När du vandrar genom livet kommer du med största sannolikhet att stöta på en massa romaner, bra som dåliga. I en chockerande hög procent av dessa kommer det att skildras hur den vuxna människan minns sin barndom i små brottstycken: Doften av Pappas överrock i hallen och all möjlig crap. I en chockerande lite procent av böckerna kommer det att finnas skildringar av en förälder som minns små saker från när barnen var små ( däremot så kommer du antagligen få se en hemsk massa filmer där en insnöad förälder tittar på korniga videoinspelningar med sina små dansande barn.)
Så därför, min lille ängel: När du har en femtioårskris och gamle papsen har vandrat till de sälla jaktmarkerna, då har du ju ingen som kan berätta om hur din barndom upplevdes i andras ögon. Då googlar du bara dig fram till den här sidan, slår dig ner med din tids motsvarighet till dator och läser det här:
När jag ligger på ålderdomshemmet, spelar hjälplös och småfluktar på sköterskor när Mia tittar bort, då minns jag ibland hur det var när Charlie var liten.
Jag kommer att minnas en liten kille med glada nyfikna ögon, som ruskar min axel alldeles för tidigt på morgonen och säger "Pappa jag är pigg! Jag vill leka!"
Jag kommer minnas hur du drar fram pallen på morgonen, så du kan hjälpa till med att göra kaffe och smoothie, hur du tvingar mig och Mia att dela upp din morgonmacka i mikroskopiska bitar och att rulla en skiva ost åt dig, hur du plirar upp mot mig, ler ditt bästa busungeleende, med en saknad framtand, när du gör sånt du vet att du kanske inte får, hur du plutar ut med underläppen när du ska pussas, hur stolt jag var första gången du gick på toa helt utan hjälp, hur mysigt dina andetag låter när du ligger och sover, hur glad du blir när du spelar fotboll och tycker att du gjort mål, hur du småsjunger på Peps-låtar, hur du pratar med monsterröst, hur du vill kasta dig i det iskalla havet från en hög brygga fast du inte kan simma, hur du gör mig till världens stoltaste far och hur du är den enda person i världen som kan göra mig så tramsig och nostalgisk.
Hade jag haft en diaprojektor hade alla mina vänner varit trötta på dig. Tur man har Facebook.
Och tack för en härlig sommarvecka. Och imorgon ska jag försöka ordna så vi tar det lite lugnt. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar