Jag är alltså på gott humör. Lite hemlängtan, annars är det tiptop. Jag känner mig tre meter lång. Jag känner mig som om jag skulle kunna äta en kolbit och skita en diamant (det har jag snott nånstans ifrån, minns inte vart), men jag känner mig även trött.
Och jag skulle kunna vandra över glödande kol för en patenterad Miakram, för att få höra min lille pojkes andetag bredvid mig, för att mingla med världens bästa mamma och därmed få min törst efter decent conversation mättad med råge, att gnabbas med min fina pappa, skratta med Kerstin, snacka med Yoda, mysa med Frasse, filosofera med Mats, retas med Anna, ordvitsa med Fredde, sparka och bli sparkad på tillsammans med Rodde, snacka fotboll med Måns, bli retad av brorsan och kolla så allt är bra med min goa svägerska, fika med Oskar och få lust att uträtta stordåd... ja, ni fattar?
Men på gott humör, det är jag. Jag lovar. Man blir kanske bara lite vemodig av att avsluta sin kväll med att printa ut inventeringar efter stängningsdags, vad vet jag?
Men vet ni vad? Bob Dylans Blood on the tracks i lurarna och snart sover jag som ett barn. Och drömmer om mina kära men inte tillräckligt nära
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar