Jag har under en lång tid haft för mig att träning är bra för kroppen. Med enkel logik borde ju då detta betyda att riktigt bra träning är riktigt bra för kroppen. Så är det tydligen inte alls. Ett pass thaiboxning med Larry Lindwall och helt plötsligt har jag feber, grymt stel nacke (vi gjorde inget speciellt med nacken på träningen), magisk huvudvärk och känner mig faktiskt som en av de där männen som inte blir lite krassliga, utan sjuuuuuuuka... Skitbull. Jag fattar inte vad det är frågan om, jag brukar ju aldrig bli sjuk och nu har jag varit det två gånger på en månad. Det är kanske digerdöden?
Men om inte annat så bäddar ju sjukdom för en utveckling av andra sysselsättningar, som t ex att ligga (i soffan, badkaret och sängen) och lyssna på SR´s poddradio. Av sommarpratarna var Per Morberg en aning gubbig, Malin Åkerman jättetråkig, Andres Lokko förvånansvärt ointressant, Eva Dahlgren var eftertänksam och intelligent, och Alex Schulman känslig och öppenhjärtlig.
Även poddradiosändningar med P3 Soul ( Mats Nileskär! ) funkar ypperligt. Nileskär alltså, varför är han inte helgonförklarad egentligen?
Annars kan man ju snoka reda på lite ny musik på itunes, läsa lite i Blood Meridian, eller bara stirra tomt ut i universum.
Dessutom kan man kolla på fotboll. Det gör jag ikväll. Första Champions Leaguemötet mellan Barcelona och Real Madrid. Det kan bli en bindgalen tillställning.
Det finns ju en gammal diskussion om att våldsamma känsloyttringar, "hat", etc inte hör hemma i fotboll, eftersom det bara är en lek.
Det är ett resonemang som jag tycker låter logiskt och fint, men då ska jag be alla som någonsin känt sig illa till mods av ett konstverk, blivit rädd av en skräckfilm, tröstad av en låt, inspirerad av en bok att ställa sig i ett hörn med dumstruten på och gärna med bar röv, för att krydda det hela lite.
Vad ska vi med kultur till om den inte väcker känslor? Jag tycker annar sdet är en underbar sak att 22 personer, med hjälp av en läderboll och lite annan rekvisita kan få folk att känna varenda jävla känsla som finns i spektrat. Jag älskar det.
Och det finns ju inte många matcher som är så laddade som kvällens El Classico. Det kungliga, rika, Franco-stödda Real madrid, med långa rader av dyrt köpta världsstjärnor, mot det stolta, katalanska Barcelona med sin uttalade filosofi om egen talangutveckling och attraktivt, offensivt passningsspel.
Jag antar att det inte råder några tvivel om vem jag håller på? Real Madrid såklart. Och det av två anledningar: För det första har de en av jordklotets coolaste personer, José Mourinho, som tränare. Mannen är arrogant, dryg, självgod och jävligt irriterande. Och smart, världens bästa tränare och väldigt . väldigt rolig. Jag älskar honom.
Den andra anledningen är bara det att hela världens lilla älsklingslag Barcelona inte får mig att tänka på något annat en den där obligatoriska, irriterande personen som man alltid hade i sin klass (utom på Kirsebergsskolan såklart) som sitter och är så jäääävla duktig; Ooooh se mig se mig! Jag kan svaret! Jag hade alla rätt! Jag är så himla duktig! Och egentligen tänkte den personen nog inte på något annat än att plåga djur och välta gravstenar. Åååååh självgoda hycklare.
Hála Madrid! Jag tror det blir en spännande match och jag förutspår minst ett rött kort, två jättearga tränare och 1-0 till Real. Glöm icke vart du hörde det först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar