En pilgrimsfärd bör kännetecknas av följande sju egenskaper: enkelhet, långsamhet, tystnad, delande, frihet, andlighet och bekymmerslöshet.
Nu är jag ingen sann pilgrim, men likt en munk i avsaknad av materiella ting har jag ingen cykel. Därför gav jag mig ut på promenad idag.
Det är inte helt lätt att hitta bra promenadvägar ut ur Malmö, eller så är jag lite för slö för att kunna leta upp några. Så jag började vandra. Mer eller mindre planlöst.
I början av min vandring lät jag mig luras av Malmö Stads cykelvägsskyltning. Ett tag kändes Staffanstorp lockande.
Jag strövade genom Rörsjöstaden, Värnhem, Kirseberg och Segevång, innan skyltningen började jävlas med mig på allvar och tvingade mig mot Valdemarsro. Därifrån gick det relativt smärtsamt en stund innan cykelvägen upphörde och jag befann mig, inte alls i Staffanstorp eller Nordanå, utan bakom Toftanäs, av alla charmlösa skithål på denna planet.
Vad gör då en sann pilgrim? Han tänker utanför boxen, eller cykelvägen i det här fallet, och finner sina egna stigar.
Mina egna stigar ledde mig till sist till Nordanå, en charmig liten byhåla ungefär två meter från Svågertorp och därefter till läckra platser som Kyrkoby och Tottarp, innan jag i närheten av Uppåkra upptäckte att det kom blod från min sko.
Det såg en aning skräckfilmsaktigt ut, men ledde faktiskt till något positivt, eftersom jag, modfälld, ynklig, värkbruten och aningens kaffesugen svängde upp vid Uppåkra Kyrka, där jag såg något vackert: En skylt som utlovad kaffe.
Dessvärre visade detta sig vara en hägring. Skylten tillhörde Uppåkra Arkeologiska Center, som är, lärde jag mig idag, Skandinaviens största och rikaste fornlämning från järnåldern.
Fruktansvärt intressant plats, för dagen befolkad av tre personer som gärna delade med sig av sitt vetande, men dessvärre hade druckit upp allt kaffe.
Kanske var det samvetskvalen över att de gjort slut på det svarta guldet, kanske var det medlidande med min blodiga fot, eller så ville de bara ta reda på vad det var för jävla dumhuvud som gått från Malmö till Uppåkra, men de erbjöd sig att köra mig hem.
Lycklig över denna vänlighet, men ännu lyckligare över att ha hittat en så spännande plats tackade jag nej. Eftersom min kära Mia redan var på väg för att hämta upp mig, men snacka om att jag blev glad över deras vänlighet.
För övrigt kan jag upplysa om att den magnifika Uppåkra kyrka är en del av den pilgrimsväg som ska binda samman vallfärdsorten Santiago de Compostela i Spanien med bland annat Vadstena i Sverige. Det visste inte jag när jag vaknade imorse.
Vad gäller min egen kompetens som pilgrim: Min färd var enkel; 1 poäng, den var långsam, sölig rent av; 2 poäng, jag var tyst; 3 poäng, vad gäller delande så delade jag min tid med P3 i lurarna, min väg med såväl lantisar som småfåglar och nu delar jag min upplevelse med dig, käre läsare; 4 poäng. Jag kände mig väldigt fri, även om skorna var trånga; 5 poäng.
Andligheten kom fram när jag såg de knallgula rapsfälten och kände dess doft, eller när jag tackade Segevångsbussen för att den inte körde på mig ;6 poäng och jag hade inte ett bekymmer i världen, fast jag måste amputera min högerfot; 7 poäng.
Summa Summarum: Jag är en pilgrim. Fuck yeah.
Och jag behöver en velociped. Needs it. Needs it bad.
Härlig läsning!
SvaraRadera