Bloggen lever som den lär

Utan minsta tillstymmelse till röd tråd ber jag härmed att få presentera ett gäng hjältar. Om åtminstone några av dem skulle vara med i Stjärnorna på slottet nästa år, då lovar jag att jag skulle titta...

 The late Olof Palme. Jag är för ung! för att ha några politiska minnen av honom, men att döma av vad jag läst mig till så känns han klart hjältemodig

 Mandela! Läs vad jag skrev om Palme och lägg till ett par hundra utropstecken. Det är aldrig en bra idé att helgonförklara någon, men kan man få ihop ekvationen: Förtryck deluxe, terror, nyvunnen makt, förståelse, förlåtelse och empati på det sättet som han gjorde, då är man en hjälte.

 Lyssna på denne mans röst, melodier och texter, din fubbick. Då behövs det nog ingen förklaring. Även om rastafari är ungefär lika logiskt som scientologi. Fast så är det väl med alla dyrkande religioner...

 Ice Cube. Han kommer nog aldrig att rädda världen, men han är jävlar i mig cool.

 Gil Scott Heron, om det nu är han på bilden och inte en hemlös amerikan med psykiska besvär och frodig skäggväxt, är i mina ögon en hjälte på grund av fantastiska, arga, roliga och rytmiska samhällsskildringar och jag är evigt avundsjuk på Anna och Fredde som sett honom live. På hemmaplan dessutom.

 DOUGLAS Adams! Han är fullständigt rubbad. Och fruktansvärt rolig. Han får mig att skratta ihjäl mig med sina skönlitterära böcker, men mest av allt gillar jag ändå The Meaning of Liff. ROlig och fruktansvärt observant. En hjälte

 Om Palme var modig som, som svensk vågade vara kritisk mot Amerikansk utrikespolitik, vad ska man då säga om Noam Chomsky? Han hade varit en hjälte även om han inte varit så smart, vass och ironisk. Superhjälte!

... Och de här två grabbarna kan jag bara inte låta bli att älska, även om jag nog är rätt långt ifrån deras målgrupp. Eller är jag det? Hjältar är de iallafall