Njutarn.

Häromdagen gick jag en promenad i Oslo, tillsammans med en kollega. Det var inget speciellt; Vi köpte kaffe och satte oss nere på Aker Brygge, kollade på båtar och snackade skit. En av oss (inte min kollega) liknade Oslo vid en snygg brud i skitfula kläder...ja ni vet, den nivån.

Men på vägen hem till båten, precis när vinden lugnade ner sig för ett ögonblick och solen kastade sig fram från sitt gömställe, gick vi förbi en liten kiosk. Och ut kom han, njutarn.
Han var spikrak i ryggen, hans jeans var så högt uppdragna att vi praktiskt taget kunde känna stickningar i våra egna testiklar. Han hade praktiska gympadojor/vandringsskor och en väldigt praktisk ryggsäck med en oerhört praktisk rem som var spänd kring hans midja.
I handen höll han en liten strutglass. Jag är osäker på vilken sort det var, men den såg cornettoaktig skittrist och, ja, praktisk ut.
Han mumsade på sin praktiska glass, log belåtet för sig själv och styrde sina praktiska steg åt andra hållet.
Vi såg honom bara en alldeles kort stund, men hans uppenbarelse och det där leendet sade oss en hel del.
Han tänkte: Gud vad härligt! Att gå här och mumsa på en smarrig strutglass precis när solen kikar fram. Kan man ha det bättre? Nej, jag tror inte det. Vilken tur jag har!
Han var, helt enkelt, en Njutare.
Vi gick vidare, solen fes iväg som en skrämd hare och en arktisk vind pinade våra kutande ryggar. Vi kisade med ögonen i blåsten, huttrade, kutade lite till och sedan enades vi.

Njutaren är lyckligare än vi.

Finns det någon rättvisa i världe äter Njutarn snorkråkor när ingen ser på.

Nu ska jag njuta av en vänskapsmatch mellan Sverige och Ukraina, samt Mias sällskap.