Det hela började så oskyldigt. Ödmjuka planer på en stillsam vårpromenad med goda vänner. Ack och ve, så fel man kan ha.
Jag och min härskare, älskling och trogne vapendragare MJL, skulle möta våra två vänner, Malmös svar på Jay-Z och Beyonce, Tårtan och Jätten vid Lugnets cykelrondell, för övrigt en av malmös farligaste platser.
Redan där, vid den första fasen, började allt gå snett. För det första vägrade våra vänner möta oss på den ordinarie mötesplatsen och sedan, när vi trots allt nådde fram, upptäckte jag ett klart tecken på FRA´s framfart.
Det är nämligen så här: Malmös ridande polis läser min blogg OCH smyglyssnar på mina ångande telefonkonversationer. Hur skulle de annars kunna veta att att smma person som var deras bristande trafikvett på spåren skulle passera cykelrondellen vid just detta klockslag? Helt plötsligt var de bara där, sura och dryga, på var sin gigantisk springare, kom de skenande rakt emot oss, snett genom rondellen. Jag tror inte att de skulle erkänna det, men jag säger det ändå: Vi kom undan med blotta förskräckelsen. Det var bara millimetrar från att det sista ljud jag hörde var en hård, narig och undermåligt skodd valackhov som krossade min frontallob.
Nu blev ju inte så trots allt. Och inte heller blev det någon promenad. Vissa av oss skulle bara äta lite först och helt plötsligt satt vi på Bullen, ett av landskapets mer respektabla ölsjapp, och väntade på mat. Sedan väntade vi lite till. Därefter väntade vi ett tag. Lyckligtvis så var Tårtan och Jätten lika vältaliga som alltid, så det var inte tråkigt att vänta.
Sedan kom maten. Man kan ju tycka att skandinavisk pubmat inte borde väcka några starkare känslor, men ack vad fel man kan ha.
Likt en spansk fotbollsmatch täckte vår middag hela känslospektrat. Från den nostalgiska glädjen av den första tuggan fläsk med löksås, till vällusten av den första klunken Brooklyn IPA, till värmen i hjärtat av att vara med min älskling, våra goa vänner och den lille killen (jag förnimmer det) som Jätten gömmer i sin mage, till den vaga, olustiga äckelkänslan jag fick av att det stank (det var riven pepparrot, så satans vidrigt), till den oförställda skräcken när Mia dissekerade sin gigantiska helstekta spätta och plötsligt säger "vad är det här?". Jag måste erkänna, jag tänkte precis rynka mina ögonbryn lite förebrående över att hon ifrågasatte sin mat, när jag såg vad hon syftade på: Något av det räligaste jag någonsin skådat på en tallrik; avlång, svart, slemmig och misstänkt lik en välgödd blodigel eller iallafall en skogssnigel. Fy för i helvete!
Vi skickade tingesten bordet runt, men ingen kunde lista ut vad det var för sattyg. Tillslut blev vi tvungna att fråga servitören. Han kollade lite konstigt på oss innan han tålmodigt förklarade att det inte alls var något farligt, utan bara fiskrom. Strax därpå grävde Mia fram resten av romen (?) som nu inte var av snigelstorlek, utan istället ungefär som en medelstor Muräna. Alldeles säkert något av det vidrigaste jag sett. Medans jag kämpade mot kräkreflexerna smakade Tårtan en bit. Han var inte helt imponerad.
Med det sagt: Bullen är ett ljuvligt ställe, med trevlig, grovt Malmöbonnig personal, trevlig, låååångsam service och god, stabbig mat. Jag är nöjd. Men inte så nöjd som jag blir om någon lovar mig att jag ALDRIG mer måste sitta vid ett bord där det finns både pepparrot (den sunkiga, muggiga, källarinspirerade, fesna parodi på Wasabi) och skogssnigelrom. För då, mina vänner, kommer jag att kaskadkräkas över den engelska vintagetapeten. Och då kvittar det om jag just ätit den godaste löksåsen på väldigt länge.
Joråsåatte.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar