För varje dag jag kämpar mig upp ur sängen står det mer och mer klart för mig: Jag åldras. Alltså, nu menar jag inte teoretiskt, för jag har länge känt till att man blir en dag äldre varje dag, utan praktiskt.
Det säkraste tecknet på att jag verkligen blir äldre och äldre är att det inte stör mig längre. Tvärtom, nu njuter jag helt plötsligt av det och frossar i alla tecken på metamorfosen.
I morse steg jag upp (motvilligt, får jag tillstå) för att käka frukost med Mia. När hon gick till skolan satt jag kvar vid bordet, drack upp mitt kaffe och läste HELA Sydsvenskan. (Ja, Omkretsen också, därav fascinationen), sedan fick jag besök av min far (Han är ÄNNU äldre än jag!)
Därefter, och det är nu det verkligen börjar bli spooky, slog jag upp balkongdörren, inte för att kolla efter bikinibrudar på gården, utan för att få in lite vårluft!
Jag har sett det på tv. Tror att det förekommer en del i litteraturens värld också. Man slår upp dörren till balkongen, altanen, verandan eller vad det nu är, och insuper dofter och intryck från världen där utanför.
Det är klart att man kan göra en sådan sak bara för att man känner att man borde, så egentligen är det kanske inget ålderstecken, men det märkliga var att jag faktiskt njöt av det. Nu har jag ju varit inspärrad på en muggig båt i fjorton dagar så det är klart att jag plötsligt törstar efter frisk luft, men jag har aldrig någonsin känt (och här har vi kärnan i mina ålderdomsinsikter) att jag njutit så av våren förut. Har aldrig känt att den är så påtaglig.
I år känns det som att de grönskande träden, det strilande vårregnet, ja, till och med duvjävlarnas kåta kluckande, ger mig liv på ett sätt det aldrig gjort förr och efter lite kvasifilosofiskt grubblande bestämde jag mig för att det gäller nog faktiskt för många saker i livet just nu:
Barnskratt, musik, böcker, film, Mat, framför allt mat, dryck, beröring, allt har fått en helt ny klarhet och betyder plötsligt så mycket mer och ger mig en helt annan energi. Sist jag var hemma tog jag en lång cykeltur och njöt skamlöst av frihetskänslan, motionen, vyerna och intrycken.
Så jag tänkte: Är det så här det känns att bli äldre, då vill jag aldrig sluta åldras.
Sedan tänkte jag: Kanske är jag bara döende i någon mystisk sjukdom och min kropp försöker få mig att njuta av den lilla tid jag har kvar.
Men å andra sidan, tänkte jag därefter: Kanske är det bara så att det är fotbollsderby idag och jag har biljetter. Kan det inte vara så, Rune, tänkte jag i min ensamhet, att du bara är hetsad, nervös och uppe i varv och din hjärna slår knut på sig själv för att du inte ska avlida av stressen som risken för en eventuell hemmaförlust mot vidriga, vidriga Helsingborgs IF medför?
Jo, antagligen är det så. Jag blir inte äldre och jag ska inte dö på länge, jag är bara nervös och har vårkänslor för att det är derby idag.
Men hur, Å hur, kan det då komma sig att jag lyssnar på Bill Evans? Är det inte gammelmansmusik?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar