hitta bra promenadvägar ut ur Malmö, eller så är jag lite för slö för att kunna leta upp några. Så jag började vandra. Mer eller mindre planlöst.
I början av min vandring lät jag mig luras av Malmö Stads cykelvägsskyltning. Ett tag kändes Staffanstorp lockande.
Jag strövade genom Rörsjöstaden, Värnhem, Kirseberg och Segevång, innan skyltningen började jävlas med mig på allvar och tvingade mig mot Valdemarsro. Därifrån gick det relativt smärtsamt en stund innan cykelvägen upphörde och jag befann mig, inte alls i Staffanstorp eller Nordanå, utan bakom Toftanäs, av alla charmlösa skithål på denna planet.
Vad gör då en sann pilgrim? Han tänker utanför boxen, eller cykelvägen i det här fallet, och finner sina egna stigar.
Mina egna stigar ledde mig till sist till Nordanå, en charmig liten byhåla ungefär två meter från Svågertorp och därefter till läckra platser som Kyrkoby och Tottarp, innan jag i närheten av Uppåkra upptäckte att det kom blod från min sko.
Det såg en aning skräckfilmsaktigt ut, men ledde faktiskt till något positivt, eftersom jag, modfälld, ynklig, värkbruten och aningens kaffesugen svängde upp vid Uppåkra Kyrka, där jag såg något vackert: En skylt som utlovad kaffe.
Dessvärre visade detta sig vara en hägring. Skylten tillhörde Uppåkra Arkeologiska Center, som är, lärde jag mig idag, Skandinaviens största och rikaste fornlämning från järnåldern.
Fruktansvärt intressant plats, för dagen befolkad av tre personer som gärna delade med sig av sitt vetande, men dessvärre hade druckit upp allt kaffe.
Kanske var det samvetskvalen över att de gjort slut på det svarta guldet, kanske var det medlidande med min blodiga fot, eller så ville de bara ta reda på vad det var för jävla dumhuvud som gått från Malmö till Uppåkra, men de erbjöd sig att köra mig hem.
Lycklig över denna vänlighet, men ännu lyckligare över att ha hittat en så spännande plats tackade jag nej. Eftersom min kära Mia redan var på väg för att hämta upp mig, men snacka om att jag blev glad över deras vänlighet.
För övrigt kan jag upplysa om att den magnifika Uppåkra kyrka är en del av den pilgrimsväg som ska binda samman vallfärdsorten Santiago de Compostela i Spanien med bland annat Vadstena i Sverige. Det visste inte jag när jag vaknade imorse.
Vad gäller min egen kompetens som pilgrim: Min färd var enkel; 1 poäng, den var långsam, sölig rent av; 2 poäng, jag var tyst; 3 poäng, vad gäller delande så delade jag min tid med P3 i lurarna, min väg med såväl lantisar som småfåglar och nu delar jag min upplevelse med dig, käre läsare; 4 poäng. Jag kände mig väldigt fri, även om skorna var trånga; 5 poäng.
Andligheten kom fram när jag såg de knallgula rapsfälten och kände dess doft, eller när jag tackade Segevångsbussen för att den inte körde på mig ;6 poäng och jag hade inte ett bekymmer i världen, fast jag måste amputera min högerfot; 7 poäng.
Summa Summarum: Jag är en pilgrim. Fuck yeah.
Och jag behöver en velociped. Needs it. Needs it bad.
Hälsa alla där hemma
Nu ska jag ut på promenad. Vet inte vart, hur länge och hur det hela kommer att arta sig. Men ibland behöver man söka sig "off the beaten track" för att uppleva något nytt.
Blir jag uppäten av köttätande inavelszombies vill jag att detta omnämns på min gravsten.
Farväl
Blir jag uppäten av köttätande inavelszombies vill jag att detta omnämns på min gravsten.
Farväl
torsdag 10 maj 2012
Ännu ett kapitel i åldrandets bok
För varje dag jag kämpar mig upp ur sängen står det mer och mer klart för mig: Jag åldras. Alltså, nu menar jag inte teoretiskt, för jag har länge känt till att man blir en dag äldre varje dag, utan praktiskt.
Det säkraste tecknet på att jag verkligen blir äldre och äldre är att det inte stör mig längre. Tvärtom, nu njuter jag helt plötsligt av det och frossar i alla tecken på metamorfosen.
I morse steg jag upp (motvilligt, får jag tillstå) för att käka frukost med Mia. När hon gick till skolan satt jag kvar vid bordet, drack upp mitt kaffe och läste HELA Sydsvenskan. (Ja, Omkretsen också, därav fascinationen), sedan fick jag besök av min far (Han är ÄNNU äldre än jag!)
Därefter, och det är nu det verkligen börjar bli spooky, slog jag upp balkongdörren, inte för att kolla efter bikinibrudar på gården, utan för att få in lite vårluft!
Jag har sett det på tv. Tror att det förekommer en del i litteraturens värld också. Man slår upp dörren till balkongen, altanen, verandan eller vad det nu är, och insuper dofter och intryck från världen där utanför.
Det är klart att man kan göra en sådan sak bara för att man känner att man borde, så egentligen är det kanske inget ålderstecken, men det märkliga var att jag faktiskt njöt av det. Nu har jag ju varit inspärrad på en muggig båt i fjorton dagar så det är klart att jag plötsligt törstar efter frisk luft, men jag har aldrig någonsin känt (och här har vi kärnan i mina ålderdomsinsikter) att jag njutit så av våren förut. Har aldrig känt att den är så påtaglig.
I år känns det som att de grönskande träden, det strilande vårregnet, ja, till och med duvjävlarnas kåta kluckande, ger mig liv på ett sätt det aldrig gjort förr och efter lite kvasifilosofiskt grubblande bestämde jag mig för att det gäller nog faktiskt för många saker i livet just nu:
Barnskratt, musik, böcker, film, Mat, framför allt mat, dryck, beröring, allt har fått en helt ny klarhet och betyder plötsligt så mycket mer och ger mig en helt annan energi. Sist jag var hemma tog jag en lång cykeltur och njöt skamlöst av frihetskänslan, motionen, vyerna och intrycken.
Så jag tänkte: Är det så här det känns att bli äldre, då vill jag aldrig sluta åldras.
Sedan tänkte jag: Kanske är jag bara döende i någon mystisk sjukdom och min kropp försöker få mig att njuta av den lilla tid jag har kvar.
Men å andra sidan, tänkte jag därefter: Kanske är det bara så att det är fotbollsderby idag och jag har biljetter. Kan det inte vara så, Rune, tänkte jag i min ensamhet, att du bara är hetsad, nervös och uppe i varv och din hjärna slår knut på sig själv för att du inte ska avlida av stressen som risken för en eventuell hemmaförlust mot vidriga, vidriga Helsingborgs IF medför?
Jo, antagligen är det så. Jag blir inte äldre och jag ska inte dö på länge, jag är bara nervös och har vårkänslor för att det är derby idag.
Men hur, Å hur, kan det då komma sig att jag lyssnar på Bill Evans? Är det inte gammelmansmusik?
Det säkraste tecknet på att jag verkligen blir äldre och äldre är att det inte stör mig längre. Tvärtom, nu njuter jag helt plötsligt av det och frossar i alla tecken på metamorfosen.
I morse steg jag upp (motvilligt, får jag tillstå) för att käka frukost med Mia. När hon gick till skolan satt jag kvar vid bordet, drack upp mitt kaffe och läste HELA Sydsvenskan. (Ja, Omkretsen också, därav fascinationen), sedan fick jag besök av min far (Han är ÄNNU äldre än jag!)
Därefter, och det är nu det verkligen börjar bli spooky, slog jag upp balkongdörren, inte för att kolla efter bikinibrudar på gården, utan för att få in lite vårluft!
Jag har sett det på tv. Tror att det förekommer en del i litteraturens värld också. Man slår upp dörren till balkongen, altanen, verandan eller vad det nu är, och insuper dofter och intryck från världen där utanför.
Det är klart att man kan göra en sådan sak bara för att man känner att man borde, så egentligen är det kanske inget ålderstecken, men det märkliga var att jag faktiskt njöt av det. Nu har jag ju varit inspärrad på en muggig båt i fjorton dagar så det är klart att jag plötsligt törstar efter frisk luft, men jag har aldrig någonsin känt (och här har vi kärnan i mina ålderdomsinsikter) att jag njutit så av våren förut. Har aldrig känt att den är så påtaglig.
I år känns det som att de grönskande träden, det strilande vårregnet, ja, till och med duvjävlarnas kåta kluckande, ger mig liv på ett sätt det aldrig gjort förr och efter lite kvasifilosofiskt grubblande bestämde jag mig för att det gäller nog faktiskt för många saker i livet just nu:
Barnskratt, musik, böcker, film, Mat, framför allt mat, dryck, beröring, allt har fått en helt ny klarhet och betyder plötsligt så mycket mer och ger mig en helt annan energi. Sist jag var hemma tog jag en lång cykeltur och njöt skamlöst av frihetskänslan, motionen, vyerna och intrycken.
Så jag tänkte: Är det så här det känns att bli äldre, då vill jag aldrig sluta åldras.
Sedan tänkte jag: Kanske är jag bara döende i någon mystisk sjukdom och min kropp försöker få mig att njuta av den lilla tid jag har kvar.
Men å andra sidan, tänkte jag därefter: Kanske är det bara så att det är fotbollsderby idag och jag har biljetter. Kan det inte vara så, Rune, tänkte jag i min ensamhet, att du bara är hetsad, nervös och uppe i varv och din hjärna slår knut på sig själv för att du inte ska avlida av stressen som risken för en eventuell hemmaförlust mot vidriga, vidriga Helsingborgs IF medför?
Jo, antagligen är det så. Jag blir inte äldre och jag ska inte dö på länge, jag är bara nervös och har vårkänslor för att det är derby idag.
Men hur, Å hur, kan det då komma sig att jag lyssnar på Bill Evans? Är det inte gammelmansmusik?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)