Stora kristna högtider och kollektivt dåligt samvete är en lika explosiv som vanlig kombination.
Själv tycker jag att det faktum att vi feta västerlänningar, när vi omges av nära och kära, överkonsumerar och vältrar oss i överflöd, ändå känner ett styng av dåligt samvete inför dem som ingenting har; varken mat, värme, omsorg eller någon form av grundläggande trygghet, tyder på att det finns åtminstone en mikroskopisk smula hopp om den mänskliga rasen.
Att inte låta det stanna vid ett uns av dåligt samvete när man sätter grötmandeln i vrångstrupen är ju ännu ett steg i rätt riktning. Känner man att man kan och vill hkjälpa andra är det ju helt fantastiskt, även om denna välvilja bara visar sig mellan Kalle och Karl-Bertil.
Så tyckte jag.
Sedan såg jag reklamfilmen för SOS Barnbyar: En svennig familj sitter och julmyser i ett vardagsrum. Brasan är igång. Granen glittrar. Någon läser upp ett brev från ett stackars utsatt afrikanskt barn. Minerna är allvarliga. Det är hemskt så som barnet har det. Alla är sorgsna. Sedan berättar barnet att tack vare sos barnbyar är allt nu frid och fröjd. Familjen lyser upp igen. Ler strålande. Pöser sig ner i öronlappsfåtöljarna, snortar en sträng finhackad Alladinchoklad. Är nöjda. Tillfreds. Med rena samveten.
FÖR DE HAR SKÄNKT 56 KR TILL SOS BARNBYAR.
Själv önskar jag mig en mikrofiberduk; ty jag kaskadkräktes på min plattskärm.
Jorden? Asfaltera skiten. Gör det till parkeringsplats.
Eller är det jag som är cynisk nu igen? Som inte jäser av självgodhet och glömmer all världens elände när jag sms´at Haiti för hundra spänn eller köpt en dålig jävla Alumatidning? Jag vet inte, och jag tycks inte ha den retoriken för att kunna beskriva den...unkna känsla jag får av barnbyar-familjen jesuslika femtiosexkronorsleende.
Men apokalypsen- den är nära, det blir jag mer och mer säker på
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar