Språk i allmänhet och (misstänker jag) svenskan i synnerhet är sprängfyllt med en massa dumma, flåshurtiga ordspråk. Gemensamt många av dem är 1. att när någon "använder dem mot en" blir man jävligt irriterad. 2. De faktiskt brukar stämma ganska bra. 3. Att anledningen till att man blir så jävla irriterad är att de stämmer så jävla bra. Så är det för mig iallafall...
Utan att tråka ut någon med detaljer kan jag konstatera att idag, eller nu, funderar jag på ett par uttryck som summerar saker ganska bra: det är ensamt på toppen. Sök och du skall finna. Liten tuva välter ofta stort lass. Och så bubblaren: sån är livets stora gåta, älska glömma och förlåta. Och till sist, men satan ta mig inte minst: borta bra men hemma bäst.
Det är inte så dramatiskt som det låter. Det handlar bara om den gamla klassikern att vänskap och konkurens är en ganska dålig kombination. Lite som kaviar och apelsinjuice. Men hör och häpna, det handlar även om att om man bara ger sig fan på det så kan man så mycket mer än man tror. Det handlar även om att försöka förstå sina medmänniskor och acceptera att de inte alltid agerar som man tycker att de borde. Det handlar även om prioriteringar och den förlösande, goa känslan av att ha gjort ett val och vara nöjd med det.
Kort sagt: Det handlar om mitt jobb.
Nu är den enda frågan: Varför kan det inte bara vara bra och kul? Varför måste en sak som är bra för mig vara dålig för en annan och därmed för vår relation?
Jag svarar, utan att ha analyserat situationen närmre: Även solen har sina fläckar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar