Idag var jag, Mia och Charlie och käkade brunch på Kallbadhuset restaurang. Jag vill skynda mig att säga att mycket mysigare kan det knappast bli. Bara början, med en sval, hyfsat vindstilla dag som nästan kan misstas för våraktig, promenad med barnvagn, från gamla goa Rörsjöstaden, genom stan och därefter genom Kungsparken, där massor av andra flanörer sökt sig för att inbilla sig själv att vintern är över.
Lugnt och fint tempo, förbi Mölleplatsen och Hoddorna, därefter en bit ner på stranden. Sjukt mysigt och väldigt vackert.
Sedan ut på bryggan med ett litet stopp för att Charlie skulle få mata fåglarna och in på Kallis, en öppen mysig lokal, relativt fullsatt och med en omisskännlig trevnadskänsla. Det kändes inte som att en enda av gästerna inte var glad över att vara där. Kort sagt, en helt perfekt inramning för en söndagsbrunch i mitt hjärtas stad. 10 plus av 10 möjliga.
Om jag var en lite mer godmodig man skulle detta också vara det enda jag skrev om saken. MEN nu är jag inte det och känner mig därför tvungen att nämna ett par prylar: 139 kr för mig är ett bra pris för en brunch, med tanke på hur en brunch brukar vara här i stan, 139 kr för Mia känns också fair. 139 kr för min treårige son känns inte riktigt schysst. Jag vill understryka att jag inte är så sniken och psykotisk i min papparoll att jag tycker att den röda mattan ska rullas ut överallt där jag går med min son, eller att allt ska vara gratis. Men jag tycker nog att fullpris för en treåring, när det är buffé, är lite i överkant.
Men fine, jag är inte den som är den, utan kände mig ändå glad, trots att servitrisen dessutom var sur och kändes lite folkskygg. Jag vet ju om att jag lider av en grov arbetsskada när det kommer till service och kanske ställer lite högre krav än vad som är rimligt.
Men jag tror att om Charlie var en treårig matrecensent så hade han kommit tillbaks till förskolan och inte varit helt imponerad över vad han fick för sina 139 spänn. Ett par deppiga brieostskivor, några halvsvettiga vanliga ostskivor, bigpackskinka; willys? nää, netto? njae lidl? hmmm mer troligt.
Därtill innehöll brunchbuffén något som liknade pastasallad, ett par jättedeppiga sillbitar, några ägghalvor, saggig äggröra, färdigköttbullar, kass prinskorv, bacon som faktiskt var riktigt god och pannkakor, som tydligen ska vara ha varit skitgoda.
Det överdådiga fruktutbudet bestod av en korg med päron och äpplen och skivad vattenmelon på ett fat. Charlie gillade melonen skarpt, men jag, som jobbat länge i restaurangbranschen, hade nog uppskattat om där iallafall legat en gaffel att ta den med, speciellt i vinterkräksjuktider.
Jag är ledsen om jag varit omständig och överdetaljer i min beskrivning. Det jag menade är. Trots att priset är rätt bra så ursäktar inte det att utbudet var dåligt, servicen dålig, presentationen dålig och kvaliteten på det som bjöds var riktigt låg, med några få undantag.
Trots detta är jag riktigt glad att vi gick dit. Det var en mysig utflykt, det var mysigt att sitta där och vi blev mätta.
Jag har bara lite svårt för att ställen med fantastiska förutsättningar är så jävla nonchalanta. Bara för att man har ett fantastiskt läge, dessutom helt utan näraliggande konkurrenter, innebär det inte att det är ok att skita helt i att erbjuda en bra produkt. Det påminner om en människa som föds vacker, lär sig att det ger fördelar och därför inte bryr sig ett piss om att vara en bra människa. Man är ju poppis ändå liksom.
Jag känner mig absolut inte lurad eller bitter, jag tycker bara det är trist med ett sådant slöseri med resurser och brist på yrkesstolthet.
Fuck it, jag går säkert dit igen om ett par veckor, men då får Charlie faktiskt pröjsa sin brunch själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar