För ett par månader sedan hade vi en blind kvinna med här ombord. Hon reste ensam. Hon välte grejer i butiken. Många grejer. Men det är inte det konstigaste. Det konstigaste är att när hon kom fram till oslo, då stack hon på sightseeing. Hon kom tillbaks nöjd.
Det finns så mycket att säga om det. Eller säger det sig själv?
Annars har jag inte så mycket skoj att berätta, förutom att jag kör dubbeljobb här ombord och lider av konstant tidsbrist. Därav det sporadiska bloggandet. Anledningen till att jag har tid just nu är att jag sitter och väntar på en "stock-report" som jag håller på och skriver ut till parfymavdelningen. Det är lite som att göra en risotto: Man fixar, donar, sen väntar man. Sen fixar man lite till. Och väntar. Det är jättekul. Det fina är dessutom att om det är något som skiter sig så märker man det inte förrän det borde varit färdigt. Och då får man börja om. Dessutom kan man inte göra något annat på datorn under tiden, så därför gör jag det nu. Jag vet att "bloggklockan" är lite knäpp, men här i verkliga livet är klockan kvart i tolv och jag sitter med uppkäppt skjorta, lossad slips och vackert rubinröda ögonvitor. Faktiskt tror jag att jag ser ut som antingen en full reine Brynolfsson i Blackjack eller valfri kontorsråtta efter åtta timmars julfest med jobbet. Jag känner mig fin.
Men nu längtar jag hem!!! Och så tänker jag på min fina Mamma och hennes kloka make som snart åker till Toscana. Och jag känner något annorlunda, något som kan bero på ålder; Jag är inte avundsjuk, jag är bara riktigt glad för deras skull och hoppas de får en grymt nice resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar