Captains log

Kaptenens logg. Slutet av maj. Söndag. På kvällen.
Mannarna är hungriga, törstiga och trötta. Vi har förlorat stora delar av besättningen. Efter många dagar av storm, skörbjugg, vansinnig stank och kärlek skåder vi nu Dovers vita klippor. vi har förlorat tidsuppfattning, hopp och moral, men nu är fast mark nära.

Jo, jag har varit ute och rört litta på mig. Min fjorton dagars ledighet har bestått av
4 dagar på båten.
5 dagar med världens bäste pojke.
2-3 dagar på Krokholmen eller i bilen.

Men nu har jag landat i mitt hem. Undulaten lever. Ingen disk i diskhon. Ingen mat i kylen. Och antagligen ingen sympati från allmänheten.

Igår var jag på bröllop. Min bror gifte sig med sin underbara tjej och inte ett torrt öga fanns att skymta. Jag erkänner: Trots att jag kan vara en cynisk satan till karl så är jag en sucker för bröllop. Speciellt nu när det är min bror, en av de största idoler jag har, som gifte sig. Och dessutom med en underbar varelse som är lika perfekt för honom som han är för henne.
Men hela grejen med bröllop: Olika generationer som partajar sida vid sida, nya bekantskaper, en lagom dos nervositet, folk som klätt upp sig, folk man träffar för sällan, rörande tal. I love the sit out of it.
Men först och främst så älskar jag att det är en hyllning till kärleken. Här i vår sekulariserade vrå av världen är det ju inte längre en ursäkt för att få ligga med varann, utan en enda stor föreställning som går ut på att två människor skriker ut till omvärlden att nu är det vi två: vi älskar varann och vi tänker vara tillsammans, samtidigt som gästerna applåderar.
Och det är kärlek överallt. Jag kan inte tala för resten av världen, men jag personligen reducerar antalet negativa, dryga eller rent av onda tankar med åtminste 50 procent när jag är på ett bröllop (förutsatt att jag gillar brudparet)

Sedan gjorde det ju ingenting att bröllopet tog plats på en vacker ö i Göteborgs skärgård. Eller att vi hade trevligt. Eller att maten var god. Eller att sällskapet var fantastiskt. Eller att brudparet är fina. Eller att maten var god. Och whiskyn. Och burkölen. Eller att jag fick två morgondopp, en mage full av Chablis, att jag kom ut ur stugan i morse och doften av mulltoa var ersatt av baconarom, eller att min mamma spelade dragspel, eller att jag är svag för att ha familjen samlad, eller att...ja, ni vet.

Eller ska vi inte bara nöja oss med att konstatera att skrivande lider av för mycket annan stimulans? Händer det för mycket spännande i tät följd så vet man ju inte var man ska börja när man vill skriva om det och så blir det bara skit av allting.
Händer det ingenting, då kan man ju ta minsta detalj och dissekera den och kanske blir det briljant.
Kanske är det därför som så många bra författare är sådär härligt glåmiga och blodfattiga?
Kanske är det logiskt att Björn Ranelid är solkysst, fräsch och tycks ha ett väldigt aktivt liv?

Kanske är det läggdags?

Fuck you, matroser.