Den goda smakens väktare

Det finns något som kallas kultur. Jag vet inte riktigt vad fan det är för nåt. Jag hade någon slags uppfattning om det, men den sprack när jag hörde Jimmie Åkesson prata om svensk kultur...
Nuförtiden försöker jag iallafall ha en hållning till kulturen som anstår en respektabel trettioåring som jag. Helt enkelt att jag konsumerar i första hand det som tilltalar mig, i andra hand det som finns till hands om bättre alternativ ej finns tillgängliga och i tredje hand den som tvingas på mig.
Den blandning av kultur jag suger i mig lider, likt denna bloog, av en total avsaknad av röd tråd. Det gör mig väldigt stolt. Man vet ju att den som kallar sig själv för "allätare" när det gäller t ex musik, egentligen menar att han inte fattar någonting alls och därför inte har en åsikt. sådan är jag. Jag tycker det är trevligt.

Här kommer lite exempel på hur den röda kulturtråden blir idisslad av undertecknad:

Gäddans kulturfacit:

Böcker: Just nu parallelläser jag Olof Palme-boken med Art Spiegelmanns Maus, den lysande Marie Norins första diktsamling "a" och den fantastiska Jan Stenmark-kalendern som hänger i köket.
Skulle nog önska att jag kunde vidga mina vyer lite, men det finns ju så ont om tid. Och vart fan börjar man? Med tipsen i Vaneks blogg? Ja kanske...

Konst: Denna Kungen av mina kunskapsluckor. Jag fattar ingenting. Konst är skitkonstigt. Max Ernst gillar jag. Och Miró. Jag gillade det där med guldfiskarna i matberedarna, för det kändes som att det fanns en tanke med det. Louise Bourgeois gjorde coola skulpturer. Frida Kahlo gjorde lite coola grejer och jag gillar Brutus Östlings fågelbilder. Annars har jag inte en jävla aning. Jag vet att det fanns en som gjorde en klänning av kött (långt före Lady Gaga), en som sänkte ner krucifix i pissfyllda badkar. Nån som spelade galen. Nån som hade lustig frisyr och målade soppburkar. men alltså... Ännu en gång: Vart fan börjar man? Jag skyller på undermålig skolgång, alternativt avsaknad av antiskolkpolis/elektronisk fotboja

Teaterscenen: Nääää den vet jag inget om, men ibland säger jag till mig själv att jag gillar Opera. Jag har varit på en och det var minst tio år sedan, så jag tror jag har friserat intresset lite. Operamints gillar jag. Men det är ju godis. Räknas det som kultur? Annars vette hundan. Var på balett en gång i högstadiet. Skittråkigt. Sen blev vi utslängda.

Musik: Jag är en sträng periodare, som kastar mig hämningslöst mellan olika obsessions: Just nu är jag inne i en liten Leadbelly-psykos. Innan dess ville jag bara höra reggae. Eller Nina Simone. Eller Geto Boys och ice Cube. Eller varför inte Chris Isaac? Metallica? Volbeat? Lars Winnerbäck? Pink Floyd? Puccini? Eller Etta James? Notorious BIG? Eller Bob Hund, för den delen. Hmm, ja, jag tror att de som bara lyssnar på Hardstyle-Techno har det lite lättare. Men å andra sidan så suger deras musik.

Tv: The Wire. Svärdet och Spiran. Nyheter. Sport. Criminal Minds.

Film: Sjukt sugen på att se True Grit och Winters Bone. Skrattade ihjäl mig åt Due Date, hånskrattade åt faster. Tyckte Hollywood-remaken på Låt den rätte komma in var helt ok. Wallstreet 2 likaså. Men jag kommer inte ihåg någonting av Kieslowskis trikolorprylar, jag hatar eraserhead och jag har aldrig spolat tillbaks en scen där en kvinna öppnar en dörr och sagt: Kolla, så jävla snyggt.
Däremot älskar jag Kurosawa, Hitchcock och Bröderna Coen.

Nu tror jag att jag har bevisat vad jag ville: Smak är godtyckligt och det man gillar, det gillar man, av olika anledningar. Började tänka på detta när jag läste en krönika av Fredrik Virtanen där han förfasades över hur svennig han blivit: "Va? Det där är intressant. När hände det där? När blev jag Hoffmaestro? När blev jag tacos? Tjena Tomas Ledin, morsning Lars Winnerbäck, hej där Lasse Hallström. När blev jag fredagsmys?"

Allt detta för att han inte gillade filmen 127 timmar. Jag vet inte, jag ska inte påstå att jag inte varit en ängslig liten rackare i mina dar, men jag tror ändå att i förhållande till Virtanen ligger jag i lä.

Fy fan. Om du har läst hela detta inlägget, då vill jag be om ursäkt för att jag slösat bort din tid. Jag hade faktiskt en tanke med det jag skrev. Eller, ja, det var nog mer en känsla, eller, nä jag hade nog ingen tanke med det. Förlåt.