Jag har precis misshandlat en sandsäck. Nu sitter jag och svettas som en liten spädgris och har en vag känsla av att jag varit med om det här förut.
Har just läst ut "Infiltratören" av snubben som skrev Svensk Maffia. Den innehåller, förutom en ganska fängslande 21 Jumpstreet-aktig historia mest ett skamlöst frosseri i rättegångsbeskrivningar. Men det jag tänker på just nu är att författaren ofta återkommer till att infiltratören i fråga, Max, ofta finner sin själsliga räddning i fasta rutiner. Och då tänker jag, varför i helvete innrättar de inte ett vittnesskyddsprogram, eller möjligen en infiltratörsrehab, ombord på en färja?
Vaknar, käkar frukost, börjar jobba vid halv sju, sju. Lunch klockan elva. Jobbar till ett, två, vilar, går upp vid fyra, duschar, käkar middag, börjar jobba halv fem, en kvarts paus vid sex halv sju, jobbar till halv elva, elva, tränar, läser eller skriver. Och sedan börjar det om. Jag känner att Max Åström hade blivit en gudabenådad servicesjöman. Och dessutom, med sina speciella talanger kunde han ju alltid infiltrera systerskeppet och fucka upp deras Remy Martin Xo-försäljning, så att jag får känna segerns sötma ännu en gång.
För övrigt har jag fått en ny, mobil sprithylla idag. Den påminner mig om internet; ganska ny, men jag fattar inte hur i helvete jag kunnat leva utan den. Minibar heter den, och hade det inte varit för att shoppens kamera inte tycks gå att ladda hade jag lagt upp en kärleksfull bild på den, där den tronar, sprängfylld med Braastad-Konjak och med sidor prydda av ljusbrunt konstläder. Nu har jag allt man kan önska, utom lite lugn och ro, och umgänge som jag får välja själv...
Nä, nattinatti medborgare. Jag lägger mig och läser lite i Norweigan Wood. Med händerna på täcket naturligtvis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar