Kursen varade i tre dagar och jag var ganska sliten när jag åkte hem, men kände mig ändå ganska odödlig; destined for great things, så att säga.
Väl hemma kände jag att jag kanske var mer än trött; kände mig jävligt skum i kroppen, men tänkte att det nog bara var som jag var sliten.
Såhär i efterhand är jag inte helt säker på vad som hände först, för det flyter liksom ihop: jag började frysa, kände mig skakig, blev riktigt jävla illamående och kass i magen, helt enkelt en släng av magsjuka. Mitt i denna hyfsat tråkiga process ringde telefonen och jag fick ett väldigt professionellt, artigt och välmotiverat avslag på min ansökan till drömjobbet.
Där och då bestämde jag mig för att jag har nått min maxnivå; jag hade trott att jag kunde mer och därför ville jag ha mer. Men nu förstod jag att det bara var inbillning. Varför ska man gå runt och tro att man duger till något som man uppenbarligen inte alls duger till? Det blir ju bara en enorm källa till frustration för en själv, och i förlängning också till folk i ens (min) närhet.
Så nu beslutade jag mig, om än med en ganska bitter smak i munnen, för att nöja mig med det jag har. Jag menar, jag har ju ett jobb jag trivs väldigt bra med. Jag har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat och jag har en massa fantastiska vänner. Varför ska man hela tiden sträva framåt istället för att vara nöjd med det man har?
Så tog min underbara sambo hand om mig som den lilla baby vuxna män gärna förvandlas till i sjukdomssituationer. Jag var inte dödssjuk och började strax må bättre. Samtidigt började jag också känna mig mer och mer nöjd och harmonisk med mitt beslut om att acceptera det uppenbara; att jag jagat ouppnåeliga drömmar.
MEN, någonstans under denna långa tvådagarsperiod hände det något. Och jag vet faktiskt inte helt säkert men jag tror att det var en kombination av genetik, en jävligt vältajmad kurs, envishet och (detta er snarare något jag fruktar än tror:) något jag såg på "Sveriges Mästerkock".
Äh, jag vet inte varför, det kanske inte hade med vare sig skräp tv, vinnarmentalitet eller något annat att göra, men idag tänker jag såhär:
Jag känner att jag har en stor potential. Jag känner att jag inte utnyttjar denna potential fullt ut. Men jag ska. På ett eller annat sätt. Skitsamma hur. Skitsamma när. Jag kan vänta. Jag kan kämpa. Gneta. Gno, ja vad fan som helst. Jag behöver inte vara VD på en stor firma, ha ett flashigt jobb, eller se extra cool och viktig ut på Linkedin. Men jag ska jävlar i det se till att använda det jag har, utveckla mig och kämpa som ett jävla svin för att uppnå mina mål. I vilken form det nu blir kan jag inte svara på. Det är möjligt att jag behåller mitt nuvarande jobb i resten av mitt liv (jag vet att man får en go bonus vid 30 års jubileumet) Men jag ska iallafall inte stagnera.
För jag tror på mig själv, och som jag har sagt till min son cirka tusen gånger under våra brottningsmatcher: En Ahlqvist ger aldrig upp.
Jag tror att början till succè är att vara strukturerad och lära sig att prioritera rätt. Därför har jag inte tid att skriva mer än det här. För nu ska jag: 1. Städa. 2. Laga mat. 3. Gå på rundtur på Swedbank stadion.
För harmoni är en viktig del av framgången. Så eh... tack och hej?
Här är förresten en flock lirare som inte gav upp när det kändes hårt. Inte för att jag hade tänkt mig att rädda världen eller vinna skytteligan i Serie A, men ändå...
