I ljuset av det tragiska psykbrytet i Tucson känner jag, som förespråkar jämlikhet, sorg och förvirring över att ingen verkar se mig som en potentiell attentatsman. Jag är också en vit man med visst politiskt intresse och anger-issues, precis som Jared L Loughner, precis som Timothy McVeigh, Theodore Kaczynski, eller vem fan som helst som flippat ut och tagit- eller försökt ta livet av en massa människor med luddiga ideal som förevändning.
Hur kan det då komma sig att en ensam pajas som spränger sig själv i luften i Stockholm genererar massiva reaktioner från såväl media, politiker som pöbel? Jag fattar ingenting. Jag har iallafall inte sett något inslag i rapport där de intervjuar en protestantisk präst och frågar honom om han sett till några personer som ligger i riskzonen för att bli fundamentalister, rent av mördare? Och jag känner mig, som sagt, heller inte uttittad när jag går på gatan. Tror inte jag hade gjort det i Tucson heller.
Och om media någon gång- som i fallet Columbine-massakern fokuserar på gärningsmännen, då är det visst helt plötsligt Marilyn Mansons fel, alltihopa, ,eller möjligtvis videovåldet, eller dataspel... Aldrig slås de av tanken på att det kanske är skitfarligt att vara vit och växa upp i en villa.
Sedan får jag ju erkänna att det kommit upp en intressant debatt nu, det här med tillgång till vapen i Usa. Sjukt jobbig slump att Gabrielle Giffords var en stor vapenförespråkare, samtidigt som snubben som sköt henne bara hade traskat in i en sportaffär och köpt sin pistol helt lagligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar