De vindpinade

När jag och min trofaste kumpan MJL, en sällsamt ond höstdag, steg ut från centralstationen i Glasgow konstaterade MJL att skottarna måste vara vana vid svinaktigt väder. Det var inte många plusgrader, det blåste en grym, kall vind och regnet piskade, inte uppifrån, utan snett underifrån, precis som man gärna föreställer sig att det gör i Skottland. Likförbannat rörde skottarna inte en min. Hade det varit i Malmö hade folk gått framåtlutande, vildsint kramande ett sönderblåst paraply och med ett ansiktsuttryck som får Munchs Skriet att likna Julia Roberts vänaste Notting Hill- leende.
Detta kom jag att tänka på idag, när vi rullade en svårt pimpad Seat Toledo över den Sydskånska Slätten strax utanför Trelleborg. Klart att de skånska människorna inte behärskar konsten att se oberörda ut, när tillochmed pilträden, som stått där gud vet hur länge, ser ut som att de inte vill något hellre än att sitta framför Tv´n med en kopp kamomillte och svära över årets fjortonde melodifestivaldeltävling.
Jag vill hylla detta ynkliga träd, skånes stolthet och mitt favoritträd alla kategorier. Visserligen är pilen, tilsammans med björk, tall och gran de enda träd jag känner igen, men det gör inte min respekt och förundran mindre. Länge leve pilträdet, denna växtriket Mr Scrooge. Jag tänker på dig, härifrån under min varma goa filt.