Så var det helt plötsligt dags för ett nytt arbetspass. Blir lite härlig Groundhog Day-känsla när jag gång på gång står på Centralstationen och tänker: Jävlar vad snabbt de här 14 lediga dagarna gick!
Troligtvis gick det inte så snabbt, troligtvis tog det ganska exakt 14 dagar, men jag njöt av dem så det kändes som att de bara flög iväg.
Så jag klagar inte. Om man njuter så jävla mycket av sitt liv måste det väl betyda att man har ett bra liv? Och det har jag. Varje gång jag är hemma blir jag överraskad: av hur fin och duktig min son är, vilken fantastisk flickvän jag har, hur nice det är att träffa familjen, hur många bra vänner jag har (annars hade det ju inte varit ett problem att jag inte hann träffa dem), hur många spännande stäälen jag kan ha ont på efter träningen, hur mycket kul grejer det finns att hitta på....listan är oändlig...
Och när jag inte är hemma och mår som en prins, ja, då har jag ett stimulerande jobb (oftast) att roa mig med. En evig uppgift att likt taxfreeJesus försöka behandla gästen såsom jag själv vill bli behandlad, att ordna ett spännande och vinnande sortiment av varor och allt annat skoj som tillhör mina arbetsuppgifter.
Denna gång har jag dessutom fått fatt i ett ex av Jim Murray´s Whisky Bible, som ska hjälpa till att vägleda såväl gäster som kollegor i denna maltdrycksdjungel.
Kan man göra något annat än njuta? Skulle inte tro det... Tänker man sedan på att här finns utmärkta träningsmöjligheter, gratis, om än sporadisk, internetuppkoppling, kaffe dygnet runt och aircondition, ja, då förstår man att här trivs jag som fisken i vattnet.
Och den artonde, när jag fyller år, the big three-o, då kommer Mia, Morsan och Mats och hälsar på. Att de vill lägga större delen av en dag på att komma hit och hälsa på mig måste ju faktiskt betyda att de gillar mig. Att de gillar mig måste i sin tur betyda att jag är en person med egenskaper som tilltalar andra människor. Kanske inte alla, men vissa. Och har jag sådan egenskaper kan det faktiskt betyda att jag, åtminstone ibland, får andra människor att må bra.
Och då kan jag inte dra några andra slutsatser att jag, med mitt mysiga liv och mina förträffliga egenskaper, faktiskt har uppnått något i mitt liv, vilket betyder att 30 års krisen är väck.
Och kvar finns bara ett belåtet leende, en orakad haka och ett en ostruken skjorta. vilket i sin tur betyder att jag borde sluta blogga och komma igång med att göra mig redo för ännu en fantastisk afton på Skandinaviens Krona.
Ha en bra dag, vart ni än är, eller som Ron Burgundy skulle ha sagt: Go fuck yourself, San Diego
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar